London är långt borta nu

London är långt borta nu

var nyss runt hörnet

nafsade mig under kragen

slet i mitt hår

fick andetagen att tätna

tjocknade sedan av slutgiltigheten

beslutet

Jag ska inte åka.

Pengarna

osäkerheten

skolans otydliga intryck eller uppvaknandet

efter jubelsången

ambivalensen

Framtidsmolnets ständigt oväderslika

formationer

Jag ska inte åka

T's ord

om att "allting ordnar sig"

ilska först över banaliteten naiviteten dumdristigheten

över orden, meningen

Sedan

andetagen som tätnar

gråtattacker

förtvivlad desperation

Londonärlångtborta

Men

Timmarna på gatorna

i min stad

inte London

men Göteborg

inte West End

Men Linnégatan

inte Big Ben

men Domkyrkan

inte "the lovley brittish accent"

men en väns ord

en älskares famn

en plats där igenkänning ger trygghet

utan att vara

förutsägbar

London är långt borta nu

men kanske finns andra platser

det finns andra platser

runt andra hörn

mina hörn

vill

och

vill

och

ska tro

att livet fortfarande

vill och kommer

få andetagen att tätna i

rätt riktning

slå hjärtat i en exalterat

kärleksfylld "jag klarar det" takt

Rastlöshetens apatiska ansikte

Jag vet inte om jag är gjord för att leva såhär. Jobba mellan 6:45 och 15:45, komma hem, vara lycklig en timme och sedan bara vara fylld av en rastlöshet och trötthet. Ett tillstånd som gör att jag trots tristessen i att göra ingenting, just inte orkar göra något annat än att ligga ned i sängen, höra på musik och stirra upp i taket.

Kanske vänjer jag mig, intalar jag mig själv, du klarade ju det förra året, inbillar jag mig själv. men längst in, bakom vuxenskalet och ordentlighetsmasken, vilar "Jagtänkerfangöraprecissomjagvillochbaradetjagharlustmed-djuret". Djuret som bär den där rösten med sig som hela tiden vrålar SKAPA! SKRIV! GÖR NÅGONTING KREATIVT! TA VARA PÅ DITT LIV INNAN DET ÄR ÖVER! DU FÅR BARA EN CHANS! och så vidare i alla evighet.

Dessa överväldigande krav innifrån gör det naturligtvis inte enklare att slappna av eller hitta på någonting roligt att göra, eftersom allt jag gör måste fylla ett syfte eller ha någon sorts "mening".

Är det någon som känner igen sig? Är det någon annan som jobbar i vården för att få ihop till brödfödan men som egentligen helst av allt bara vill ligga i sängen hela dagarna och förkovra sig i den senaste litteraturen, göra stora collage eller fortsätta skriva på något av alla Dikter, noveller, romaner, som aldrig tycks bli klara?

Jag antar att jag inte är ensam med frustrationen; att jag inte är ensam med att känna att viljan att prestera kräver kreativiteten då prestationen inte har något tydligt mål eftersom det man gör varje dag är att jobbajobbajobba med någonting man egentligen inte har särkilt stor lust till.

Kreativitet måste ju få finnas helt spontant och livsgivande och vackert, kanske kombinerat med ett mål, men det borde ju finnas något sätt att låsa upp blockeringarna och bara skapa för sin egen skull... Annat än på den här bloggen.

För just nu är det bara här jag lyckas skriva någonting, bara för skrivandes skull och inte för att ständigt prestera något unikt och fantastiskt...

De oändliga växlingarnas skepnader

Det långa inlägget som titeln ovan syftar till, raderades.
Som vanligt klantar jag mig, men just idag, just idag, gör det faktiskt ingenting. Andra, mycket jobbigare problem har nyss ordnat sig och världen känns gsnka så vacker igen.

Texten jag skrev finns visserligen inte mer, men jag skrev den, fick den ur mig och ser plötligt lite klarare. Problem kan lösas, världen går inte under, åtminstonde inte idag och jag har bestämt mig för att jag visst förtjänar att bara slappa ett tag. Johanna- The super owl, ska sluta ge upp och bryta ihop.

Istället ska hon lägga sig i en park, läsa och äta en isglass.

So long!