Det luktar rädsla, SR!

Hur fan kan en hindra ALLA som arbetar på Sveriges Radio från att ägna sig åt politisk aktivitet på sin fritid? Jag kan förstå poängen i att en nyhetsuppläsare inte ska ta ställning, men ingen har att göra med vad du gör på fritiden. Är SR rädda för att de av misstag har anställt någon sverigedemokrat som kommer vråla högerextremistiska budskap i radio, eller är de rädda för att att motsatsen ska ske? Att någon som äntligen tar debatten på ett sansat och intelligent sätt ska få nå ut? (läs Soran Ismail)

Låt människor engagera sig, debattera och samtala kring politik i SR, SVT och andra kanaler. Så länge det som sägs inte är hotfullt eller personligt kränkande borde alla åsikter kunna tas upp om det förs en vettig debatt kring dem. Tyvärr är ju SVT präglat av pajkastning och stor rädsla angående djupare analyser och låter hellre partiledarna gå i terapi än på allvar låta dem berätta om sin politik.

Låt Soran Ismail bjuda in några av de Sverigedemokrater som han brukar samtala med. Låt svenska folket höra hur de debatterar och lita på att människor är tillräckligt intelligenta för att lyssna och skapa sin egen bild.

Jag är emot SD's politik och tänkte förut att det bästa vore om de fick så lite plats i media som möjligt. Nu har jag tänkt om. Det bästa vi kan göra inför valet är att låta kompetenta och skarpa debattörer möta SD och visa hur dåligt underbyggda deras främlingsfientliga argument är.

Kampen fortsätter! Yttrandefrihet, feminism, antirasism och konstruktiv systemkritik!

Tack Soran för att du fortsätter kämpa och för att du vägrar ge efter i en tid då ideologisk övertygelse tycks ha lämnat de flesta av de stora partierna. Det enda sättet vi kan få en förändring på är genom att våga kritisera både oss själva och andra, aldrig sluta prata om de frågor som berör oss och att först och främst tänka på att det är verkliga människor som finns bakom statistiken.

Att  någon väljer att rösta på ett missnöjesparti som SD har antagligen många olika orsaker. Ironiskt nog finns där säkert ett utanförskap som spökar, samma typ av utanförskap som drabbar många nyinflyttade svenskar. Sd:s politiker har säkert mer gemensamt med dem de motarbetar än vad de egentligen tror.

Generaliseringspolitikens idioti

Jag blir arg och sorgsen varje gång ännu en sverigedemokrat säger ännu en hatisk och rasistisk åsikt i ännu en intervju gjord av ännu en journalist som säkert vill väl. Det är obehagligt att SD som är byggd på smånassar och kostymfascister lärt sig vilka ord de bör använda för att verka städade. Det är samtidigt direkt löjeväckande när man i partiet argumenterar för en sorts gemensamhetspolitik där den svenska identiteten skulle vara det som skapar lugn och ett tryggt samhälle där all lever i Astrid Lindgrens anda. Lyssna på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5378508

där det görs en intervju med Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram. Jag tänker skriva en längre text om varför hans argument inte håller senare under veckan, kopplat till en liknande diskussion kring kulturskillnad/kulturlikhet som blossade upp just efter mordet på Fadime. Tills dess, läs gärna Matilda Carlströms blogginlägg kring denna intervju och om hur SD använder sig av enskilda exempel för att smutskasta och generalisera kring vad som enligt dem är osvensk kultur. Carlström skriver: 

"Samma sverigedemokrat menade också att en pappa som hedersmördar sin dotter "knappast kan räknas som lika svensk som Astrid Lindgren". Att ta sådana enskilda exempel för att göra skillnad på vi och dom är när allt kommer omkring inget annat än ren nazistisk propaganda. Vad säger han om Anders Eklund? Lasermannen? Random kvinnomisshandlande "etnisk svensk" snubbe? Får dom ingå i hans idylliska fantasivärld där alla som kommer från samma geografiska område bär på vissa speciella egenskaper som förenar dom och där allt utifrån hotar denna utopiska gemenskap?"

 

Alla små brokiga, tankar kring rasismdebatten

Åter igen har en debatt blossat upp kring hur svarta framställs inom konst. Den här gången gäller det en av karaktärerna i barnbok/pekboks serien Alla små brokiga av Carin och Stina Wirsén, som nu även blivit film. (Det är intressant att tillägga att böckerna varit ute i ett par åt och att det inte blivit någon nämnvärd debatt kring ämnet så länge skildringarna höll sig mellan tryckta pärmar och inte visades på filmduken. )

Jag tänker inte sammanfatta debatten här, ni har säkert redan läst mängder av inlägg. Istället vill jag reflektera kring ämnet och föröska ta reda på vad jag själv tycker.

För några månader sedan, innan mitt barn föddes, köpte jag en av böckerna i ovan nämnda barnboksserie. "Sov!" handlar om de fyra karaktärerna liten skär, lilla rutan, lilla hjärtat och en blåprickig figur vars namn inte nämns i boken. Boken går ut på att de inte vill sova och är snyggt ritad, bra pedagogiskt upplagd och rolig att titta på och läsa högt.

Trots den debatt som nyligen hade blossat upp kring blackfacetårtan och kulturministerns skärande i Makode Lindes konstverk, reflekterade jag faktiskt inte alls över hur karaktären lilla hjärtat var gestaltad i boken. Visst, karaktärens huvud är runt och svart, läpparna är stora och figuren har flätor. Men lilla hjärtat är precis som de andra figurerna i boken först och främst en tecknad barnboksbild, knappast skapad för att framställa realism. Alla som läst någon av Wirséns böcker vet att dessa har en väldigt speciell tecknarstil: grafisk med tydliga kontraster i det estetiska framställandet. Bokens bilder är alltså inte på något sätt verklighetsförankrade utan härstamma från det som kallas fantasi. Fantasi är något som vuxna människor ofta lider stor brist av. Man kan säga att många har glömt av att det fanns en tid då fantasi var viktigare än realism just därför att vad som helst var tillåtet. 

Så, tillbaka till figurerna i bokserien. JA. Lilla hjärtat skildras som en svart unge med stor mun, vita ögon (utan pupill!!!!) och med hjärtanflätor. En del påstår att lilla hjärtat är en flicka, kanske på grund av färgen på kläderna, lila och röd, men i själva verket nämns inget kön på figuren över huvud taget. Det är förstås en helt annan debatt. I övrigt så har den blåprickiga figuren långa tänder och skeva ögon, den rosa figuren lilla skär har ett traditionellt feminint uttryck som ju hör hemma på 1700 talet och lilla rutans kroppsproportioner kan mycket väl vara en propaganda för barnfetma ( om man verkligen VILL hitta det).

Amelie Björck och carnofallogocentrismen

Idag, till skillnad från gårdagen, slår jag upp tidningen och blir lycklig. Idag är dagen då Amelie Björck tar tag i saker och återställer min tro på intelligens. Har tyvärr inte hittat någon länk till den utmärkta artikeln med rubriken "Därför äter alla riktiga karlar kött", men den finns på sid 12 i DN kultur. Den handlar bl.a. om köttätande som maktutövande, kopplingen mellan köttinriktning och mansmakt; carnofallogocentrism och som röd tråd i detta analysenandet av filmen "Bullhead" . Läs om ni hittar den! Underbart, nördigt och hoppfullt.

Artikeln slutar så jävla bra: "Plötsligt känner jag mig oj så trött på detta estetiserade ältande om mannens fall. Så fall då för djävulen! Vem vill egentligen ha denne man för vilken förlusten av den egna potensen måste kompenseras genom utsugning av andra?.....Hur mycket intressantare är inte det känsliga undersökande som pågår inom en feministisk-materialistisk konst och forskning, där det inte handlar om vem som ska dö för vem, utan om hur vi olika arter kan leva, och faktikst lever, tillsammans med varandra och för varandra? Där finns det en framtid och historia som ännu inte är färdigskriven."

Morr!

Idag är dagen då stadsminister Fredrik Reinfeldt, biståndsminister Gunilla Carlsson och miljöminister Lena Ek på DN Debatt konstaterar att "ohållbara produktions och konsumtionsmönster utarmar jordens resurser" samt att " Marknadsekonomi och frihandel utgör viktiga instrument för att långsiktigt bekämpa fattigdom och ge välstånd till fler männiksor."

Och jag ba, faaaaan vad smart, hur kunde jag liksom inte ba ha sett det här förut. Marknadsekonomi bekämpar fattigdom och miljöproblem på LÅNG sikt! Hurra! Hur lång sikt då? Tack kära kära stadsminister för att du är en sådan pärla i kampen. Hurra. DÖ!

Ibland vill jag inte vara pigg och alert och gå upp och läsa morgontidningen. Från och med nu ska jag ligga kvar i sängen och läsa kulturdelen. Efter att jag uppmärksammat dumheterna i fråga om "nyheter" här. 

HBTQ-festival, nattmaror och syjunta

I går var jag inne på HBTQ-festivalen och hängde runt. Mysigt och fint och peppande, synd bara att jag inte orkade gå runt på så många föreläsningar eller panelsamtal. Var dock på ett som verkligen blev bra. "30 år med hiv - vad hände med den queera solidariteten?" Flera bra panelmedlemmar gav en bredd åt samtalet och det blev intressantare ju längre det höll på. Tack särskilt till Desireé Ljungcrantz, genusdoktorand som förde in interesektionalitet i diskussionen. Alla som deltog gjorde dock ett bra jobb och det kändes fint att träfaf så många engagerade människor. Gick själv med i RFSU för ett tag sedan och ska försöka engagera mig i lokalförbundet så mycket jag orkar och har tid med nu under hösten. Bara för att jag ska bli förälder så slutar ju inte mitt politiska engagemang. Särskilt inte i frågor kring fördomar om HIV/Aids, och rätten till självbestämmande över den egna kroppen. Tvångssterilisering och onödiga operationer av barn med DSD är tyvärr väldigt aktuella frågor.

Kvällen/natten var ganska hemskt innan jag slutligen kunde sova. hade antagligen överansträngt mig under dagen, för magen blev stenhård utanpå och sammandragningarna slutade inte, trots att jag försökte göra andningsövningar och bara slappna av. I vanliga fall brukar hårdheten gå över efter bara några minuter, men nu höll den i sig i timmar. Mycket berodde nog på övertrötthet. Ringde koordinatorn på förlossningen i mölndal för säkerhets skull efter att Martin övertalat mig, och det var skönt att prata lite med dem. Det verkade dock inte vara någon fara, bebisen sparkar ju som en balettgalning... Somnade tillslut och nu mår jag bra igen, fast ska försöka ta det lugnt och stressfritt idag.

Annars har jag ägnat förmiddagen åt att sy om ett par byxor till en kjol. Ska fixa en snygg outfit helt i svart till demotåget i morgon. Regnbågsflaggor i all ära, men det behövs lite hederlig cynism och politisering av glittret. Eller snarare; snygga kläder, dans, sång och glädje är inte fel, men vi får inte glömma att det fortfarande finns mycket att göra och att HBTQ-frågor är viktiga, relevanta och gäller alla. Det går inte att sminka bort politiken.

Bubblan som kallas skönhetsnorm

Har suttit och sett del 3 av SVT's dokumentär kring skönhetsindustrin i Sverige, "skönhetsbubblan". Precis som så många gånger innan när jag sett på liknande dokumentärer, rör det upp mängder av tankar i huvudet. Å ena sidan blir jag ledsen och förbannad och å andra sidan så försöker jag bringa ordning bland mina åsikter utan att döma dem som gör ingrepp. Det är svårt, väldigt svårt. För någonstans där inne viskar ett intellektuellt, moraliserande djur att: Dom som förändrar sig själva på "onaturlig" väg, är intellektuellt underlägsna, korkade, följer alla samma mall, vågar inte vara sig själva, är lurade, vågar inte se eller granska de normer som vårt samhälle är uppbyggt av.

Den stora frågan är bara, vilka är "vi" som tar oss rätten att döma dem som väljer att göra kosmetiska ingrepp. Om vi vill förändra borde vi som vanligt försöka förändra strukturerna och inte anklaga de tjejer (och alla andra) som vill förändra sina kroppar.

Problemet är bara det att jag kommer ihåg vilka det var som sade kränkande kommentarer till mig förr och jag ser vilka tjejer det är som fortfarande gör det. Vilka det är som kommenterar mina och andras kroppsbehåring, kallar mina armhålor för "äckliga". Jag vågar påstå att de tjejer som kränker är de tjejer som ägnar en stor del av sin tid till att leva upp till de skönhetsideal som är normer och som skapats i den vita västerländska världen. Tjejer som vill ha/har: Långt stylat hår, rakade ben och armhålor, smink (men inte för mycket smink skl naturlig sminkning), ett skl feminint sätt att gå och tala på; korsade ben, korta steg.

Jag vet är det inte är särskilt "systerligt" av mig att bli arg på dessa tjejer. Jag är också medveten om att det finns massor av bokomliggande orsaker till varför vissa människor väljer att trycka ned andra, samt att jag själv också ägnar en hel del tid åt mitt utseende. Och att det naturligtvis egentligen inte går att generalisera på det sätt som jag gör.

Men faktum är: Hur många gånger har du sett ett gäng med queers som öppet häcklar normbrudar för att de rakar armhålorna? Hur ofta ser du motsatsen?  Och då menar jag även inom sociala medier. När queers öppet blir arga på skönhetsnormer och försöker ifrågasätta dem, oftast genom demonstrationer, ses det som oerhört provocerande. Framför allt blir folk provocerade av människor som i vardagen vågar gå mot strömmen rent utseendemässigt, tro inte att vi är förbi det, för det är vi tyvärr inte.

Samtidigt som jag ibland kan bli trött på det androgyna ideal som finns inom queervärlden och gärna försvarar femmetjejer och den självklara rätten att bära smink och raka sig om en nu vill det, så kan jag inte låta bli att undra över en övergripande viktig fråga som fler och fler tycks glömma bort att ställa: VARFÖR? eller helt enkelt VAD TYCKER DU OM....?

Dessa frågor går att applicera på alla typer av ideal, utseendenormer och uttryck. Ibland går Varförfrågan inte alltid att svar på, men om den ställs, har en i alla fall öppnat upp för diskussion.

Exempel:

Varför vill du inte operera brösten?

Varför vill du operera brösten?

Varför har du hår under armarna?

Vad tycker du om att människor har kroppshår?

Varför tycker du så?

Varför sitter du med korsade ben på spårvagnen när du har kjol?

Varför sminkar du dig inte varje dag?

Varför har du kort hår?

varför har du långt hår?

Kort och gott. Det viktiga borde vara varför och vad vi tycker om de anledningar till att vi förhåller oss som vi gör till vårt eget och andras utseende. Om du upptäcker att du tex rakar benen för att alla andra gör det, är det kanske inte en legitim anledning, eller tvärt om: om du väljer att inte raka armhålorna för att du är rädd att dina feministpolare ska kolla snett på dig, då är det inte heller, enligt mig, en legitim anledning.

Sedan är jag medveten om att det inte är så jävla enkelt att stå emot normer och ideal, oavsett vilka vänner du har eller vilken subkultur eller normsamhälle som du befinner dig i. Men jag tycker att ALLA har ett ansvar att ställa frågor till sig själva kring varför vi gör som vi gör. Vi kanske inte alltid vet, men om vi har vågat fråga oss själva, kanske vi också vågar hitta ett svar som inte är så fucking jävla fixerat vid att alla ska vara likadana. 

Medeltida genusyn

Vill klippa mitt har kort igen. Det ar bara varmt och jobbigt och i vagen. Men ven vet att det kommer bli langa onodigt jobbiga diskussioner om det pa Science of acting lektionerna... Om att jag har for manga 'maskulina tankar' etc. Well. Jag rakar tro och tycka att alla har bade feminima och maskulina sidor och att man bor bejaka dessa. Gud vad trott jag blir ibland...

Angående de som stirrar på tåg

Jag hittade den här krönikan, skriven i oktober, bland mina texter. Jag antar att den på många sätt fortfarande är aktuell, om inte, så är den ganska rolig. :)

____________________________________________________________________

Det är intressant att se hur lång väg vi människor ännu har att gå när det gäller jämställdhet. Nu talar jag inte enbart om den rådande situationen mellan de som skall kallas män och de som skall vara kvinnor utan även den mellan klasser, olika former av gränsöverskridare och nu även tågresenärer.

Just nu, den 10 mars 2008, vid skrivandet av denna text, befinner jag mig i en vagn ganska långt fram i ett av SJ: s tåg mot Alvesta från Göteborg. Ju längre fram man kommer i ett sådant här tåg, har jag vid det här laget lärt mig, desto ”finare” folk uppenbarar sig.

Jag reser med en biljett utan bestämd plats och borde väl således hålla mig till platserna närmast toaletten längre bak i tåget, eftersom dessa platser, kanske pga. sitt läge inte är bokningsbara.

Då jag hade behov av att skriva och lyssna på lite musik i min hörlurar, bestämde jag mig dock för att dumpa mina väskor i ett av de för detta ändamål avsedda förvaringsskåpen och ta min dator och mina värdesaker med mig för att leta upp en plats med eluttag eftersom denna lyxiga facilitet inte tycktes finnas tillgänglig i de obokningsbara utrymmena.

Sagt och gjort. Jag tog min trenchcoat armen och började med mina båda axelremsväskor leta mig fram till en lämplig skrivplats. Jag hittade en ledig plats i 1: a klass, närmast fönstret i ett annars tomt tresäte och slog mig ned.

Här sitter jag nu. Allt känns fantastisk och jag är redo att flytta på mig, artigt och belevat om det skulle vara så att någon händelsevis har bokat platsen.

Detta tycks dock inte affärsmannen i tvåsätet bredvid mitt, på andra sidan gången, bry om. Han glor länge på mig med elak min för att få mig att flytta på mig. Hahaha. Det tänker jag INTE göra. Inte förrän jag är klar med den här texten. Vilket jag är NU: väl framme i Borås lämnar er Dandy Dyke sin plats åt den mer värdefulla delen av mänskligheten: Överklassen och 1:a klass åkarna.


PS.

Nu, några minuter senare än i föregående stycke, sitter jag i 2:a klassen igen. Jag hittade ett tomt tvåsäte med kontakt (!) Och känner mig så mycket tryggare här. Trängre?
Mer folk? Bullrigt? Visst.

Men så hemskt mycket trevligare eftersom ingen stirrar.

DS.

Trött på Vi I Väst

Jag vill verkligen inte smutskasta mina kära vänner i Vi i väst, de för T-personers (T: et i HBT) kamp på ett i många fall alldeles utmärkt sätt. Det jag tycker är tråkigt är bara att ingen tycks vilja diskutera hur det känns för de människor som faktiskt känner sig utanför deras gemenskap.
Jag är en av dem.
Här om dagen, igår, försökte jag starta en diskussion angående att jag vill bli sedd som en människa och inte som ett kön:

******************************************************

Johanna Ljunggren to lista

Sun, Mar 9, 2008

Reply

Håller med XXX!

Det är Faktiskt DAX ATT SLUTA GNÄLLA. ATT BARA VARA CYNISK, BITTER OCH ARG HJÄLPER INTE I LÄNGDEN. Ilska kan vara en bra drivkraft, men det bästa är nog att, som t.ex. i VIV, hitta likasinnade att samarbeta med, att våga synas för att förändra och framför allt att våga ha roligt under tiden vi förändrar.
Jag gick i 8 mars tåget även om jag just nu definierar mig som "en pojke med fitta". I vår förening är det ju främst MTF transor och transexuella som lyfts fram men istället för att gnälla på er (jag orkar inte) var jag och några vänner queeraktivistiska i demon istället. Vi skrek "Queerkamp-syskonskap" istället för "kvinnokamp-systerskap” för att dra ett exempel.
Jag har enda sedan jag såg den queera teatergruppen kunq på Pride 2005, tyckt att Queer teorierna i alla fall passar mig och mina vänner bättre än många HBT definitioner.
För mig innebär Queer en teori bortom Könet. Alla ska ha rätt att klä sig, vara, agera, hur de vill och om man helt utesluter att vi måste indelas i två olika kön (vilket vi inte måste) så vore ju ALLT tillåtet om man bara gav blanka fan i kön och vågade ta på sig det man känner för när man vaknar, utan att behöva stoppa in sig själv i någon genre.
För mig har det ofta känts jobbigt att komma på era träffar eftersom det ständigt ifrågasattes "vad jag var" som om jag vore något sorts transhag. Jag är en människa. En Johanna, en Idgie, en person, en konstnär, en individ. Jag respekterar och accepterar att könsroller är viktiga för många, för de flesta i ViV verkar det som. Men för mig handlar intergender, transgender och framför allt mitt kära Queerbegrepp om att ha frihet att göra vad man vill.
Min stora dröm är att livet en dag ska bli mer definierat efter människors förmåga att älska varandra, samarbeta och uttrycka sin egen fantastiska kraft, istället för att behöva ett köns definition, alls.


Kärlek kära medsyskon. Jag hoppas att detta mail inte gör er allt för arga. Kände bara att något behövde sägas för att föra talan för alla som inte vill ha ett kön och som är personer som idag lever i Gbg, Sverige och världen.


/Idgie Aerin Yohanna Alice

**********************************************************************************

Jag fick inte ett enda ordentligt svar, varken för eller emot mina åsikter! Och observera då att alla andra diskutioner angående Transvestiter, Transexuella etc går varma på listan!

Jag tycker att det är sax att man vågar diskutera dess frågor. Om inte, så är jag beredd att både engagera mig politiskt och starta en egen förening för de Queera, om vi inte får vara med i Trans-föreningarna. jag vet inte hur det är i resten av Sveriges föreningar, men jag skulle hemskt gärna vilja veta.

Alla där ute som inte vill eller inte definierar sig som ett kön (och då menar jag ett socialt kön, inte ett biologiskt, det är en annan sak) skriv gärna en kommentar och berätta om era upplevelser kring bemötandet inom transvärlden. Diskussionen måste tas upp på allvar! VÅGA!