Mylla

Du växte upp
där språket är kortare

Dina anklar doldes av snö
och
potatisjord

När mina tår trampade
daggmaskar
ned
i
asfalten
drog du upp
maskrosor

lät genomskinliga frön skölja över marken

Den hårt arbetande vardagens vackra kvällar

De senaste fyra veckorna har jag haft turen att vara lärarvikarie på samma skola. Jag har mestadels arbetat i en 3:a men även med en 4:e och 5:e klass. Tiden har bara rasat iväg. Trots att jag jobbat 8-17 vissa dagar har det oftast känts väldigt roligt att gå till jobbet och jag har lärt mig massor av att jobba i samma klass under en så pass lång tid. I vanliga fall innebär ju jobbet som vikarie att en får hoppa fram och tillbaka mellan olika skolor och dagis. 

Det negativa är att jag har haft mindre tid att spendera med Martin, lilla C och mina vänner. Men med lite pussel har jag lyckats träffa både Per, Anna P och min syster. Och dessutom träffade jag en hel drös med kompisar på 1 maj. Den frihetliga demonstrationen innehöll säkert till 80 % gamla bekanta och nära vänner.

Det fina med att jobba mycket är att kvällarna hemma blir väldigt mysiga. Jag uppskattar verkligen tiden med Martin mycket mer och det känns skönt att bara ligga i soffan istället för att vara rastlös.

Idag när jag var ledig fick jag dock en hel del tid med lilla C. Vi var ute i sandlådan och lekte för första gången. C iklädd sina förstora regnbyxor som jag lyckades vinna på tradera och sin fina rutiga jacka som jag hittade på en secondhand vid svingeln. Hen var väldigt glad över att få vara ute, särskilt som det fanns andra barn där. C lekte en stund med ett annat barn vars mamma jag är bekant med och det var fint att kunna göra något annat ute med C än att bara gå med vagnen.

Nu ska jag snart se på skräpfilm och äta varma mackor. Kram alla fina.

Björnfetish

Jag måste erkänna en sak. jag har en STOR fetish för björnar. Och nu menar jag naturligtvis inte djuren utan de runda, håriga, SKÄGGIGA bög/bi/queermännen. Har som tur är lyckats bli tillsammans med en mycket vacker sådan, men det tog lång tid innan jag insåg att jag faktiskt är extremt attraherad av just björnbögar. Det är så typiskt egentligen. När det gäller kvinnor tänder jag oftast inte på något särskilt utseende, även om tombois alltid får mitt hjärta att bulta lite extra. Men när det gäller män har jag på något sätt oftast dragits till män med lite former och skägg. Kroppsbehåringen är inte det inom björnkategorin som är viktigast för mig, det jag attraheras av är just skägget och kroppsformen, särskilt brösten och magen. Och jag är en riktig sucker för skäggiga män som hånglar. Här kommer några fina bilder. :) God fortsättning!

tystnad och skeenden

Rummet är tyst. Musik, mina fingrar mot tangenterna, stearinljusens knastrande. Men det är en då tyst. Rummet andas tystnad.

Lilla C har äntligen somnat, vilar med spretande armar över kudden. M är på bio. Jag stannade hemma med dokumentärfilm, kaffe och tända ljus för att mota bort den apokalyptiskt grå himlen. Kroppen är trött och lite avslagen, så som den blir när en för första gången på mycket länge varit på en stor fest och dansat. Det var underbart att vara på fest i Tårtan men gud så trött jag blev. När klockan närmade sig ett var jag redan på väg hem. Dock väldigt nöjd med det som varit och kände mig inte det minsta tråkig.

Jag fick svar från en av de personalansvariga vid sjöfartsmuseet. Hon hade läst min spontanansökan och analysen av utställningen Stad längs vattnet. Hennes svar var positivt och hon verkade tycka att det jag skrev är intressant, men just nu finns det inga lediga tjänster. Min ansökan skulle sparas i alla fall. Kanske kan det dyka upp något senare. 

Annars kretsar mycket i min vardag kring att söka jobb nu. Har skickat in ganska många ansökningar nu och hoppas på svar. I övrigt går vardagarna sakta framåt i ett sorts lugnt och upprepande varande. Övar med kören varje eller varannan vecka, går och simmar, tar långa promenader med C och M. I onsdags so vi över hos Per alla tre.

Föräldraledighet är som en långsam ritual, fylld av olika övergångsfaser och skeenden som tillsammans lägger ett vacker pussel: skapandet av ett nytt liv, början på en helt ny sorts historia. Så mycket som sker för första gången; att vilja fånga varje ögonblick, att inse att vad som än händer så har jag det här. Att vad som än händer så har jag upplevt den här märkligt fantastiska och skrämmande känslan.

Barnskrik och musikaler

C sover. Äntligen. Det är fint att hänga med honom om dagarna och han är oftast lugn, charmig och mysig men då och då förvandlas han till en liten gallskrikande människa som vägrar lugna sig oavsett vad en gör. Nu är det i alla fall lugnt och jag och M får en välbehövlig paus.

Jag har börjat titta på Glee igen, 3:e säsongen, vilket är smått beroende framkallande. Det är så skönt med en serie som kombinerar klassisk highschoolfilmsanda med nytänkande personporträtt och peppande musikalnummer, samtidigt som den vågar ta upp frågor kring klass, etnicitet, kön och sexualitet.Blir så sugen på att sjunga och uppträda när jag ser Glee... Tur att jag har börjat i Göteborgs feministiska kör, hade mitt första riktiga rep i måndags vilket var skitkul!

Längtar till C börjar uppskatta omvärlden lite mer. Vill gå ut i skogen med honom och plocka kottar eller åka iväg till en 4H gård och klappa getter. Fast redan nu börjar C intressera sig för mer och mer saker. Han gillar när vi dansar, skrattar högt när ett pärlhalsband rasslar framför honom och utstöter små tjut av förtjusning över de färgglada figurerna i babygymmet. Bäst tycker han om när M gör fåniga miner eller när han får sitta med i mitt knä och iaktta allt som händer runt omkring.

Hade tänkt skriva något annat egentligen, men min hjärna är lite utsliten av trötthet. Mår dock väldigt bra, även om vardagen ibland blir ett vakuum. Tur att jag delar allt det här med M. 

Mota bort perfektionismens förhatlighet

Har inte skrivit så mkt här den senaste tiden. Har helt enkelt inte hunnit, eller tiden har väl funnits då och då men när den väl har gjort det har jag varit för trött eller för tanksprid för att allas kunna formulera något läsbart.

Dagarna går sakta framåt. Vissa dagar är helt underbara, andra dagar vill jag bara sluta vara förälder och rymma hemifrån. Så fort jag lugnat ned mig igen inser jag dock att det jag helst av allt vill är att vara med Martin och Caspian, bara inte hela tiden. Det jag vill mest av allt är att spendera tid med många olika människor och det gör jag ju också, även om de stunder jag tillbringar hemma blir lite längre och fler än förut. Har dock insett att jag måste försöka acceptera att det får vara så de här första månaderna med C. Tror att det är viktigt för mig att försöka lära mig att ta det lugnt och inte försöka hinna med tusen saker samtidigt. Det är så lätt att glömma sig själv mitt i alltihopa. Och det är så lätt att glömma bort vad som är viktigt, exempelvis att jag är tokkär i Martin och att jag har massvis av fina vänner som jag älskar över allt annat. Det är sådant som är lätt att glömma mitt i natten när en är trött och sur och jag tror att jag är världens sämsta person för att jag inte kan trösta en bebis som skriker trots att den fått allt den behöver. I sådana stunder kan jag bli väldigt elak. Säger saker till Martin som jag absolut inte menar och ångrar mig men fortsätter likt förbannat igen så fort jag blir irriterad eller trött. Som tur är inser vi båda två att det som händer när en är trött inte är ens riktiga jag. dagen efter är allt fint igen och natten känns långt borta. Vet dock att jag borde tänka efter lite mer innan jag säger dumma saker, nedvärderar mig själv genom att göra så. jag är inte perfekt, men jag är fanimej inte dålig, jag är faktiskt väldigt bra. Sådeså. Att försöka vara perfekt ärr det sämsta en kan göra, för det är att sträva efter något som inte ens existerar, det omöjliga.

Sömnens orgelbundna sammansvurning

Passar på att skriva lite här medan Caspian sover. De senaste nätterna har han vaknat allt oftare och dessutom är hann vaken mer och mer även om dagarna. Det är såklart fint att han är aktiv och vaken och vill vara med, men inte lika kul när han skriker sig högröd och varken jag eller Martin förstår vad han vill.  Det finns som en gräns för hur mycket tålamod en orkar ha med otröstbara skriksessions  och känslan av att vara otillräcklig, kass och mest trött på allt och alla. Det är väldigt tur att vi är två om det, för oftast lyckas vi byta av varandra innan den andre blir allt för trött. 

Vill dock inte få er att tro att allt bara är skrik och tårar och sömnlösa nätter. De allra flesta av dagens stunder är fina. Det är väldigt häftigt, om än läskigt att Caspian alls finns till, att han är här och att det är meningen att vi ska vara hans största trygghet i livet. När han försöker fästa blicken och samtidigt darrar på läppen eftersom han inte vet om han vill sova, äta, eller bara få närhet, inser jag gång på gång hur jävla fantastiskt det här är och hur mycket jag älskar Caspian och hur stark min kärlek är till Martin som vill uppleva det här med mig. 

Ofta skrattar vi oss igenom alla absurda situationer som uppkommer på grund av sömnlöshet, men ibland blir jag arg och ledsen på grund av tröttheten som tär på mig. Men det mesta går att lösa, har jag insett och ser sjukt mycket fram emot allt fint vi ska göra tillsammans.

Min formuleringsförmåga slinter en hel del, försöker skriva så mycket jag kan, när jag har tid, när jag tar mig tid, men hjärnan blir lite grumlig av alla tankar på det nya som ständigt är i händelse. Tror dock att alla nya perspektiv snarare kommer att bredda och fördjupa mitt skrivande än motsatsen. Det kommer bara ta tid att hitta egen tid i det nya livsmönstret. Och just det känns så jävla bra, att jag faktiskt måste ta mig tid, inse att min tid är värdefull och att jag ska ta vara på varenda stund, ta hand om mig själv och dem jag älskar genom att göra det som betyder mest för mig. 

Att beskriva världen så som den är för mig är det viktigaste jag kan göra och eftersom livet ständigt förändras och jag är en del av det som alltid är i rörelse, kan jag vara med och förändra, förändra genom att leva så som jag tror är bäst att leva och inte låta Caspian vara ett hinder, istället en möjlighet som öppnar upp för nya perspektiv och nyanser.

Jag längtar intensivt efter att få komma upp till Sundsvall och Stöde. den 25:e Augusti åker vi. Hurra! 

Ps. Det är mkt som förändras nu. Anna och René flyttar till Malmö i augusti och. René är här nu i alla fall och det känns fint att kunna umgås med henom innan hen lämnar stan. Tänker åka ned till malmö och hälsa på dem, det ska bli riktigt fint att känan fler folk som bor där. Ds

Kärlek

Min mage är bäst

 

 7 dagar efter förlossningen :) 

 

C:a en vecka innan förlossningen.

Ok, jag retererar, men behåller min cyniskt kärleksfulla livsinställning.

Caspian Theo Lindberg Ljunggren

Här ligger vår vackra, vackra unge och sover i soffan, lite drygt 2,5 dygn gammal och hemma igen i Biskopsgården.

Otåligheten och kärleken

Idag var beräknat födelsedatum för "Pip". Är otålig och vill att förlossningen ska starta, eller att jag i alla fall ska få värkar. Det känns som om det kommer dröja ett bra tag, men jag hoppas att jag har fel. Alla förlossningar är ju olika och jag antar att det här med när det startar är olika med. De flesta verkar ju gå över tiden, jag hoppas bara att jag slipper gå över två veckor...

Mår dock väldigt bra och är inte så trött som jag varit för ett tag sedan.  I går var jag och Martin hemma hos Agnes, Klara och Hilda som också bor i biskopsgården, bara 5 minuters promenad ned för backen. Det är mysigt att ha flera av mina fd sambos från Tårtan så nära. De hade ordnat en sommarfest och jag orkade  t o m dansa en hel del innan jag blev trött och jag och Martin vandrade hemåt. Det kändes hemskt fint att få chans att träffa så många fina vänner på en och samma gång, eftersom jag inte riktigt orkat åka runt till flera olika platser de senaste tiden. Det var också väldigt skönt att få prata om andra saker än förlossning och graviditet. Känner att jag tänkt och pratat om det nästan för mycket det senaste. Det var roligt att bara dansa, skratta, lyssna på bra musik, debattera, skämta och vara en i en större grupp av människor, varav jag känt många av dem  i flera år.  

Jag har varit lite irriterad på Martin idag, men egentligen mer på mig själv, på min otålighet. Han är hemskt fin och får mig oftast att tänka på annat än mitt eget grubbel, men blir så rätt rastlös av att vara så ostimulerad och hemma större delen av dagarna. Ska försöka komma på fler bra saker att göra i väntan, eller snarare för att glömma att jag väntar. Det har dock vart väldigt skönt att kunna umgås ordentligt med Martin den här helgen, första helgen på länge som han inte skrivit på uppsatsen, då den är klar nu. Vet att han är lika otålig som jag på att förlossningen ska starta, men ingen av oss kan ju egentligen påverka något. 

Det känns skitbra att vi verkligen gjort så mycket tillsammans under hela graviditeten. Han har läst på lika mycket som jag och visar verkligen hur mycket han bryr sig om mig och vårt kommande barn. jag litar till 100 % på att han kommer att finnas där och vet vad som ska göras under förlossningen om jag skulle få för ont, balla ur eller bli för ledsen för att kunna prata med barnmorskorna. Det känns fantastiskt att få uppleva det här; att bli älskad så här mycket och att jag är så säker på att jag vill leva med Martin. Dessutom känner jag mig fortfarande som mig själv. Jag var rädd att förlora mig själv genom att bli förälder och ännu vet jag inte hur det kommer gå. Men jag är rätt så säker på att Martin kommer att påminna mig på vägen om jag tappar bort mig. Han är så mån om att jag ska göra det jag vill med mitt liv och har stöttat mig i allt. Och jag tror att jag kan göra allt jag vill!

Kom ut!

Hallå! Bebis kom ut nu. Vet att det är två dagar till beräknat datum, men jag orkar inte åka till mvc i Mölndal i morgon bitti, jag vill åka in till BB istället.

(Världs)frånvänd vilodag och kärleksförklaring

Har inte ens gått utanför dörren idag, bara ut på balkongen ett flertal gånger för att hämta luft och kolla hur salladen växer (den har börjat ta sig!) . Det är trist att inte åka iväg och hitta på saker, men samtidigt känner jag att det verkligen är dags att tagga ned, försöka finna någon sorts lugn. Vill inte att det blir jobbigt på grund av att jag inte kan slappna av. Tänk att något som borde vara så enkelt kan vara så svårt. Särskilt för mig som blir förbannad och upprörd enkelt. På grund av det läste jag bara kulturdelen i morgontidningen idag, tillät mig själv att vara lite världsfrånvänd. Vill dock verkligen jobba på att kanalisera ilskan till bra texter istället för att bara bli arg över saker och sedan inte göra något. Jag ska börja skriva mycket mer igen, som jag gjorde förrut. 

Så fint att M är lite mer ledig nu också, att vi hinner umgås och bara vara med varandra utan att någon av oss har en massa måsten och krav på att skriva klart uppsatser, PM etc. Så skönt att bara kunna spela tv-spel, läsa romaner och prata om musik, framtiden och andra fina saker. Älskar att hen finns där för mig på ett så självklart men ändå inte på ett "ta-förgivet" sätt. Det är få cis-män jag kan tänka mig att dela mitt liv med, men M är verkligen en av dem. Hen är bortom förklaringsmodellerna, helt och hållet fantastisk, med brister och nojor, visst, och just därför ännu mer fantastisk. En riktig människa.

Rufus, ljudkonst och (för)väntan.

Sitter i det varma vardagsrummet och lyssnar på Rufus Wainwright, Rufus does Judy at Carnegie hall- skivan. Storslaget, bombastiskt, bögigt och otroligt vackert.

En annan fantastisk musikalisk, eller snarare ljudkonstlig, upplevelse, var jag med om i fredags på artisten. Johan Siri Landgren hade en examenshändelse för att markera att tre år på musikhögskolans kompositionsprogram var till enda. Nästan en timme fylld av vibrerande, berörande ljudbilder, röstexperiment, manifest och monolog liknande pauser. Satt som klistrad och var stolt över att få vara där. M och P följde med också och de njöt nog lika mycket som jag. 

På http://johanlandgren.se/går det att lyssna på och läsa kring hens projekt. Rekommenderar verkligen att ni gör det!

I min mage rör det sig snarare om någon sorts dansföreställning än ljudkonst, även om pip helt klart verkar ha ett sinne för rythm där inne. V 37 nu, nästan 38 och förlossningen närmar sig. Det kan vara allt mellan 3 och 5 veckor kvar. Peppar genom att prata med M, läsa profylaxboken utan att döma new age metaforerna allt för hårt och försöker göra andnings och avslappningsövningar. För mig som ofta har tusen saker i huvudet, är det svårt men nödvändigt att lära sig att koppla av och bort bruset. 

Idag ska jag och M åka ut till Lerum och hänga på mina föräldrars baksida i solen. Tänker bara sitta ned, sola, läsa bra böcker och njuta av god mat, behöver verkligen det. M behöver det definitivt. Hen har pluggat som en dåre den senaste tiden. 

Vi hörs snart igen!

The new era

Och plötsligt har livet tagit ännu en vändning, snart tar den ännu en, sedan ännu en. Hur allt förändras men hur denna förändring inte skrämmer mig längre. Hur jag fortfarande blir rädd ibland men numera oftast vet hur jag ska hantera rädslan.

Lämnar kollektivet efter nästan 2,5 år, till "filialen" på Hisingen. Ska bo med min älskade M och fina R. Fokusera på studier och planering inför det som komma skall istället för att upprepa samma typ av arbetsuppgifter varje dag. Glädjen i att nu själv styra min egen tid, men också medvetenheten om att självdisciplin och prioritering nu måste bli en del av min verklighet för att friheten skall kunna kombineras med ansvar på ett bra sätt.

Snart ska jag släpa hem tentapluggboken och datorn till Per, sitta där och fortsätta plugga lite och sedan bara njuta av att hänga med fin vän och att ha haft en väldigt bra dag. Morgonmys med Jos, palm, Sama och L, loppisfynd till "Pip" och fler sidor avklarade kring antik grekisk konst. M's röst på andra sidan luren som gör mig varm och lycklig i hela kroppen. M som skriver " Jag dör glädjedöden" när jag mms:ar framtidsbilder. Solen som får snön att långsamt smälta och tårarna från gårdagen tycks aldrig ha existerat

Tilllbaka från frånvaron ( Har varit närvarande i verkligheten)

Sitter i Tårtans vardagsrum omgärdad av mina sambos och känner hur lugnet kommer till mig. De senaste 3-4 månaderna har varit fulla av förändringar, omvälvande framtidsutsikter och ett pusslande med verkligheten.

Egentligen vill jag inte skriva här på bloggen vad det är som har hänt. Jag vill träffa dig, er, i verkligheten, berätta om det. Det är fantastiskt, konstigt, vackert och oväntat. Många av er vet redan.

Så det får bli så. Jag tänker fortsätta skriva om andra saker än just ovan icke-nämnda aktualitet. Tex att jag den 8 februari slutar jobba och äntligen ska läsa klart min kandidatexamen. Det känns väldigt roligt och motiverande. Dessutom ska jag försöka hitta olika ingångar inför framtida jobb som har med socialantropologi att göra. Och så ska jag åka upp till Södertälje och göra fina och mysiga saker ihop med Meyou. Det kommer bi en vacker vår och ett märkligt, omvälvande år.

Dans, vardag och att bo i samma stad

Jag har börjat dansa! Balett, jazz och Burlesque. Har inte vart på jazzen än, men baletten och Burlesquen går jättebra! Det känns skönt att äntligen träna något som är roligt och bra samtidigt.

Det känns fortfarande underbart att bo i tårtan. De nya brudarna som flyttat in är justa att hänga med och vardagen rullar på utan att det känns tråkigt med jobb, kvällskurs i medicinsk antropologi, dans och kärlek.

Kärlek ja. Martin har i morgon bott i Göteborg en vecka. Det känns fantastisk.Vi har träffats mycket, men inte sovit alla nätter tillsammans. Är inte alls rädd för vardagstristess längre, den finns helt enkelt inte. Bara vackra dagar och kvällar fulla av värme. Dessutom är området kring vårväderstorget och mildvädersgatan jättemysigt.

Saknar mitt musikprojekt lite grand, kanske startar ett nytt. kanske en låt i veckan, kanske egna låtar. jag får se.

Kram!

Homemade Housewife

Ser ut som en hemmafru idag. Lyssnar på Junip eftersom musiken är så rogivande även om jag egentligen tröttnat på José för länge sedan. Har på mig min gröna klänning från Tesco med vitt blommönster, en svart kofta/bolero och hemmafrustrumpbyxor i glansigt material.

En tvätt är i maskinen och snart, när den är upphängd, ska jag bege mig till affären. Handla ingredienser till grönsakssoppa och smör och havremjölk. Och jäst. Ska baka fluffigt, vackert och onyttigt vitt bröd. Och kanske något som är en aning nyttigare. Morotsbröd med ingefära?

Fick ett mail om att jag var välkommen på audition till sveriges mästerkock, men jag ska nog avböja. Hinner kanske inte till jobbet den dagen då och vill inte bo i Stockholm och missa både jobb, danslektioner och kärlek.

Mina favoritsmaker just nu: Ingefära, kanel, hibiskus, citron, vanilj, timjan och tomat. Martins läppar.

Jag ska starta ett nytt projekt: Varje dag från och med nu, tills M flyttat ned, ska jag publicera en ny låt här på bloggen. Låtar tillägnade M och låtar jag älskar.

Låt #1



Beyoncé - Sweet dreams

Stuffed with soup and longing.

I miss you Darling. Du har inte varit borta längre än 10-11 timmar, men jag längtar en då så oerhört mycket. Dagen är fylld av katter, Tvätt, fågelungar, arkiv x, störtregn, svampsoppa, internet, nedladdning, tankar, nervösa ryckningar i bröstet, inbillad feber, din spellista, samtal med gamla vänner, Patrick Wolf, din röst i telefonen och en längtan som hugger så hårt att det nästan blir patetiskt.

Ditt skratt som sälpäls, kristallregn, rosa läppstift. Hur vi skrattar tills vi somnar och pratar dadaistiska nonsensdikter och hur vår hud aldrig vill upphöra med att bli berörd av varandra.
Kärlek är en säl som är trygg i sin päls. Att älska är en fågelunge som plötsligt vägrar vara livlös och lyfter mot himlen. Kärlek är du i min famn och att ingenting någonsin kan bli vackrare än så.