Sommarlov

Almedalen och norrländska städer är vad som hunnits med hittills under mitt sommarlov. Det låter bättre att säga sommarlov än semester. Kanske för att jag ännu inte vet exakt vad jag ska göra till hösten. Är 4:e reserv till masterprogrammet i biblioteksvetenskap, så det är en viss chans att jag börjar plugga. Har även hittat ett intressant jobb på RFSU Ungdom som jag ska söka. Får jag det jobbet skjuter jag upp pluggandet, för det verkar vara precis ett sådant jobb jag vill ha...

Orkar inte lägga upp massvis av bilder från mina sverigeresor, några från Almedalen har ni nog redan sett på Facebook. Men postar några favoriter här. 

Almedalen-Sundsvall-Stöde-Örnsköldsvik-Alnön-Uppsala-Göteborg-Malmö-Uppsala. 

Så ser reseplanen ut för sommaren. Hälften avklarad. Ser fram emot att åka ned till Göteborg på tisdag och träffa min familj 1,5 dag och sedan åka ned till MALMÖ! Längtar svinmycket dit. Egen semester med Bara Martin och vänner i tre dagar. C ska vara hos sin mormor och morfar. 

Hoppas att ni har en fin sommar ni också. Nu kvalitetsfika: Bullar och kaffe medans ungen sover. 

Saffranspannkaka i Visby

 Botaniska trädgården i Visby

 Spöklikt hus i skymningen. På väg hem efter utekväll i Visby.

Farfar och C har skitkul!

Den hårt arbetande vardagens vackra kvällar

De senaste fyra veckorna har jag haft turen att vara lärarvikarie på samma skola. Jag har mestadels arbetat i en 3:a men även med en 4:e och 5:e klass. Tiden har bara rasat iväg. Trots att jag jobbat 8-17 vissa dagar har det oftast känts väldigt roligt att gå till jobbet och jag har lärt mig massor av att jobba i samma klass under en så pass lång tid. I vanliga fall innebär ju jobbet som vikarie att en får hoppa fram och tillbaka mellan olika skolor och dagis. 

Det negativa är att jag har haft mindre tid att spendera med Martin, lilla C och mina vänner. Men med lite pussel har jag lyckats träffa både Per, Anna P och min syster. Och dessutom träffade jag en hel drös med kompisar på 1 maj. Den frihetliga demonstrationen innehöll säkert till 80 % gamla bekanta och nära vänner.

Det fina med att jobba mycket är att kvällarna hemma blir väldigt mysiga. Jag uppskattar verkligen tiden med Martin mycket mer och det känns skönt att bara ligga i soffan istället för att vara rastlös.

Idag när jag var ledig fick jag dock en hel del tid med lilla C. Vi var ute i sandlådan och lekte för första gången. C iklädd sina förstora regnbyxor som jag lyckades vinna på tradera och sin fina rutiga jacka som jag hittade på en secondhand vid svingeln. Hen var väldigt glad över att få vara ute, särskilt som det fanns andra barn där. C lekte en stund med ett annat barn vars mamma jag är bekant med och det var fint att kunna göra något annat ute med C än att bara gå med vagnen.

Nu ska jag snart se på skräpfilm och äta varma mackor. Kram alla fina.

Mother issues

Min första arbetsvecka är över. Det har mestadels gått bra även om jag blivit väldigt trött av alla nya intryck och saker jag måste lära mig. Tror dock att jag kommer trivas. Det känns lite ovant fortfarande, men det går bättre och bättre. 

I går eftermiddag träffade jag Anna P som var på besök från Stockholm. Vi gick till 9:ans ölhall på andra långgatan och P bjöd mig på ett par öl, vilket verkligen var precis vad jag behövde efter att ha jobbat hela veckan. Vi satt och pratade om jobb, kärlek, sex och resor och det kändes så fint att få hänga med P igen, önskar ofta att hon bodde närmre. Jossan kom förbi sista timmen också. Fint att se henne med, ska försöka åka ut till Tårtan och hälsa på henne och dom andra, nästa helg kanske. 

Mars månad kommer bli ganska tuff. Jag får ingen föräldrapenning i slutet av februari och min första lön från nya jobbet kommer först 25:e mars. Vi får försöka klara oss på Martins föräldrapenning, men det ska nog gå,  alla fall den här månaden. Sedan går det uppåt igen. Det är lättare att leva pank ett tag om en vet att det går över. Tur att jag har så många fina vänner som stöttar och peppar även när det känns motigt. Tack vare dem, Martin och lilla C blir livet så mycket finare.

Det är många saker som snurrar i skallen just nu. Framtidsplaner som behöver bearbetas och läggas upp, drömmar som inte får glömmas bort. För tillfället har jag dock inte så mycket ork över till att tänka på framtiden. Försöker vila när jag kan för att orka jobba. Och framför allt vill jag umgås så mycket jag kan med Martin, lilla C och mina vänner. Mina föräldrar orkar jag inte träffa just nu, är fortfarande besviken och arg på dem efter förra veckan. Att ständigt bli missuppfattad och behandlas med bristande respekt nöter på relationer. Behöver en paus från dem, framförallt mamma. 

Varför ska det vara så svårt för en del människor att se hur mycket en kämpar för att göra saker och ting bättre? Det kanske är orättvist att skriva om min mamma på den här bloggen, men jag behöver skriva av mig och undrar samtidigt om någon annan har samma problem. 

Det jobbigaste mellan mig och min mor är att det krävs oerhört mycket av mig för att vi ska kunna umgås och prata. Så länge jag låter henne prata på, håller mig till lättsamma ämnen eller ämnen som är inom hennes bekvämlighetszon, så går det bra. Men så fort jag försöker ifrågasätta henne eller något hon gör, då tar det stopp. Ingen kritik verkar någonsin kunna tas in eller bearbetas till en bättre förändring. När jag börjar berätta om mitt nya jobb frågar hon genast om de negativa aspekterna, hur det går om det och de händer, benar ut alla eventuella dåliga saker som kan ske. Om jag exempelvis säger att jag har ont i ryggen, ska hon genast berätta att hon också minsann har ont. Det är mycket sällan som hon frågar saker enbart om mitt liv utan att genast hoppa tillbaka till sitt eget. 

Droppen var endå när jag förtvivlad ringde hem efter att jag fick reda på att jag inte fått jobbet på EKHO. Jag sa att jag var orolig för hur vi skulle klara oss ekonomiskt innan jag hittade ett nytt jobb, en oro som var svår för mig att erkänna, då jag har svårt att prata med mina föräldrar om sådant. Hennes respons på min oro var att "du får väl gå till socialen". Det var som ett slag i magen. Särskilt som jag vet att de faktiskt inte har så dåligt ställt längre men har haft det och borde veta hur det är.

När jag sedan, för lite mer än en vecka sedan, frågade om jag kunde få låna lite pengar, bara en månad, eftersom jag får lön i mars, sa hon nej direkt. Sa att jag "schabblat till det förut och att hon och pappa hade bestämt sig för att inte låna till pengar till mig igen". Åter igen en spark i mellangärdet. Ska mina tidigare misslyckanden förfölja mig för alltid? Ska jag aldrig räcka till eller ses som ansvarig i hennes ögon? Jag har lånat pengar av mina syster vid ett tillfälle och hon fick tillbaka varenda öre. Max två gånger har mina föräldrar fått lägga ut pengar för mig då det varit kris. Den ena gången när jag var 20, den andra gången 22. Men tydligen är det tillräckligt för att de inte ska lita på mig, trots att jag visat så många gånger vad jag är kapabel till. Jag är så trött på att bli nedvärderad och att det alltid är jag som ska komma och be om förlåtelse. 

Är det någon annan som har samma problem i sin relation till föräldrar? Att de vägrar lyssna på kritik, löser konflikter genom att låtsas som att ingenting hänt och fokuserar mer på problemen som varit än det positiva en faktiskt har åstadkommit? Jag är så trött på att alltid vara den som ska försöka ordna upp saker och ting. Som tur är förstår M vad jag menar och han är den första förutom jag själv som har sett hur ojämn balansen är mellan mig och min mor. Jag vill kunna ha en dialog, är så vansinnigt trött på egocentriska monologer och grunda analyser, samtalsämnen som ska hållas på en "trevlig" nivå. 

Det här blev ett långt inlägg. Kanske läser någon det här som känner min mor. Du behöver inte ringa henne och säga det här, jag ska berätta varenda ord för henne ännu en gång nästa gång vi ses. Återstår bara att se om hon lyssnar den här gången. Jag älskar mina föräldrar men jag älskar inte hur de agerar.

Utmaningar

Helgen har varit väldigt jobbig. Känslostormar, irritation, oro. Tack vare pepp från fina människor omkring mig och en hel del slit känns det dock bättre nu. 

Jag svalde min stolthet och mailade chefen för assistentföretaget där jag fick jobb innan jul. Jag tackade ju som sagt nej till det jobbet, trots att det verkade väldigt bra och intressant, för att jag så gärna ville ha jobbet på EKHO. Nu i dagarna såg jag att en ny annons för samma assistentjobb låg ute igen, så jag mailade chefen, presenterade mig och förklarade situationen. Hon svarade att föräldern till brukaren fortfarande ville ha mig som assistent om jag ville, men att det blir fråga om en veckas provanställning först och sedan utvärdering innan jag vet om jag blir anställd på riktigt. 

Det känns dock hoppfullt och fint att föräldern vågade ge mig en andra chans. Jag ska verkligen göra mitt bästa, se det som en lärorik utmaning. Det är roligt att arbeta med människor, det är mest inom äldrevården som det kan bli väldigt deprimerande. Men det beror mest på att det är så många människor som jobbar i vårdyrken som inte borde göra det. Jag har ju faktiskt bara sökt assistentjobb som jag faktiskt vill ha. Jag gillar att jobba med barn och det är fint att få vara med och vara delaktig i hur en annan människa utvecklas. Hoppas verkligen det går vägen med det här jobbet nu. 

Jag och Martin började se "Life of Pi". Väldigt vacker film med en väldigt märklig handling för att vara storfilm. Uppiggande okonventionell. Får se hur den artar sig, vi såg bara klart halva, sen behövde M gå och lägga sig. Det har vart rätt många nätter med dålig sömn för hans del det senaste. Martin är så söt när han ser filmer med djur i. Han blir barnsligt förtjust och lever sig in i handlingen på ett så fint och empatiskt sätt. Gulle!

Längtar efter att ta upp mitt Gitarrspelande igen. När jag får lite mer pengar sa jag köpa nya bra strängar till min gitarr och be Saras Martin att stränga om den åt mig. Sen ska jag jamma med Maia. Jag och lilla C var över hos Maia i går. Maia spelade gitarr för oss och bjöd på bästa kaffet. Precis vad jag behövde just då. Det är skönt med bra vänner i närheten. 

Pusta ut

Drar ett djupt andetag, långsamt, inte allt för högt och sedan ut igen. Vill inte väcka C som äntligen sover sin mittpådagen-vila. C är hemskt söt och fin men det är likväl förbannat skönt när han sover.

Det är Londondimma ute. Visserligen bor vi på en kulle, men vissa dagar tycks värmegatan snarare ligga på någon bergstopp i Himalaya. Jag gillar dimma, det ger en sorts mytisk och mystisk stämning. Även igår, när vi var och promenerade i trädgårdsföreningen med Caroline, kom dimman krypande. Den lade sig kring svarta trädstammar och stilla vatten och bidrog till bästa Edgar Allan Poe gotiken.

Så stilla och skönt här hemma nu. I morse kändes det dock lite mer kaosartat, som det ofta gör på morgonen när en har bebis som går före det en kanske eg borde göra. Har dock lärt mig att tänka bort stök mer och mer och inse att det ju trots allt är rätt trivialt med lite kläd och diskhögar. Sen går det ju rätt fort att få bort dem.

Skickade ett sms till Jossan och undrade om hon ville rädda mig ut i dåligheter någon dag. Hon är tillbaka i Göteborg snart och då ska vi gå ut på någon lagom sunkig after work, äta gratis mat, dricka öl och prata om viktiga saker, dvs olika former av kultur och sex. Det ser jag fram emot. Jossan lovade, snäll som hon är, att jag skulle få ha alldeles rena kläder på mig och att hon inte skulle kräkas åt mitt håll även om hon skulle bli sugen. det är sådant en uppskattar när en går runt med en konstant dräggelfläck på alla en gång så klanderfria skjortor. 

Björnfetish

Jag måste erkänna en sak. jag har en STOR fetish för björnar. Och nu menar jag naturligtvis inte djuren utan de runda, håriga, SKÄGGIGA bög/bi/queermännen. Har som tur är lyckats bli tillsammans med en mycket vacker sådan, men det tog lång tid innan jag insåg att jag faktiskt är extremt attraherad av just björnbögar. Det är så typiskt egentligen. När det gäller kvinnor tänder jag oftast inte på något särskilt utseende, även om tombois alltid får mitt hjärta att bulta lite extra. Men när det gäller män har jag på något sätt oftast dragits till män med lite former och skägg. Kroppsbehåringen är inte det inom björnkategorin som är viktigast för mig, det jag attraheras av är just skägget och kroppsformen, särskilt brösten och magen. Och jag är en riktig sucker för skäggiga män som hånglar. Här kommer några fina bilder. :) God fortsättning!

Sopsäckspulka och kolatillverkning

Igår var en väldigt mysig dag. Jag och Maia hände på eftermiddagen och tog vara på den sista solen innan skymningen kom, genom att åka pulka. Eftersom ingen av oss hade någon pulka, tillverkade jag en av ett liggunderlag, dubbla lagr svarta sopsäckar och lite packtejp. Fungerar hur bra som helst, även om gaffatejp nog är att föredra för att den ska hålla längre. Vi åkte båda två på den som en kälke nedför en jättebra backe nedanför vårt bostadsområde, ut mot skogen. Det gick skitsnabbt och vi skrek som två småungar och hade det hemskt kul! Rekommenderar er verkligen att göra detsamma, det går även att göra en minipulka/stjärtlapp med ett sittunderlag och platspåsar.

Sedan, under kvällen, gjorde jag och Martin chokladkola medan lilla C med visst intresse såg på. I alla fall till en början, sedan tyckte C att det var för mycket pyssel med att slå in kola i gladpack och för lite uppmärksamhet. En hel glasburk med stora, väldigt söta kolor blev de i  alla fall. Känns fint att ha lite julgodis hemma. I kväll ska jag eventuellt baka lussebullar eller en saffranskrans om jag orkar. Det är roligt att baka så länge en lyckas följa receptet ordentligt, men ska skärpa mig på dne punkten. :)

tystnad och skeenden

Rummet är tyst. Musik, mina fingrar mot tangenterna, stearinljusens knastrande. Men det är en då tyst. Rummet andas tystnad.

Lilla C har äntligen somnat, vilar med spretande armar över kudden. M är på bio. Jag stannade hemma med dokumentärfilm, kaffe och tända ljus för att mota bort den apokalyptiskt grå himlen. Kroppen är trött och lite avslagen, så som den blir när en för första gången på mycket länge varit på en stor fest och dansat. Det var underbart att vara på fest i Tårtan men gud så trött jag blev. När klockan närmade sig ett var jag redan på väg hem. Dock väldigt nöjd med det som varit och kände mig inte det minsta tråkig.

Jag fick svar från en av de personalansvariga vid sjöfartsmuseet. Hon hade läst min spontanansökan och analysen av utställningen Stad längs vattnet. Hennes svar var positivt och hon verkade tycka att det jag skrev är intressant, men just nu finns det inga lediga tjänster. Min ansökan skulle sparas i alla fall. Kanske kan det dyka upp något senare. 

Annars kretsar mycket i min vardag kring att söka jobb nu. Har skickat in ganska många ansökningar nu och hoppas på svar. I övrigt går vardagarna sakta framåt i ett sorts lugnt och upprepande varande. Övar med kören varje eller varannan vecka, går och simmar, tar långa promenader med C och M. I onsdags so vi över hos Per alla tre.

Föräldraledighet är som en långsam ritual, fylld av olika övergångsfaser och skeenden som tillsammans lägger ett vacker pussel: skapandet av ett nytt liv, början på en helt ny sorts historia. Så mycket som sker för första gången; att vilja fånga varje ögonblick, att inse att vad som än händer så har jag det här. Att vad som än händer så har jag upplevt den här märkligt fantastiska och skrämmande känslan.

Moderskapet behöver en utekväll

I går kväll var jag äntligen med Sara på Kelly's och drack öl. Har längtat efter att få hänga med henne utan barn omkring, bara få prata och umgås utan att någon avbryter. Visserligen blev vi inte helt själva igår, Jossan dök upp och hennes kompis Maya, men det gjorde bara kvällen ännu finare. Gapskratt, långa anekdoter, bra diskussioner om vettiga ämnen och flera goda öl gjorde att jag verkligen slappnade av och kunde njuta av att vara ute. Sara är en så himla fin människa! Älskar att umgås med människor som både kan föra allvarliga samtal och fnissa åt fåniga historier, som inte skyr svåra och viktiga ämnen men som klarar av att prata om sådant utan överdriven cynism. 

Det som är, det som var, det som blir.

Sitter i köket och äter frukost. Rostat bröd med solrosfrön: grovt mot gommen, sötat med marmelad. I Fönstren paprikaplantor med nästan genomskinliga blad. De tjocka frukterna har sugit ur kloroformen, parasiter i överlevnad: gröngula vackra.

Lyssnar på sommar i p1 med Daniel Espinosa. Lilla C är nybytt; sitter och gnäller i sin babysitter, tycker att min uppmärksamhet är för låg när jag skriver. Tar upp C, ammar medan jag skriver med vänster hand, det går långsamt. 

Läste en artikel kring huruvida det är ok att blogga om, "lämna ut" sitt barn i texterna en skriver på nätet. Det argumenteras kring att det skulle vara orättvist att skriva om någon, visa bilder på någon som inte kan föra sin talan. Om hur svårt det är att radera det en skrivit på internet. (Att det är kvar för ALLTID). Jag förstår delvis vad som avses och jag tycker att det ofta är onödigt att skriva för detaljerat om någon annan än en själv när det gäller privata saker. Men samtidigt, det här med att en text alltid finns kvar på ett eller annat sätt, vad är det vi är rädda för? Att den vi skrivit om skall få läsa texten och att vi då måste försvara, stå för det vi skrev trots att vi kanske ångrar oss? 

Jag tänker fortsätta nämna människor i min närhet på den här bloggen, men börja använda mig av enbart första bokstaven i dess namn. Den som känner till mig och det liv som är mitt, kommer en då veta vem eller vilka jag skriver om. och jag står för allt jag skriver, även då en del av mina blogginlägg skrivits i vredesmod eller stor passion. Idag kanske jag inte håller med om en del av de åsikter eller tankar som uttalats i äldre inlägg, men det är likväl fortfarande jag som skrivit dem. Det viktiga är att se att människor utvecklas. För att kunna vara i nuet, hitta den person en är, måste vi omfamna dem vi var, se alla nyanser, acceptera det förflutna: inte fördöma. Och om nödvändigt, förklara. 

Mota bort perfektionismens förhatlighet

Har inte skrivit så mkt här den senaste tiden. Har helt enkelt inte hunnit, eller tiden har väl funnits då och då men när den väl har gjort det har jag varit för trött eller för tanksprid för att allas kunna formulera något läsbart.

Dagarna går sakta framåt. Vissa dagar är helt underbara, andra dagar vill jag bara sluta vara förälder och rymma hemifrån. Så fort jag lugnat ned mig igen inser jag dock att det jag helst av allt vill är att vara med Martin och Caspian, bara inte hela tiden. Det jag vill mest av allt är att spendera tid med många olika människor och det gör jag ju också, även om de stunder jag tillbringar hemma blir lite längre och fler än förut. Har dock insett att jag måste försöka acceptera att det får vara så de här första månaderna med C. Tror att det är viktigt för mig att försöka lära mig att ta det lugnt och inte försöka hinna med tusen saker samtidigt. Det är så lätt att glömma sig själv mitt i alltihopa. Och det är så lätt att glömma bort vad som är viktigt, exempelvis att jag är tokkär i Martin och att jag har massvis av fina vänner som jag älskar över allt annat. Det är sådant som är lätt att glömma mitt i natten när en är trött och sur och jag tror att jag är världens sämsta person för att jag inte kan trösta en bebis som skriker trots att den fått allt den behöver. I sådana stunder kan jag bli väldigt elak. Säger saker till Martin som jag absolut inte menar och ångrar mig men fortsätter likt förbannat igen så fort jag blir irriterad eller trött. Som tur är inser vi båda två att det som händer när en är trött inte är ens riktiga jag. dagen efter är allt fint igen och natten känns långt borta. Vet dock att jag borde tänka efter lite mer innan jag säger dumma saker, nedvärderar mig själv genom att göra så. jag är inte perfekt, men jag är fanimej inte dålig, jag är faktiskt väldigt bra. Sådeså. Att försöka vara perfekt ärr det sämsta en kan göra, för det är att sträva efter något som inte ens existerar, det omöjliga.

Sömnens orgelbundna sammansvurning

Passar på att skriva lite här medan Caspian sover. De senaste nätterna har han vaknat allt oftare och dessutom är hann vaken mer och mer även om dagarna. Det är såklart fint att han är aktiv och vaken och vill vara med, men inte lika kul när han skriker sig högröd och varken jag eller Martin förstår vad han vill.  Det finns som en gräns för hur mycket tålamod en orkar ha med otröstbara skriksessions  och känslan av att vara otillräcklig, kass och mest trött på allt och alla. Det är väldigt tur att vi är två om det, för oftast lyckas vi byta av varandra innan den andre blir allt för trött. 

Vill dock inte få er att tro att allt bara är skrik och tårar och sömnlösa nätter. De allra flesta av dagens stunder är fina. Det är väldigt häftigt, om än läskigt att Caspian alls finns till, att han är här och att det är meningen att vi ska vara hans största trygghet i livet. När han försöker fästa blicken och samtidigt darrar på läppen eftersom han inte vet om han vill sova, äta, eller bara få närhet, inser jag gång på gång hur jävla fantastiskt det här är och hur mycket jag älskar Caspian och hur stark min kärlek är till Martin som vill uppleva det här med mig. 

Ofta skrattar vi oss igenom alla absurda situationer som uppkommer på grund av sömnlöshet, men ibland blir jag arg och ledsen på grund av tröttheten som tär på mig. Men det mesta går att lösa, har jag insett och ser sjukt mycket fram emot allt fint vi ska göra tillsammans.

Min formuleringsförmåga slinter en hel del, försöker skriva så mycket jag kan, när jag har tid, när jag tar mig tid, men hjärnan blir lite grumlig av alla tankar på det nya som ständigt är i händelse. Tror dock att alla nya perspektiv snarare kommer att bredda och fördjupa mitt skrivande än motsatsen. Det kommer bara ta tid att hitta egen tid i det nya livsmönstret. Och just det känns så jävla bra, att jag faktiskt måste ta mig tid, inse att min tid är värdefull och att jag ska ta vara på varenda stund, ta hand om mig själv och dem jag älskar genom att göra det som betyder mest för mig. 

Att beskriva världen så som den är för mig är det viktigaste jag kan göra och eftersom livet ständigt förändras och jag är en del av det som alltid är i rörelse, kan jag vara med och förändra, förändra genom att leva så som jag tror är bäst att leva och inte låta Caspian vara ett hinder, istället en möjlighet som öppnar upp för nya perspektiv och nyanser.

Jag längtar intensivt efter att få komma upp till Sundsvall och Stöde. den 25:e Augusti åker vi. Hurra! 

Ps. Det är mkt som förändras nu. Anna och René flyttar till Malmö i augusti och. René är här nu i alla fall och det känns fint att kunna umgås med henom innan hen lämnar stan. Tänker åka ned till malmö och hälsa på dem, det ska bli riktigt fint att känan fler folk som bor där. Ds

Ok, jag retererar, men behåller min cyniskt kärleksfulla livsinställning.

Otåligheten och kärleken

Idag var beräknat födelsedatum för "Pip". Är otålig och vill att förlossningen ska starta, eller att jag i alla fall ska få värkar. Det känns som om det kommer dröja ett bra tag, men jag hoppas att jag har fel. Alla förlossningar är ju olika och jag antar att det här med när det startar är olika med. De flesta verkar ju gå över tiden, jag hoppas bara att jag slipper gå över två veckor...

Mår dock väldigt bra och är inte så trött som jag varit för ett tag sedan.  I går var jag och Martin hemma hos Agnes, Klara och Hilda som också bor i biskopsgården, bara 5 minuters promenad ned för backen. Det är mysigt att ha flera av mina fd sambos från Tårtan så nära. De hade ordnat en sommarfest och jag orkade  t o m dansa en hel del innan jag blev trött och jag och Martin vandrade hemåt. Det kändes hemskt fint att få chans att träffa så många fina vänner på en och samma gång, eftersom jag inte riktigt orkat åka runt till flera olika platser de senaste tiden. Det var också väldigt skönt att få prata om andra saker än förlossning och graviditet. Känner att jag tänkt och pratat om det nästan för mycket det senaste. Det var roligt att bara dansa, skratta, lyssna på bra musik, debattera, skämta och vara en i en större grupp av människor, varav jag känt många av dem  i flera år.  

Jag har varit lite irriterad på Martin idag, men egentligen mer på mig själv, på min otålighet. Han är hemskt fin och får mig oftast att tänka på annat än mitt eget grubbel, men blir så rätt rastlös av att vara så ostimulerad och hemma större delen av dagarna. Ska försöka komma på fler bra saker att göra i väntan, eller snarare för att glömma att jag väntar. Det har dock vart väldigt skönt att kunna umgås ordentligt med Martin den här helgen, första helgen på länge som han inte skrivit på uppsatsen, då den är klar nu. Vet att han är lika otålig som jag på att förlossningen ska starta, men ingen av oss kan ju egentligen påverka något. 

Det känns skitbra att vi verkligen gjort så mycket tillsammans under hela graviditeten. Han har läst på lika mycket som jag och visar verkligen hur mycket han bryr sig om mig och vårt kommande barn. jag litar till 100 % på att han kommer att finnas där och vet vad som ska göras under förlossningen om jag skulle få för ont, balla ur eller bli för ledsen för att kunna prata med barnmorskorna. Det känns fantastiskt att få uppleva det här; att bli älskad så här mycket och att jag är så säker på att jag vill leva med Martin. Dessutom känner jag mig fortfarande som mig själv. Jag var rädd att förlora mig själv genom att bli förälder och ännu vet jag inte hur det kommer gå. Men jag är rätt så säker på att Martin kommer att påminna mig på vägen om jag tappar bort mig. Han är så mån om att jag ska göra det jag vill med mitt liv och har stöttat mig i allt. Och jag tror att jag kan göra allt jag vill!

Det närmar sig

Försöker att inte tänka på antalet dagar som är kvar till beräknat födelsedatum för Pip. Inte för att jag är så orolig, utan mer för att jag är otålig och att det är dumt att se blint på ett datum då det kan hända lite när som helst. Om två dagar, om en vecka, om två veckor. Bara det inte drar över allt för långt så är jag hemskt nöjd.

I går var det första soliga dagen på evigheter kändes det som. Idag, på Martins födelsedag, har det regnat igen nästan hela dagen. Men fint att det var uppehåll i går i alla fall eftersom jag var ute på stan då. Träffade fina Anna P ett par timmar som var på besök från Stockholm och vi hängde i en röd soffa på Andralånggatan-dagen som pågick där i går. Fint när möbler flyttas ut på trottoaren och staden lever upp som om den vaknat ur en mångårig dvala.

Martin är i slutfasen av sista rättningen av sin masteruppsats.  Är förbannat stolt över honom, att han har orkar sitta och traggla med den trots jobb, bebistankar och andra saker att fixa med. han är världens bästa och är så glad att jag har honom. Min bästa Flatnörd i manskropp. :)

Konsten att sysselsätta sig och ändå ta det lugnt.

Gråväder ute och trötthet inuti. Martin åker upp till Uppsala efter jobbet inför opponeringen i morgon och kommer tillbaka sent i morgon kväll. Det ska bli spännande att höra hur det gick sedan, han har kämpat så sjukt hårt för sin uppsats och jag r väldigt stolt över honom. 

Förhoppningsvis kommer jag att vara väldigt stolt över mig själv snart också. Väntar på besked om resultatet av min hemtenta/slutessä. Analyserade en av utställningarna på Sjöfartsmuseet utifrån maskulinitets och klassperspektiv. Inlämningen var 23/5 och i onsdags förra veckan var det seminarium. Den muntliga delen och de kommentarer jag fick från läraren och mina kursare var överlag positiva och det var särskilt kul att en bra diskussion kring klass och klassbegrepp kom upp. Så oavsett resultat ( vet att jag är godkänd) så kommer jag att vara nöjd och stolt över det jag skrev.

Eftersom jag är klar med kursen innebär det att jag i princip är fri att göra vad jag vill nu fram till förlossningen. Dock börjar magen göra sig påmind och kroppen värker på lite alla möjliga ställen. Mest har benen krånglat, kanske pga magnesiumbrist igen. Så jag har försökt vara ännu mer noggrann med att ta mina magnesium och järntabletter. Försöker ändra ställning ofta när jag sitter för att inte korsryggen ska värka, men det är inte det lättaste... I stort sätt mår jag väldigt bra för att ha så kort tid kvar av graviditeten, men börjar bli väldigt trött på tillståndet och längtar tillbaka till en smidig kropp som kan böja sig ned och springa snabbt. 

Det svåra är alltså att hitta på något roligt att göra som en då inte är för ansträngande. kan inte sitta/ligga i en ställning för länge och inte heller vara ute på stan eller promenera för länge. Idag ska jag sysselsätta mig med att plugga lite profylaxpepp, lyssna på massor av bra musik, se på film, skriva, göra avslappningsövningar etc. Förhoppningsvis räcker det för att stilla mitt rastlösa och otåliga sinne.

(Världs)frånvänd vilodag och kärleksförklaring

Har inte ens gått utanför dörren idag, bara ut på balkongen ett flertal gånger för att hämta luft och kolla hur salladen växer (den har börjat ta sig!) . Det är trist att inte åka iväg och hitta på saker, men samtidigt känner jag att det verkligen är dags att tagga ned, försöka finna någon sorts lugn. Vill inte att det blir jobbigt på grund av att jag inte kan slappna av. Tänk att något som borde vara så enkelt kan vara så svårt. Särskilt för mig som blir förbannad och upprörd enkelt. På grund av det läste jag bara kulturdelen i morgontidningen idag, tillät mig själv att vara lite världsfrånvänd. Vill dock verkligen jobba på att kanalisera ilskan till bra texter istället för att bara bli arg över saker och sedan inte göra något. Jag ska börja skriva mycket mer igen, som jag gjorde förrut. 

Så fint att M är lite mer ledig nu också, att vi hinner umgås och bara vara med varandra utan att någon av oss har en massa måsten och krav på att skriva klart uppsatser, PM etc. Så skönt att bara kunna spela tv-spel, läsa romaner och prata om musik, framtiden och andra fina saker. Älskar att hen finns där för mig på ett så självklart men ändå inte på ett "ta-förgivet" sätt. Det är få cis-män jag kan tänka mig att dela mitt liv med, men M är verkligen en av dem. Hen är bortom förklaringsmodellerna, helt och hållet fantastisk, med brister och nojor, visst, och just därför ännu mer fantastisk. En riktig människa.

Regnig biskopsgård och odlingstankar

Fönsterrutorna i sovrummet är täckta av ett mönster med vattendroppar. Det är vackert, känns behövligt med regn. Helt "vita dagar" då himlen bara är en enda massa av vithet och luften står stilla, har jag hemskt svårt för, regndagar är däremot ofta vackra. Dessutom behövs det lite vatten för att sirenen utanför min trappuppgång ska slå ut i juni, längtar efter den doften...

Mina små odlingsprojekt i fönstret i köket växer riktigt bra. Några av paprikaplantorna är nästan 2 dm höga och har redan planterat över de största i egna krukor. Basilikan växer ok och blåklinten+tagetesen har börjat ta sig, även om jag inte riktigt vågar ha dem på balkongen över natten än. Här om dagen sådde jag även honungsmelonkärnor. Får se om det kommer fungera, men tänker ge det ett försök i alla fall.

När Pip är född någon gång i juni kommer jag knappast att ha särskilt mycket tid över första månaderna till att sköta om mina planteringar i vilket fall. Men kan skriva lappar till M och R och flytta över paprikorna till föräldrarnas växthus.

Jag börjar längta efter att Pip ska komma ut nu. Känner mig förberedd och taggad, lite nervös, men mest vill jag bara att själva förlossningen ska gå bra och vara över så att jag och M kan koncentrera oss på Pip utanför magen istället för i. Att lära känna en ny människa och ge den människan massor av kärlek, det är det vi ska göra.

Ska öppna upp fönstret, släppa in lite luft och sedan halvsova en stund till. Sedan ska jag försöka skriva lite på mitt slut PM till "vad är normalt" museion kursen innan jag åker in till stan.

Kram alla fina människor.

Stolt, Intergender och gravid

Intergender är något jag definierat mig som de senaste 4-5 åren, men redan innan jag kunde sätta ord på det, var det precis så jag kände mig; som en människa mellan kön. Inte någon som känner behov av stanna i en definition eller byta till den så kallade motsatsen, eller som vill passa in i en särskild könsnorm med färdigskrivna genusattribut.

Just nu är jag dessutom gravid, i v 27. Att bära ett barn och att föda ett barn är väldigt starkt kopplat till att vara kvinna. Att vara gravid innebär att jag snart kommer bli mamma. Detta är inget jag gått och drömt om någon längre tid. Jag kunde inte se mig själv i en situation som är så starkt förknippad med en statisk och oföränderlig könsidentitet. Ändå tvekade jag inte inför att jag ville behålla det barn som jag och min partner nu väntar.

Ju längre graviditeten har gått, desto mer har min fysiska kropp anpassat sig samtidigt som mitt mentala jag också förbereder sig inför att bli förälder. Det jag har märkt är dock att jag fortfarande kan vara samma person som innan; en människa med transidentitet. Bara för att det växer ett barn i min livmoder, betyder inte det att jag måste växa in i en traditionell modersroll/kvinnoroll.

För mig är det viktigast att jag och min partner först och främst ska bli föräldrar. Det är jag som bär och föder barnet, men M har hela tiden funnits där och stöttat mig och kommer att fortsätta göra det. När vårt barn sedan är fött har vi ett gemensamt ansvar och vi är lika mycket föräldrar båda två. Vi kommer fortsätta vara två individer med både gemensamma och skilda intressen. Den stora skillnaden kommer att vara att vi nu har ansvar för en till liten människa. Och det viktigaste i det ansvaret är villkorslös kärlek och en rättvis, jämlik och trygg vardag.

Jag hade förut svårt att se mig själv som någon som någonsin skulle kunna vara gravid och fortfarande har jag ibland svårt att förstå förstå att jag är det, även om det nu känns högst verkligt och det är fantastiskt att känna lilla "pips" sparkar.

Enda sedan jag var tonåring och började sitta barnvakt har jag tyckt mycket om att umgås med och omges av barn; barn är ärliga, rättframma, ännu ej helt "förstörda" av sociala regler och normer och kan lära oss vuxna så många saker som vi tyvärr ofta tappar ju vuxnare vi tvingas bli. Problemet för mig har aldrig varit huruvida jag vill leva med barn eller ej. Det som var och förblir problematiskt är de statiska roller som vi delas in i under en graviditet och sedan som föräldrar. De strikta uppdelningarna i två kön är svåra nog att leva upp till för mig i vanliga fall och under graviditeten har förstått ännu mer hur komplext det är.

Men jag vet att det går att leva som föräldrar utan att nödvändigtvis fastna i en förinställd konstellation av heteronormativa kärnfamiljsvärderingar. Jag och M kommer att följa våra hjärtan och gör det som vi tror är bäst. M har alltid sett mig som en människa först och främst, och förstår hur jag förhåller mig till min transidentitet.

Ibland väljer vi att inte diskutera trans med våra familjer, eftersom det för dem blir allt för svårt att förstå och nästan provocerande konstigt. Våra vänner däremot, förstår nästan alltid och det är fantastiskt att vara omgiven av så många fina människor som är öppensinnade och accepterar mig för den jag är. Men precis som det kan ses som provocerande att definiera sig som trans för människor som lever heteronormativt, kan det ses som märkligt och nästan lite hotande att en som trans väljer att bli gravid. Det finns normer i alla grupper och även om jag oftast har blivit positivt bemött, har det funnits stunder då jag känt mig fel eller tyckt att det är jobbigt att behöva förklara att jag inte är en helt annan person nu bara för att jag är gravid.

Det blev ett långt inlägg, inte helt strukturerat och något lösryckt. Men jag hoppas att den väckte några tankar att spinna vidare på. Transidentitet vs graviditet är inget lätt ämne att skriva om, men det är en fråga som bör fortsätta diskuteras.

The new era

Och plötsligt har livet tagit ännu en vändning, snart tar den ännu en, sedan ännu en. Hur allt förändras men hur denna förändring inte skrämmer mig längre. Hur jag fortfarande blir rädd ibland men numera oftast vet hur jag ska hantera rädslan.

Lämnar kollektivet efter nästan 2,5 år, till "filialen" på Hisingen. Ska bo med min älskade M och fina R. Fokusera på studier och planering inför det som komma skall istället för att upprepa samma typ av arbetsuppgifter varje dag. Glädjen i att nu själv styra min egen tid, men också medvetenheten om att självdisciplin och prioritering nu måste bli en del av min verklighet för att friheten skall kunna kombineras med ansvar på ett bra sätt.

Snart ska jag släpa hem tentapluggboken och datorn till Per, sitta där och fortsätta plugga lite och sedan bara njuta av att hänga med fin vän och att ha haft en väldigt bra dag. Morgonmys med Jos, palm, Sama och L, loppisfynd till "Pip" och fler sidor avklarade kring antik grekisk konst. M's röst på andra sidan luren som gör mig varm och lycklig i hela kroppen. M som skriver " Jag dör glädjedöden" när jag mms:ar framtidsbilder. Solen som får snön att långsamt smälta och tårarna från gårdagen tycks aldrig ha existerat