Det luktar rädsla, SR!

Hur fan kan en hindra ALLA som arbetar på Sveriges Radio från att ägna sig åt politisk aktivitet på sin fritid? Jag kan förstå poängen i att en nyhetsuppläsare inte ska ta ställning, men ingen har att göra med vad du gör på fritiden. Är SR rädda för att de av misstag har anställt någon sverigedemokrat som kommer vråla högerextremistiska budskap i radio, eller är de rädda för att att motsatsen ska ske? Att någon som äntligen tar debatten på ett sansat och intelligent sätt ska få nå ut? (läs Soran Ismail)

Låt människor engagera sig, debattera och samtala kring politik i SR, SVT och andra kanaler. Så länge det som sägs inte är hotfullt eller personligt kränkande borde alla åsikter kunna tas upp om det förs en vettig debatt kring dem. Tyvärr är ju SVT präglat av pajkastning och stor rädsla angående djupare analyser och låter hellre partiledarna gå i terapi än på allvar låta dem berätta om sin politik.

Låt Soran Ismail bjuda in några av de Sverigedemokrater som han brukar samtala med. Låt svenska folket höra hur de debatterar och lita på att människor är tillräckligt intelligenta för att lyssna och skapa sin egen bild.

Jag är emot SD's politik och tänkte förut att det bästa vore om de fick så lite plats i media som möjligt. Nu har jag tänkt om. Det bästa vi kan göra inför valet är att låta kompetenta och skarpa debattörer möta SD och visa hur dåligt underbyggda deras främlingsfientliga argument är.

Kampen fortsätter! Yttrandefrihet, feminism, antirasism och konstruktiv systemkritik!

Tack Soran för att du fortsätter kämpa och för att du vägrar ge efter i en tid då ideologisk övertygelse tycks ha lämnat de flesta av de stora partierna. Det enda sättet vi kan få en förändring på är genom att våga kritisera både oss själva och andra, aldrig sluta prata om de frågor som berör oss och att först och främst tänka på att det är verkliga människor som finns bakom statistiken.

Att  någon väljer att rösta på ett missnöjesparti som SD har antagligen många olika orsaker. Ironiskt nog finns där säkert ett utanförskap som spökar, samma typ av utanförskap som drabbar många nyinflyttade svenskar. Sd:s politiker har säkert mer gemensamt med dem de motarbetar än vad de egentligen tror.

Det är vi aktivister som förändrar- inte Sveriges television

Jag orkar inte skriva någon analys kring programmet "Fittstim - min kamp". Har diskuterat i flera dagar och är helt tom och urlakad av all ilska. En sak är dock säker: Belinda Olsson och svt verkar inte ha någon som helst koll på vilken feministisk kamp som förts, säg, de senaste tio åren.

Hon och svt verkar inte vara medvetna om alla viktiga frågor som tagits upp, alla fantastiska människor som kämpar i feministiska rättighetsfrågor och arbetar dag och natt för att förändra till det bättre. Istället för att älta ett oerhört ytligt program utan minsta ansats till verklig analys, tänker jag hylla alla fantastiska aktivister som kämpar för feminism och queerfrågor 

Tack för att ni uppmärksammat och bidragit till att tvångssteriliseringen av transpersoner har förbjudits. 

Tack för att ni agerar mot REVA och hjälper utsatta asylsökande i sin kamp för trygghet och frihet. 

Tack för att ni uppmärksammar felaktigt friande domar i våldtäktsfall och påpekar hur viktigt det är att arbeta för en samtyckes lag och att arbeta förebyggande mot sexuellt våld.

Tack alla kulturarbetare som fortsatt skriva om feminism trots hot och våld. 

Tack alla underbara aktivister som arbetar intersektionellt och har en förståelse för att alla rättighetsfrågor hör ihop: antirasism, feminism, queeraktivism, asylrätt och funkisfrågor.

DET ÄR VI aktivister som förändrar och förbättrar. Inte Sveriges television. 

Det enda goda som programmet fört med sig är att vi nu engagerar oss ännu mer för att alla ska förstå hur viktiga dessa frågor är.

Dimma och makabra löften

Mitt huvud är en dimmig gröt. Pank=ingen snus. Snusabstinens+förkylning som vägrar ge med sig = gröt istället för hjärnsubstans. Sitter i något sorts vakuum och lade min sista energi på arbetsdagen. Jag längtar verkligen intensivt efter min första lön. Den blir visserligen inte jättehög, eftersom jag började jobba en vecka in i februari, men jag slipper vara helt utan pengar i alla fall. Det är rätt tufft att leva på bara en persons föräldrapenning även om vi är bra på att laga billig mat och i princip inte konsumerar något annat än det nödvändigaste. Förlåt, jag låter gnällig och det är egentligen inte så jättesynd om mig. En måste ju sätta saker i perspektiv, tänk på Laika till exempel (som killen i mitt liv som hund alltid säger) . 

Jag kom igång med mitt skrivande ganska bra ett tag men de senaste veckorna har jag tappat stinget lite, antagligen på grund av trötthet. Ständigt denna trötthet... Men jag ska få ihop en hyfsad eller helst bra novell till 15 April. Det är sista datumet för den novelltävling jag planerar att delta i. Det är inte något särskilt stort eller känt förlag som håller i tävlingen, använder den mest för att sporra mig själv till att skriva klar något. Inte ge upp innan historien fått någon sorts substans. 

Nej nu ska jag sluta. Ska ägna några minuter åt att försöka övertyga mig själv om alla fördelar med att inte snusa. Hälsoaspekten tex! Tyvärr är jag allt för cynisk för att gå på den lätta. Att jag sparar pengar genom att inte snusa är ju iofs en trevlig tanke. Men eftersom jag inte har några pengar att spara så blir det ju en då plus minus noll liksom. Hmm. Måste sluta vara så fruktansvärt cynisk. Jag lovar att genast bli en lycklig, positiv och käck människa, bara borgarna avgår vid nästa val.         

( Eventuellt kan detta också ske om någon köper snus till mig. Om någon köper snus till mig lovar jag att störta borgarna och grilla dem över öppen eld i en liten håla på landet).

Sådeså. 

Kulturell nedmontering och brist på medmänsklighet.

Ibland blir jag väldigt deprimerad av att se på nyheterna. Idag var t o m kulturnyheterna mörka; Strömsunds kommun planerar att bränna flera säckar med utrensade böcker trots att flera privatpersoner och föreningar sagt att de kan ta hand om dem. 

Vidare vill Frankrikes inrikesminister stoppa viss typ av rap/hihopmusik. Rapmusik som "attackerar staten, den franska flaggan eller kvinnor ska stoppas". Visst, jag kan förstå att inrikes ministern kan vara oroad av sexism, men att kränka yttrandefriheten är ingen bra väg att gå. Bättre då att anmäla dessa texter eller dess textförfattare om någon känner sig kränkt/hotad. Nu tror jag inte att Frankrikes inrikesminister egentligen bryr sig särskilt mycket om varken rasism eller sexism i raptexter. Manuel Valls är nog mer orolig för texter som riktar sig mot staten, nationen och polisen. Sådana saker som är en gammal fin tradition att kritisera i alla typ av världsförändrande musik.

Vidare kunde nyhetssändningarna berätta om hur försäkringskassan ville ha ett intyg med dödsdatum för att en ung cancersjuk person skulle beviljas sjukpenning. Jag hoppas verkligen att den person som krävde detta får sparken från försäkringskassan. Hur kan någon med minsta uns av medmänsklighet ens komma på tanken att begära ett ungefärligt dödsdatum från någon? Någon som kämpar varje dag för att överleva och bara vill kunna leva sin sista tid hemma.

Tur att det finns massor av bra människor där ute som kämpar varje dag för att folk runt omkring dem ska ha det bra. Tänker särskilt på att fantastiska människor som engagerar sig för asylsökande och alla andra vardagsaktivister som har civilkurage nog att säga till och säga stop när rasism och sexism dyker upp i vardagen. Tillsammans kan vi fortsätta kämpa och påminna varandra om att alla inte är idioter.

Kram!

Generaliseringspolitikens idioti

Jag blir arg och sorgsen varje gång ännu en sverigedemokrat säger ännu en hatisk och rasistisk åsikt i ännu en intervju gjord av ännu en journalist som säkert vill väl. Det är obehagligt att SD som är byggd på smånassar och kostymfascister lärt sig vilka ord de bör använda för att verka städade. Det är samtidigt direkt löjeväckande när man i partiet argumenterar för en sorts gemensamhetspolitik där den svenska identiteten skulle vara det som skapar lugn och ett tryggt samhälle där all lever i Astrid Lindgrens anda. Lyssna på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5378508

där det görs en intervju med Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram. Jag tänker skriva en längre text om varför hans argument inte håller senare under veckan, kopplat till en liknande diskussion kring kulturskillnad/kulturlikhet som blossade upp just efter mordet på Fadime. Tills dess, läs gärna Matilda Carlströms blogginlägg kring denna intervju och om hur SD använder sig av enskilda exempel för att smutskasta och generalisera kring vad som enligt dem är osvensk kultur. Carlström skriver: 

"Samma sverigedemokrat menade också att en pappa som hedersmördar sin dotter "knappast kan räknas som lika svensk som Astrid Lindgren". Att ta sådana enskilda exempel för att göra skillnad på vi och dom är när allt kommer omkring inget annat än ren nazistisk propaganda. Vad säger han om Anders Eklund? Lasermannen? Random kvinnomisshandlande "etnisk svensk" snubbe? Får dom ingå i hans idylliska fantasivärld där alla som kommer från samma geografiska område bär på vissa speciella egenskaper som förenar dom och där allt utifrån hotar denna utopiska gemenskap?"

 

Vad räknas egentligen som en klassresa uppåt?

Vi lever i ett samhälle där klassklyftorna och skillnaden mellan välstånd och fattigdom blir allt större. Status, makt och pengar grupperar människor och fungerar som tydliga gränsdragare när det gäller att bestämma vilka som tillhör och vilka som är utanför.

Jag funderar kring klassbegreppen ganska ofta. Vilken klass tillhör egentligen jag nuförtiden? Vart kommer jag i från? Och vart är jag på väg?

Att tala om klass är svårt. Det finns mängder av gråzoner och vad som exempelvis ses som överklass i en krets, är "bara" övre medelklass i en annan. Klass är lika subjektivt som vilken annan definition som helst, men samtidigt inte. Klasskillnader och de konsekvenser som dessa får är högst verkliga och skapar ett samhälle där fattigdom och utanförskap i värsta fall leder till en spiral av våld, misär och uppgivenhet. I bästa fall leder utanförskapet till ilska och uppror och en vilja att förändra. 

Mina föräldrar har jobbat hårt inom olika service och omsorgsarbeten i hela sitt liv. Mamma började som tonåring arbeta extra i en chark för att sedan utbilda sig till vårdbiträde och undersköterska. Hon gick två år på den så kallade ”husmorslinjen” på gymnasiet, en linje som skulle kunna jämföras med en blandning av barn och fritid, livsmedelsprogrammet och vårdlinjen. Min pappa gick även han tvåårigt gymnasium, på en sorts samhällsliknande linje och trots att han egentligen drömde om att bli arkeolog eller sportjournalist, valde även han att läsa på vårdskolan där han träffade min mamma. 

De har haft skiftande jobb genom åren, men mestadels arbetat inom äldrevården och på sjukhus. Att vara undersköterska innebär att arbeta både tidiga morgnar, helger och kvällar och det är tungt såväl psykiskt som fysiskt. Trots 30 års erfarenhet av yrket är deras löner oerhört låga jämfört med många andra yrken som sliter betydligt mindre på kropp och själ. Min föräldrar trivs med sina yrkesval och är bra på att arbeta med människor. Men de får inte mycket för det.

Jag gick treårig estetiskt program på gymnasiet och var den första i min familj som tog en universitetsexamen. Vad säger då det som min eventuella klasstillhörighet och huruvida jag gjort en resa ”uppåt”? Jag har en arbetarklassbakgrund och har själv i perioder arbetat inom klassiska arbetaryrken som vård, barnomsorg och storkök. Samtidigt har jag valt att studera och ta examen i ett akademiskt ämne med en o(be)tydlig arbetsmarknad; socialantropologi. Ett ämne som visserligen har en bred ämneskunskap kring många samhällsområden men som ofta ses på med skepsis som en lite ”flummig” universitetsbunden sak att studera. 

Bourdieu talar om olika typer av kapital som vi använder oss av i samhället. Två av dessa kallar han ekonomiskt och kulturellt kapital. En skulle kunna säga att mitt kulturella kapital är ganska högt. Jag rör mig i kretsar där många sysslar med eller vet mycket om olika kulturella företeelser (här menar jag teater, konst etc, inte ett samhälles kultur) och uttryck. I denna värld känner jag mig hemma eftersom det oftast är ens kunskap som värdesätts och ger status, inte ens inkomst. 

Mitt ekonomiska kapital är å andra sidan relativt lågt. När mina föräldrar var i samma ålder som mig, 26 år, ägde de ett hus, en bil och hade båda två heltidsjobb. Visserligen hade de säkerligen höga amorteringar och låg inkomst i förhållande till arbetstid men de ägde en då både en fastighet och en bil, samt hade körkort. 

Jag bor i en andrahandslägenhet med min sambo och vår snart 5 månader gamla bebis. Jag lever på en föräldrapenning som är lägre än det CSN jag lånade som student varje månad. Min sambo avslutade nyligen en projektanställning och går nu på A-kassa för att inte sänka sin föräldrapenning med ströjobb, då han ska vara föräldraledig från januari. Ingen av oss har körkort, äger någon fastighet eller bil. 

Sammanfattningsvis skulle en kunna säga att jag hittills gjort en klassresa nedåt, rent ekonomiskt. Min utbildning kan (och kommer förhoppningsvis) att om några år ge mig ett hyfsat betalt jobb och en möjlighet till bättre boendesituation. Men just nu är det kapital jag besitter i allra högsta grad kulturellt och socialt.  

Jag drömmer fortfarande om att få vara med och förändra världen. För mig blev studierna ett sorts uppror mot dem som inte trodde att jag kunde bli något. Enligt marknaden är jag fortfarande inte värd särskilt mycket. Men för mig är mitt kulturella kapital värt något större än pengar: jag har hittat hem. Mitt utanförskap har långsamt raderats. 

Pollenmorgon

Ögonen uppsvullna av gräspollen. Har tagit allergitablett men den har inte riktigt verkat än. Borde nog ha sovit längre, min hjärna är något halvvaken, men när M hade gått till jobbet kunde jag inte somna om och gick istället upp och åt frukost och pratade lite med R innan hen åkte iväg till skolan.

Idag måste jag nog tyvärr hålla mig inne, eller i alla fall försöka att ta det så lugnt jag bara kan. Igår, efter att ha gått fram och tillbaka till affären med R, burit upp kassar och jord, samt sedan mött upp M i stan för picknicksmiddag vid näckrosdammen, var jag helst slut och började gråta av trötthet. 

Jag är inte riktigt van vid att inte orka lika mycket som förut, trots att jag rimligtvis borde vara ännu tröttare än vad jag är, eftersom jag trots allt bara har några veckor kvar till förlossningen. Idag ska jag alltså lyssna mer på både kropp och hjärta, ta det lugnt och endast göra mysiga och roliga saker. Och läsa igenom mina kursares hemtentor inför seminariet i morgon. 

Lyssnar på Morgonpasset i P3 och börjar långsamt känna hur dagen vaknar i mig. Bra att börja dagen med att lyssna och skriva, det hjälper till att starta på ett bar sätt. har inte läst tidningen än, bara kollat igenom den. Vill läsa det stora reportaget om Ungern i gårdagens DN världen, men är inte riktigt redo för att ta in den typen av fakta så här tidigt. Är dock väldigt glad att DN tar tag i att ta upp situationen kring extremhögern och förföljelsen av romer i Ungern. Dessutom verkar det vara ett övergripande perspektiv på et bra sätt, återkommer senare när jag läst artikeln. 

Nu ska jag släppa in sommarluften och ignorera pollennivån. 

Jag kan njuta av Söndagen, men hur går det med Ungerns politik?

Har en långsam och skön söndagsförmiddag hemma i Tårtan. Jag sitter i mitt rum med datorn i knäet, lyssnar på Tom Waits Raindog skiva och dricker kaffe med mycket sojamjölk.... som jag precis just nu spillde lite av på mina för en gångs skull ljust beigea byxor. Jag kan inte ha ljusa kläder. :)

Säger som Valerie Solanas enligt den skönlitterära tolkningen sa om läppstift: Fläckar på byxorna är ett statement. Läppstift utanför läpparna är och förblir alltid en hyllning till Valerie.

Idag ska det lagas mat till mina kära tårtansambos. M kommer nog över för middag också. Vet inte exakt vad det blir än. Funderar på antingen kikärtsbiffar, potatismos och brunsås, eller samma sorts vegobiffar fast med chutney och ugnsrostad potatis. Mums. Blir hungrig bara jag tänker på det.

Detta är dock ingen matblogg. Jag vill sist men inte minst uppmuntra folk att läsa på om vad som händer i Ungern just nu. Jag menar inte enbart den nya lagen ang centralbanken och regeringen, utan främst romernas situation i Ungern, högerextremismen och de oerhört kränkande arbetsläger som nu sätts upp för arbetslösa i landet. Det bryter mot mänskliga rättigheter på fler sätt än jag kan räkna upp. Läs följande länkar för mer info!
http://www.arbetaren.se/articles/utrikes20110817-6
http://gyongyospatasolidarity.wordpress.com/ - Support the hungarian Roma community
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ungerns-farliga-vag