bibliotekets modesty blaise

I framtiden kommer jag att smyga som en katt längs hyllorna på ett landsortsbibliotek nära dig.

Jag ska placera ut den queera och omstörtande litteraturen där du minst anar det. Likt en Modesty Blaise i rosa superhjälte mantel ska jag möblera om den bibliografiska uppdelningen tills labyrintiska gångar av intellektuella fasor stänger in de deckarläsande patrasket bland Virginia Wolf, Roberto Bolaño, Angela Carter,  Jeanette Winterson, Leif Holmstrand och Janet Frame. 

Jag kommer smyga upp bakom dig där du sitter och gottar dig i ännu en deckare där mordtextens kött skyddar dig från verkligheten. Utan att du märkt något sitter du med SCUM-manifestet i handen. När du lämnar biblioteket kan ingenting någonsin bli sig likt igen.

Beware, Beware, I'm going to be a librarian.

Barnskrik och skrivkramp

Undra om det är ett dåligt tecken när ens poetiska försök börjar rimma omedvetet. 

Det kan vara för att ljudet av barnskrik skär hål på koncentrationsbubblan hela tiden. Det är fruktansvärt enerverade när C skriker efter mig fastän M är där och fastän hen antagligen skulle skrika lika mycket efter M om det var jag som satt där vid sängen.

Hur sjutton fick Silvia Plath någonsin någonting skrivet? Hon satt ju i en minimal lägenhet, ENSAM, med två ungar, och skrev en då vacker, mytisk och svulstigt dimmig poesi.

Och Moa Martinsson lyckades skriva om nätterna när de där fem, sex, sju ungarna hade fått sin gröt och somnat nedknödda i kökssoffan.

Det måste vara den moderna tidens bortskämdhet. Vetskapen om att jag kunde ha valt något annat, men valde detta. Varken Plath eller Martinsson hade väl så mycket val. Om de ville skriva var de tvungna att hitta kryphål i tiden mellan blöjbyten och disk.

Till skillnad från många kreativa kvinnor i historien har jag en partner som stöttar mig och tar hand om vår unge lika mycket som jag. Likväl är det svårt att stänga ute till synes förtvivlad gråt. Nu låter jag kanske kall, men ett barn ska inte kräva två föräldrars omsorg vid läggning, hur gärna det lilla knyttet än vill det. respektive förälder behöver i alla fall en stunds ensamtid per dag för att orka vara människa. 

Jag skulle  kunna gå iväg en stund om dagen och sätta mig och skriva på ett café, nu när vi är lediga både M och jag. De är så svårt att få ändan ur och göra det bara. Sen behöver jag ett projekt, något att skriva för. Jag älskar att skriva bara för skrivandes skull, men ofta blir det så mycket bättre om en tänker att det ska bli till något eller för någon. Give me a deadline please. 

Kanske är den en bra idé med de där novelltävlingarna som Mikaela pratade om... måste kolla upp. 

Nu tystnade skriket och M sjunger vaggvisa. Bäst att sluta skriva innan pretationsångesten vaknar av den ovanligt stillsamma tytnaden.

Aldrig nöjd.

och orden ska få dig att förstå

Skrivandet har alltid varit ett sätt att försöka förstå mig själv. Även om texten handlat om något långt ifrån min egen vardag, blir varje ord en spegelbild av det som rör sig inuti då texten skrivs. Ibland när mina meningar blir torrt faktabaserade har de egentligen dolt ett skrikande sinne som enbart använder strukturen för att åtminstone ha den att hålla tag i. Ibland har kaos i vardagen skapat fantastiska texter, orden blev ett sätt att långsamt ta sig ur skiten, ett rep att greppa, skriva sig upp genom vattenytan.

Det jobbigaste tillståndet för mig är egentligen inte ren desperation, utan tomhet. Tomhet som ibland beror på trötthet men som lätt förväxlas med någon sorts apati. Istället för att sova förbannar jag inspirationslösheten och försöker värka fram kreativa tankar. Det brukar sällan gå vägen. 

I kväll skrev jag den här texten istället. Nu ska ska jag sova. Snart. Om en stund.

Hybris eller hur jag uppviglar skrytets positiva potential

Orden.

Alltid orden och hur de inte infinner sig

eller hur de infinner sig men hur tiden slukar möjligheterna att skriva ned dem.

Läser en intervju med Kristina Lugn och kommer på mig själv med att älska henne för att hon är elak. Visserligen behövs det stora mått av godhet och medkänsla i den här världen men ofta är det precis lika skönt med ärlig och elak uppriktighet. Att inte orka spela de roller om någon placerat en i. Att bara säga precis det som dyker upp, utan att hämta andan tre gånger innan.

Självgod hummar jag med, nickar när Lugn talar om personer som jag känner till, men som journalisten inte verkar veta vilka de är. Förvandlas till en besserwisser som bittert pekar åt sin egen intelligent och stora intellektuella kapacitet. Det fulaste en kan göra. Upphöja sig själv över andra. 

Ofta blir jag trött på att vi inte tillåts säga hur bra vi själva är. Endast med käck entreprenörsanda är det okej att hylla den egna förmågan. Visst tillåts en nörda loss i intellektuella kretsar men där, liksom i alla andra sammanhang, finns det alltid någon kunskap som anses ful, som inte passar att skryta med. Och förresten är det själva skrytet som anses fult, kunskapen skall lindas in och smygas fram. En tjuv om natten som lirkar upp låset med finslipade analytiska slutsatser.

Jag är stolt över min allmänbildning. Jag är bra på att komma ihåg detaljer och särskilt skarp på att minnas namn, platser och kulturella sammanhang. STOPP. Redan här tar det emot att skriva dessa meningar. Redan efter två meningars sanningsenligt erkännande av kunskap startar processen i min hjärna som ifrågasätter om jag egentligen kan det här överhuvudtaget. 

Kunskap är viktigt och än viktigare är det att dela den kunskap en har med andra för att fler ska få möjlighet att lära sig. Ibland vill jag dock bara få möjlighet att högt säga att jag kan och förstår och vet alla det där sakerna och bli beundrad för det. Jag vill skamlöst och upprörande nog bli hyllad och eftertraktad och slutligen geniförklarad. 

(Som Kristina Lugn)

Det kanske är ett bekräftelsebehov. Må så vara.

Jag har funderat ut svaren så länge nu. Vad jag skulle säga om DN intervjuade mig. Jag har övat så länge att min första roman antagligen aldrig kommer att bli färdigställd eftersom jag pratat så mycket om den i mina fantasifoster till intervjuer att det redan känns som att hela världen borde känna till den och att den därför borde existera i en sorts tankevärld utan att ens behöva skrivas. 

Ja, jag har hybris. 

Det här är en text. Orden har blivit nedskrivna. Det är alltid något.

Administration av förbestämda ordklasser

Att administrera informationen
noggrant katalogisera
varje papper på rätt plats

ord på hyllor
där de ska vara
enligt vad som är bestämt

den perversa njutningen i att följa regler
bryta dem
skapa egna system

du bestämmer inte över mitt alfabet

z x d f s a q w e r c v g t y h b n j u m k o l i p å ö ä

förtryck(ta)
(ord)klasser

Absurdismer

Hej jag har en finne stor som en tickande bomb strax ovanför den plats där ett adamsäpple borde varit placerat om min manlighet haft en biologisk början.  Jag har högar med tvätt som vill bli hopvikt, en soffa full av nyckelpigor, hästar, kaniner och fundersamma björnar.

Jag dricker iskallt kaffe från morgonens begynnelse och ägnar mig åt snusabstinens och känslan av långkalsonger mot lårhuden.  Snart snart ska jag läsa igenom mina scenskoletexter, baka ett bröd, klia mig i naveln och kyssa min älskade. Ordningen är obestämd men förhoppningsvis inträffar de flesta av dessa ting under kvällen.

Min hjärna är grötig och avkyld och full av 16 förskolebarns uttröttande energisubstans. Jag vill åka pulka 110 m/h och känna hur det är att slicka på en istapp. Eller så vill jag bara ha ett kontor och en tweedkostym och makt nog att förändra patriarkatets våldsamt föraktfulla syn på människors rätt över sina kroppar.

Hoppla hoppla. jag undrar vad Kristina Lugn gör nu.

Helgens storartade boktips: Nattorienterarna

För er som vill läsa något absurt och välskrivet med mycket svarthumor kan jag starkt rekommendera att ni läser pjäsen Nattorienterarna i helgen. Den är skriven av Kristina Lugn och hade premiär på Teater brunnsgatan 4 i Stockholm 1998.

Jag vet inte hur många av er som regelbundet läser dramatik, men låt er inte skrämmas av genren som sådan. Att läsa ett manus är ungefär som att se på film, men mycket bättre eftersom det är du själv som får regissera.

Precis som med många av Kristina Lugns texter kretsar handlingen kring vardagens absurditet och replikskiftet mellan Bricken och Vera växlar mellan drömsk förvirring och rättfram ironi. De talar lika mycket till sig själva som med varandra och vissa delar av texten får mig att skratta högt.

Lika ofta sätter jag skrattet i halsen. Det är det som är det fantastiska med Kristina Lugn. Hon vågar tala om döden samtidigt som hon dansar träskodans över det nedsmutsade köksgolvet.

"Skulle du inte bli besviken på mig om jag först lovade dig att vara din vän och att du får ringa till mig precis när du vill och komma till mig precis när som helst och prata med mig om precis vad du vill. Och så plötsligt en dag faller jag död ned och svarar inte ens på tilltal och skiter fullständigt i dig. Skulle du inte tycka att jag liksom svek dig då?"

( Sid 14, Nattorienterarna, K Lugn, Bakhåll förlag 1999)

Slumpvis återupptäckta ord av stor skönhet G-L

G
galant
godmodig
gallimatias  
gurgel
gast
giljotin
galosch

H
hälsena
handslag
hyscha
hölster
harnesk
halstra
hövlig

I
intensitet
inlandsis
isotop
insekt
interaktion
idog
imperfekt

J
jovialisk
juxtaposition
jade
jazz
jehu
jojk
joxa

K
kackerlacka
karantän
krux
kaskad
kusk
krackelera
klisché

L
lump
lack
lesbisk
lut
ligist
latent
lasso












 

Slumpvis återupptäckta ord av stor skönhet A-F

A
avart
anbelangar
asterix
anemisk
antites
anakron
andäktig

B
balansgång
balustrad
bombastisk
bihang
bejaka
bylsig
bankett

C
cistern
cysta
chevaleresk
charm
celluloid
collier
cis

D
damask
dur
dental
demagogi
damm
densitet
dualism

E
eufori
enigma
enervera
eskapism
ess
elakartad
emballage

F
filantrop
fläder
fantast
fillial
fumla
fax
fjäderfä

Färdigskriven

Äntligen! Jag är färdig med min novell. 

För c:a 1,5 månad sedan påbörjade jag ett novellprojekt. Tanken är att jag ska skicka in en novell till en skrivartävling och använde just tävlingen för att sporra mig själv till att skriva klart en text utan att älta för mycket. Det är en sak att färdigställa blogginlägg på en halv sida, en helt annan att få ihop en novell. 

Först hade jag inte särskilt många uppslag, var trött av jobbet och inspirationslös. Då föreslog Martin att jag skulle skriva något om Stöde, det lilla  utanför Sundsvall där vi tillbringat många fina dagar hemma hos Martins pappa.

 Jag började skriva, utgick från miljöbeskrivningar och hus för att sakta men säkert hitta rollkaraktärer som växte in i berättelsen. Nu är den klar! Kan inte publicera den här eftersom jag ska skicka in den till tävlingen, men om någon vill läsa ett par sidor är det bara att säga till, så mailar jag. Det vore roligt att höra vad ni tycker.

Kram!

Det meningsfulla i meningslösa aktiviteter

Ibland drabbas jag av den där känslan av att "herrregud vad gör jag egentligen av mitt liv". Det är lätt att få panik när en börjar tänka på hur mycket tid en helt vanlig människa spenderar framför datorn, ifånen eller olika playkanaler. 

Ibland behövs det dock till synes meningslösa aktiviteter för att uppnå meningsfullhet. Det är underbart att fördjupa sig i abstrakta och djuplodande samtal kring tillsynes banala ämnen. Ofta börjar det med att någon, exempelvis Leif Holmstrand, skriver något roligt på sin fb-wall. Dagens fantastiska ornitologiska kommentar kring fåglars sexliv ledde till en lång tråd av fantasifulla kommentarer. Det är så befriande att helt koncentrera sig på det språkliga och humoristiska i en diskussion, snarare än att slipa argument. När något som egentligen är ganska meningslöst diskuteras, blir själva samtalet en konstform i sig, orden som skrivs poetiska och sammanhanget liknar allt mer en dadaistisk sammankomst. Ur ordtrollandets mylla växer humor, inspiration och kärleksfullhet. Ett perfekt sätt att starta dagen på.

Länge leve de abstrakta diskussionernas skönhet! Hurra hurra hurra!

 

Nya vyer för bloggande!

Jag har bestämt mig för att börja blogga hos Eken Magasin och försöka nå ut till lite fler med mitt skrivande. Jag kommer fortfarande att skriva här då och då, men merparten av mina inlägg kommer att hittas där. Läs det första HÄR.

Jag kommer att skriva om allt möjligt men inrikta mig på mina tre favvoämnen: Socialantropologi, queer omvärldsanalys och nördkultur. :)

Dimma och makabra löften

Mitt huvud är en dimmig gröt. Pank=ingen snus. Snusabstinens+förkylning som vägrar ge med sig = gröt istället för hjärnsubstans. Sitter i något sorts vakuum och lade min sista energi på arbetsdagen. Jag längtar verkligen intensivt efter min första lön. Den blir visserligen inte jättehög, eftersom jag började jobba en vecka in i februari, men jag slipper vara helt utan pengar i alla fall. Det är rätt tufft att leva på bara en persons föräldrapenning även om vi är bra på att laga billig mat och i princip inte konsumerar något annat än det nödvändigaste. Förlåt, jag låter gnällig och det är egentligen inte så jättesynd om mig. En måste ju sätta saker i perspektiv, tänk på Laika till exempel (som killen i mitt liv som hund alltid säger) . 

Jag kom igång med mitt skrivande ganska bra ett tag men de senaste veckorna har jag tappat stinget lite, antagligen på grund av trötthet. Ständigt denna trötthet... Men jag ska få ihop en hyfsad eller helst bra novell till 15 April. Det är sista datumet för den novelltävling jag planerar att delta i. Det är inte något särskilt stort eller känt förlag som håller i tävlingen, använder den mest för att sporra mig själv till att skriva klar något. Inte ge upp innan historien fått någon sorts substans. 

Nej nu ska jag sluta. Ska ägna några minuter åt att försöka övertyga mig själv om alla fördelar med att inte snusa. Hälsoaspekten tex! Tyvärr är jag allt för cynisk för att gå på den lätta. Att jag sparar pengar genom att inte snusa är ju iofs en trevlig tanke. Men eftersom jag inte har några pengar att spara så blir det ju en då plus minus noll liksom. Hmm. Måste sluta vara så fruktansvärt cynisk. Jag lovar att genast bli en lycklig, positiv och käck människa, bara borgarna avgår vid nästa val.         

( Eventuellt kan detta också ske om någon köper snus till mig. Om någon köper snus till mig lovar jag att störta borgarna och grilla dem över öppen eld i en liten håla på landet).

Sådeså. 

Konst(identitets)skapande

Vem är du? 

Vad gör du?

Vilken av ovanstående frågor är mest trolig att du ställer till någon du inte träffat förut? Antagligen den sistnämnda. Att berätta vad en gör är antagligen också lättare än att berätta vem en är. Problemet är väl bara att det vi gör om dagarna ofta likställs med vilka vi är som personer. Någon som har konst eller litteratur som största intresse kanske arbetar som vårdbiträde. Personen i fråga kanske trivs med sitt jobb och tycker att hen utför viktiga arbetsuppgifter, men trots det vill hen hellre bli sedd som någon som skriver eller skapar konst. Alltså kommer personen presentera sig för att på något sätt framhäva dessa element i sin identitet. Exempelvis: "Jag jobbar som vårdbiträde, men det är bara för att få ihop pengar till hyran, när jag är ledig skriver jag en roman". Eller "Jag håller på med ett skrivprojekt, vet inte riktigt vart det är på väg än. Och så arbetar jag som vårdbiträde". Hela tiden är det viktigt att markera att jobbet i fråga bara är en nödvändigt ont. 

Jag har dock märkt en förändring gällande det här. Fler och fler av mina vänner verkar faktiskt lyckas leva på det de verkligen vill göra. Sist jag var på fest hörde jag flera personer som frågade andra om de kunde leva på sin konst, om de lyckats bli kommersiellt gångbara. Just de där två orden är väldigt problematiska för mig. Konst/litteratur/teater etc och kommersiellt gångbar i samma mening ger mig ont i magen. Visst, det är jättebra att en konstnär kan försörja sig genom att trycka upp grafiska blad av sina målningar, att en författare drar in reklampengar genom att blogga eller att en pjäs faktiskt går med vinst. Självklart ska en kunna tjäna pengar på sin konst. Men det vrider sig inuti mig vid tanken på att skapa olika former av konst ENBART för att tjäna pengar, gå med vinst, få status.

Jag kanske lever i någon romantisk chimär kring livet som författare och konstnär. Men jag vill och tror fortfarande att den typen av konst och litteratur som på allvar berör och förändrar, skapas med intentionen av att vilja berätta något. Om ett konstverk skapas eller en bok skrivs enbart för att någon ska kunna tjäna pengar, försvinner själva idén om vad konst och litteratur har chansen att göra för människor. Vi behöver inte ytterligare färdigpaketerade produkter som redan har sin genre och sitt bestämda sätt att dela in världen på. Vi behöver utmanande tankar och idéer som kan få oss att växa som människor, gråta, skratta, bli arga eller helst enkelt upplyfta och inspirerade till att vilja förändra världen. Det är den typen av konst vi behöver. 

Kan konst fortfarande beröra och förändra? Svaret är ja. Kan sådan konst samtidigt vara kommersiellt gångbar? Går det att försörja sig på sin konst utan att ge upp sina idéer? Jag har inga färdiga svar, men jag tror att det är viktigt att dessa frågor diskuteras. Särskilt i dagen Sverige där kulturministrar vill att konstnärer ska fokusera på konkurrenskraftigt och entreprenörsanda  och där snabba framgångar premieras mer än en långsam och bestående utveckling till varaktig kunskap. 

För att återgå till där jag började. Hur viktigt är det vi gör i förhållande till vilka vi anser oss vara? Är en människa en konstnär eller författare först när hen kan syssla med det den vill göra på heltid? Är det då ett måste att kunna anpassa sin konst efter en "marknad" för att få leva drömmen? Eller går det att envist följa sitt frimodiga hjärta och göra det en vill i sann konstnärsrevolutionär anda? Jag känner ju trots allt flera konstnärer som verkligen gör sin grej och får betalt för det, utan att behöva slicka etablissemangets röv.

Det finns många konstnärer där ute som samtidigt jobbar butik eller olika vårdyrken. De är lika mycket konstnärer som dem som arbetar med konst på heltid. Det viktiga är inte hur stor del av din tid som går åt till att skapa. Det viktigaste är att du vill skapa, att du tänker på det du vill göra och söker efter inspiration i din vardag. Och att du är den du är, vem det nu är, oavsett vad du gör.

Innan jag somnar...

ska jag bara skriva lite. Det är så sällan jag sitter helt själv nu för tiden. Visst kan jag skriva när Martin är i samma rum som jag också, men att skriva ensam är bäst. Orden är en privat sysselsättning, oavsett innehåll. Själva utförandet är så intimt, nästan heligt. Att få skriva. Ofta är det just att få göra det som är det viktiga, inte alltid resultatet. Men det jag skriver blir oftast som bäst när det kommer ur viljan att låta orden flöda fritt, skriva det som kommer till mig för stunden. 

C sover och jag hoppas att det blir lugnt i natt, utan uppvaknande var och varannan timme.Martin sover  gästrummet i natt, jag sov där i går. Det är skönt att det finns så att en av oss kan vara utvilad. 

Jag ser fram emot morgondagen! Vi ska gå på Tarantinos senaste film "Django unchained". Lite hederlig splatter explotation med tarantino humor uppblandat med drift på spagettivästern. Spike Lee, hyllad regissör till bla Inside man ( 2006) och Malcolm X (1992) Har vägrat se den eftersom han inte gillar hur Tarantino gör slavarnas historia till spagettivästern. Jag förstår att han vill visa respekt för sina förfäder men det känns märkligt att såga en film innan en har sett den. 

Det ska bli spännande att se Jamie Foxx och Christoph Waltz i huvudrollerna. Sen får vi se om den lever upp till mina förväntningar.

Nu ska jag läsa lite och sedan krypa ned i sängen. Har precis börjat läsa "Mörk Jord" av Belina Bauer.

God natt!

Alla historieskrivningar är subjektiva. (Eller när blev fittslickning ett kvitto för identifiering?)

Tankar angående historikern Sara Edenheim's text i DN kring Jonas Gardells "torka aldrig tårar projekt". http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gardell-grater-bara-for-mannen
och Gardells svar i DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-gardell-dags-for-fler-att-trada-fram-och-beratta-sina-historier
samt det Gardell valde att säga kring queerrörelsen och flator i tidningen faktum: http://www.faktum.nu/2012/09/jonas-gardell/

Det går egentligen inte att sammanfatta mina tankar kring denna debatt kort, men jag ska försöka. Jag tror att ett av de stora problemen är att många anser att om en historia ska berättas måste den täcka in allt. Sara Edenheim har många goda poänger när hon säger att fler historier bör berättas och att svarta kvinnors berättelser ofta glöms bort. Men vi måste också komma i håg att Jonas Gardell aldrig har tagit patent på att berätta den enda rätta sanningen i aidsfrågan. Han har hela tiden poängterat att han vill berätta en av historierna och att han är inspirerad av sitt liv och sina vänners upplevelser i sthlm.

Att Gardell sedan valt att tala illa om hbtq-kampen, genusteoretikers "kidnappning" av ordet queer och om lesbiska aktivisters brist på erfarenhet av fittslickning, är väldigt beklagligt. Dock är det viktigt att ibland kunna skilja författaren från sitt verk. Bara för att Jonas gardell uttrycker sig plumpt och misogynt om lesbiska, betyder inte det att hans aids-triologi inte är viktig för bögar som var med på 80 talet.

Sara Edenheim säger att historien "kan användas till mycket, men inget sätt kan vara neutralt eller befriat från värderingar". Där har hon verkligen rätt. All historieskrivning är präglad av sin samtid, sin berättare och de normer som råder, den hegemoni som står högst. Jonas Gardell har hela tiden utgått från sitt perspektiv och står för detta.

Gardell har dock en viktig poäng när han säger att det inte var lesbiska som dog och att de därför inte får så stor plats i berättelsen. Men det är tragiskt att Jonas Gardell i intervjun med tidningen Faktum tar sig rätten att bestämma hur mycket fitta någon ska ha slickat för att få kalla sig flata. Han poängterar: "Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det." Där har Gardell och många män i hans generation missuppfattat queer. Queer handlar ju ofta om att just vilja leva bortom strikta hbt definitioner. Queerteori är viktigt men det var i praktiken allt startade, queer som ett sätt att utmana normer och färdigpaketerade gruppindelningar. Gardell kallar sig bög, är inte det att identifiera sig med EN grupp? Queer suddar bort gränser och gör att identiteter kan flyta. 

Det bästa vore om vi kan berätta flera olika storters historier parallelt. Ingen klarar av att berätta allt. Dessutom vore det skönt om det inte krävdes en viss mängd sex för att få definiera sig som lesbisk/bög etc. Identitet och hur ofta du knullar har eg väldigt lite med varandra att göra. Det finns exempelvis asexuella personer som samtidigt har en identitet som lesbisk/bög/bi/queer etc.

Men oavsett vad Jonas gardell sagt eller tycker så tror jag att det är viktigt att kunna se på den här artikeln med kritiska ögon. Sara Edenheim är historiker och som sådan borde hon veta att alla skildringar av historien är subjektiv. Jag håller med om att vi ofta glömmer dem som drabbas av aids idag, men ska vi för den sakens skull inte prata om alla dem som dog på 80-90 talet? Jonas Gardells berättelse är viktig, men endast en av många berättelser vilket han poängterar.

Det är väldigt sexualrasistiskt att säga att alla skildringar av något som drabbar homosexuella ska inkludera alla homosexuella. Sedan skulle jag gärna se att någon skrev en bok utifrån prostituerade kvinnors synvinkel. Ju fler olika artiklar kring hiv/aids som skrivs, desto bättre.

Att säga att vi talar om det som hänt för att glömma det som händer idag, är som att påstå att vi borde sluta tala om alla krig som någonsin varit för att vi då riskerar att glömma de krig som pågår idag. Låt oss tala om både nutid och dåtid. Låt oss lära oss av det som hände så att vi inte gör samma misstag idag. Och slutligen. vad än Sara Edenheim tycker, så är det ett hån mot alla dem som dog att hålla en såpass oempatisk ton texten igenom. jag förväntar mig mer av henne.

Om att skriva

En trend som märks över allt nu är olika typer av nischade magasin och tidningar som vänder sig till en särskild målgrupp. En av dessa är tidningen Skriva. En tidning för "den skrivande människan". Den innehåller reportage med olika författare, skrivtips och artiklar om det mesta en kan tänkas vilja veta om och kring skrivandet. Den är säkert väldigt bra på många sätt, vågar inte uttala mig tvärsäkert eftersom jag inte läst den så ingående, men är en då ganska skeptisk.

Visst, det går i viss mån att lära sig skriva. Jag har själv gått på Ölands skrivarskola och lärde mig många nyttiga och lärorika saker där. Men det var främst i mötena med andra skrivande människor som jag utvecklades. Deras kritik och reaktioner på de texter jag skrev var det jag lärde mig mest av. Sedan var de övningar vi gjorde i klassen bra, men de tjänade främst som inspiration.

Det jag vänder mig emot är böcker och tidningar som säger sig kunna lära ut hur en gör för att skriva, som om det fanns en färdig mall för hur du ska göra för att bli en bra författare. Jag tycker att det viktigaste som finns är att en har något att berätta, något som en vill berätta för berättandets skull, inte för att "jag vill sälja in mig på den lukrativa marknaden som storsäljande deckarförfattare".

Jag håller fast vid att bra författare är de som skriver för att de helst enkelt inte kan sluta skriva, för att de älskar språk och berättande. Om du har skrivkramp kanske tidningen skriva kan lätta upp och inspirera. men ett livsstilsmagasin gör dig inte till författare. Det är ett betydligt hårdare arbete än så och förhoppningsvis mer lustfyllt och viktigt.

Grå skyar och tystnad

"Oh laura you'r more than a superstar" sjunger Natasha Kahn aka Bat for lashes på nya singeln "Laura". Längtar efter att höra hela skivan men det är än så länge bara ett par singlar som ligger ute på spotify. Funderar på att beställa den på LP. Hennes musik gör sig bra på riktig skiva. Dramatisk, välkomponerad och med en röst som klarar av att vara både spröd och kraftfylld. Det känns fint att Bat for lashes äntligen är tillbaka med ny skiva efter flera års tystnad...

Himlen är grå, grå, grå. Luften står stilla. Orden som skrivs väl utvalda, kortare meningar nu för att hinna med innan bebin vaknar. Dricker halvljummet, uppvärmt kaffe med gammaldags mjölk. Det vilar ett vemod över rummet, men ett som gränsar till den största glädje. Påminnelse om hur skört livet är och hur vackert det är att bara få sitta här, lyssna på musik, höra en annan människas andetag medan fingrarna söker orden och låter handlingen fortgå över skärmytan. 

Snart kommer M hem med vännen K. Först ska jag mysa ned mig i soffan, läsa Vägen av Cormac Mccarthy. Sedan vin och ny bekantskap förhoppningsvis fina samtal om konst, litteratur och kärlek. 

I morgon blir det bokmässan. Ska vara volontär och stå i RFSU:s monter och informera. Kom förbi vettja, om ni råkar vara där.

Alla små brokiga, tankar kring rasismdebatten

Åter igen har en debatt blossat upp kring hur svarta framställs inom konst. Den här gången gäller det en av karaktärerna i barnbok/pekboks serien Alla små brokiga av Carin och Stina Wirsén, som nu även blivit film. (Det är intressant att tillägga att böckerna varit ute i ett par åt och att det inte blivit någon nämnvärd debatt kring ämnet så länge skildringarna höll sig mellan tryckta pärmar och inte visades på filmduken. )

Jag tänker inte sammanfatta debatten här, ni har säkert redan läst mängder av inlägg. Istället vill jag reflektera kring ämnet och föröska ta reda på vad jag själv tycker.

För några månader sedan, innan mitt barn föddes, köpte jag en av böckerna i ovan nämnda barnboksserie. "Sov!" handlar om de fyra karaktärerna liten skär, lilla rutan, lilla hjärtat och en blåprickig figur vars namn inte nämns i boken. Boken går ut på att de inte vill sova och är snyggt ritad, bra pedagogiskt upplagd och rolig att titta på och läsa högt.

Trots den debatt som nyligen hade blossat upp kring blackfacetårtan och kulturministerns skärande i Makode Lindes konstverk, reflekterade jag faktiskt inte alls över hur karaktären lilla hjärtat var gestaltad i boken. Visst, karaktärens huvud är runt och svart, läpparna är stora och figuren har flätor. Men lilla hjärtat är precis som de andra figurerna i boken först och främst en tecknad barnboksbild, knappast skapad för att framställa realism. Alla som läst någon av Wirséns böcker vet att dessa har en väldigt speciell tecknarstil: grafisk med tydliga kontraster i det estetiska framställandet. Bokens bilder är alltså inte på något sätt verklighetsförankrade utan härstamma från det som kallas fantasi. Fantasi är något som vuxna människor ofta lider stor brist av. Man kan säga att många har glömt av att det fanns en tid då fantasi var viktigare än realism just därför att vad som helst var tillåtet. 

Så, tillbaka till figurerna i bokserien. JA. Lilla hjärtat skildras som en svart unge med stor mun, vita ögon (utan pupill!!!!) och med hjärtanflätor. En del påstår att lilla hjärtat är en flicka, kanske på grund av färgen på kläderna, lila och röd, men i själva verket nämns inget kön på figuren över huvud taget. Det är förstås en helt annan debatt. I övrigt så har den blåprickiga figuren långa tänder och skeva ögon, den rosa figuren lilla skär har ett traditionellt feminint uttryck som ju hör hemma på 1700 talet och lilla rutans kroppsproportioner kan mycket väl vara en propaganda för barnfetma ( om man verkligen VILL hitta det).

Sömnens orgelbundna sammansvurning

Passar på att skriva lite här medan Caspian sover. De senaste nätterna har han vaknat allt oftare och dessutom är hann vaken mer och mer även om dagarna. Det är såklart fint att han är aktiv och vaken och vill vara med, men inte lika kul när han skriker sig högröd och varken jag eller Martin förstår vad han vill.  Det finns som en gräns för hur mycket tålamod en orkar ha med otröstbara skriksessions  och känslan av att vara otillräcklig, kass och mest trött på allt och alla. Det är väldigt tur att vi är två om det, för oftast lyckas vi byta av varandra innan den andre blir allt för trött. 

Vill dock inte få er att tro att allt bara är skrik och tårar och sömnlösa nätter. De allra flesta av dagens stunder är fina. Det är väldigt häftigt, om än läskigt att Caspian alls finns till, att han är här och att det är meningen att vi ska vara hans största trygghet i livet. När han försöker fästa blicken och samtidigt darrar på läppen eftersom han inte vet om han vill sova, äta, eller bara få närhet, inser jag gång på gång hur jävla fantastiskt det här är och hur mycket jag älskar Caspian och hur stark min kärlek är till Martin som vill uppleva det här med mig. 

Ofta skrattar vi oss igenom alla absurda situationer som uppkommer på grund av sömnlöshet, men ibland blir jag arg och ledsen på grund av tröttheten som tär på mig. Men det mesta går att lösa, har jag insett och ser sjukt mycket fram emot allt fint vi ska göra tillsammans.

Min formuleringsförmåga slinter en hel del, försöker skriva så mycket jag kan, när jag har tid, när jag tar mig tid, men hjärnan blir lite grumlig av alla tankar på det nya som ständigt är i händelse. Tror dock att alla nya perspektiv snarare kommer att bredda och fördjupa mitt skrivande än motsatsen. Det kommer bara ta tid att hitta egen tid i det nya livsmönstret. Och just det känns så jävla bra, att jag faktiskt måste ta mig tid, inse att min tid är värdefull och att jag ska ta vara på varenda stund, ta hand om mig själv och dem jag älskar genom att göra det som betyder mest för mig. 

Att beskriva världen så som den är för mig är det viktigaste jag kan göra och eftersom livet ständigt förändras och jag är en del av det som alltid är i rörelse, kan jag vara med och förändra, förändra genom att leva så som jag tror är bäst att leva och inte låta Caspian vara ett hinder, istället en möjlighet som öppnar upp för nya perspektiv och nyanser.

Jag längtar intensivt efter att få komma upp till Sundsvall och Stöde. den 25:e Augusti åker vi. Hurra! 

Ps. Det är mkt som förändras nu. Anna och René flyttar till Malmö i augusti och. René är här nu i alla fall och det känns fint att kunna umgås med henom innan hen lämnar stan. Tänker åka ned till malmö och hälsa på dem, det ska bli riktigt fint att känan fler folk som bor där. Ds