Barnskrik och skrivkramp

Undra om det är ett dåligt tecken när ens poetiska försök börjar rimma omedvetet. 

Det kan vara för att ljudet av barnskrik skär hål på koncentrationsbubblan hela tiden. Det är fruktansvärt enerverade när C skriker efter mig fastän M är där och fastän hen antagligen skulle skrika lika mycket efter M om det var jag som satt där vid sängen.

Hur sjutton fick Silvia Plath någonsin någonting skrivet? Hon satt ju i en minimal lägenhet, ENSAM, med två ungar, och skrev en då vacker, mytisk och svulstigt dimmig poesi.

Och Moa Martinsson lyckades skriva om nätterna när de där fem, sex, sju ungarna hade fått sin gröt och somnat nedknödda i kökssoffan.

Det måste vara den moderna tidens bortskämdhet. Vetskapen om att jag kunde ha valt något annat, men valde detta. Varken Plath eller Martinsson hade väl så mycket val. Om de ville skriva var de tvungna att hitta kryphål i tiden mellan blöjbyten och disk.

Till skillnad från många kreativa kvinnor i historien har jag en partner som stöttar mig och tar hand om vår unge lika mycket som jag. Likväl är det svårt att stänga ute till synes förtvivlad gråt. Nu låter jag kanske kall, men ett barn ska inte kräva två föräldrars omsorg vid läggning, hur gärna det lilla knyttet än vill det. respektive förälder behöver i alla fall en stunds ensamtid per dag för att orka vara människa. 

Jag skulle  kunna gå iväg en stund om dagen och sätta mig och skriva på ett café, nu när vi är lediga både M och jag. De är så svårt att få ändan ur och göra det bara. Sen behöver jag ett projekt, något att skriva för. Jag älskar att skriva bara för skrivandes skull, men ofta blir det så mycket bättre om en tänker att det ska bli till något eller för någon. Give me a deadline please. 

Kanske är den en bra idé med de där novelltävlingarna som Mikaela pratade om... måste kolla upp. 

Nu tystnade skriket och M sjunger vaggvisa. Bäst att sluta skriva innan pretationsångesten vaknar av den ovanligt stillsamma tytnaden.

Aldrig nöjd.

Hybris eller hur jag uppviglar skrytets positiva potential

Orden.

Alltid orden och hur de inte infinner sig

eller hur de infinner sig men hur tiden slukar möjligheterna att skriva ned dem.

Läser en intervju med Kristina Lugn och kommer på mig själv med att älska henne för att hon är elak. Visserligen behövs det stora mått av godhet och medkänsla i den här världen men ofta är det precis lika skönt med ärlig och elak uppriktighet. Att inte orka spela de roller om någon placerat en i. Att bara säga precis det som dyker upp, utan att hämta andan tre gånger innan.

Självgod hummar jag med, nickar när Lugn talar om personer som jag känner till, men som journalisten inte verkar veta vilka de är. Förvandlas till en besserwisser som bittert pekar åt sin egen intelligent och stora intellektuella kapacitet. Det fulaste en kan göra. Upphöja sig själv över andra. 

Ofta blir jag trött på att vi inte tillåts säga hur bra vi själva är. Endast med käck entreprenörsanda är det okej att hylla den egna förmågan. Visst tillåts en nörda loss i intellektuella kretsar men där, liksom i alla andra sammanhang, finns det alltid någon kunskap som anses ful, som inte passar att skryta med. Och förresten är det själva skrytet som anses fult, kunskapen skall lindas in och smygas fram. En tjuv om natten som lirkar upp låset med finslipade analytiska slutsatser.

Jag är stolt över min allmänbildning. Jag är bra på att komma ihåg detaljer och särskilt skarp på att minnas namn, platser och kulturella sammanhang. STOPP. Redan här tar det emot att skriva dessa meningar. Redan efter två meningars sanningsenligt erkännande av kunskap startar processen i min hjärna som ifrågasätter om jag egentligen kan det här överhuvudtaget. 

Kunskap är viktigt och än viktigare är det att dela den kunskap en har med andra för att fler ska få möjlighet att lära sig. Ibland vill jag dock bara få möjlighet att högt säga att jag kan och förstår och vet alla det där sakerna och bli beundrad för det. Jag vill skamlöst och upprörande nog bli hyllad och eftertraktad och slutligen geniförklarad. 

(Som Kristina Lugn)

Det kanske är ett bekräftelsebehov. Må så vara.

Jag har funderat ut svaren så länge nu. Vad jag skulle säga om DN intervjuade mig. Jag har övat så länge att min första roman antagligen aldrig kommer att bli färdigställd eftersom jag pratat så mycket om den i mina fantasifoster till intervjuer att det redan känns som att hela världen borde känna till den och att den därför borde existera i en sorts tankevärld utan att ens behöva skrivas. 

Ja, jag har hybris. 

Det här är en text. Orden har blivit nedskrivna. Det är alltid något.

Att finna tid för sig själv

Lägenheten är stilla. Martin är i stan och hjälper min syster att flytta. Lilla C sover förmiddagsvila. Det är verkligen behövligt med egen tid. Jag är så ovan vid att bara få rå om mig själv att jag nästan glömt bort vad jag brukade göra. Det är så många "borde" "måste" och "ska" trots att jag verkligen försöker att inte ha det så. Att bli stressad över små saker leder inte till något gott och jag vill hitta tillbaka till flytet, när det ena leder till det andra på ett bra och positivt sätt. 

Nu verkar det i alla fall som den ekonomiska biten kommer att lösa sig inom kort. Om ett par veckor börjar jag arbeta som personlig assistent. Jag tror att det kommer bli bra, har en bra känsla i magen.

Kanske kommer jag rent utav få mer tid för mig själv nu när jag börjar jobba. Under spårvagnsresorna fram och tillbaka från jobbet kan jag skriva och läsa. Eller bara få tid att sitta i stillhet och tänka igenom saker och ting. Det är nog den typen av tid jag saknar mest. Tid för reflektion, att bara låta tankarna vandra. 

Jag älskar att sitta själv på spårvagnen och iaktta människor om kring mig. Tjuvlyssna på samtal, lägga märke till små detaljer eller fantisera ihop historier kring dem jag sitter mitt emot. Det är ofta under resor som jag får uppslag till noveller eller manus. Behöver stimulans och rörelse, liv omkring mig. Stadens yttre brus gör mig lugn, ljud och synintryck kapslar in mig i en rofylldhet samtidigt som de väcker mig, får mig att känna mig levande och delaktig, utan att jag ens behöver delta aktivt.

Den här våren ska jag skriva. Oavsett vad som händer så ska jag använda det och kanalisera det genom orden. Det måste bli ett slut på den där känslan av "jag kan inte". För om det är någonting som jag alltid har gjort, så är det att skriva. Precis som med alla saker blir en bättre ju mer en övar och det är precis det jag ska göra. Skriva, skriva, skriva. Utmana mig själv.

Alla historieskrivningar är subjektiva. (Eller när blev fittslickning ett kvitto för identifiering?)

Tankar angående historikern Sara Edenheim's text i DN kring Jonas Gardells "torka aldrig tårar projekt". http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gardell-grater-bara-for-mannen
och Gardells svar i DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-gardell-dags-for-fler-att-trada-fram-och-beratta-sina-historier
samt det Gardell valde att säga kring queerrörelsen och flator i tidningen faktum: http://www.faktum.nu/2012/09/jonas-gardell/

Det går egentligen inte att sammanfatta mina tankar kring denna debatt kort, men jag ska försöka. Jag tror att ett av de stora problemen är att många anser att om en historia ska berättas måste den täcka in allt. Sara Edenheim har många goda poänger när hon säger att fler historier bör berättas och att svarta kvinnors berättelser ofta glöms bort. Men vi måste också komma i håg att Jonas Gardell aldrig har tagit patent på att berätta den enda rätta sanningen i aidsfrågan. Han har hela tiden poängterat att han vill berätta en av historierna och att han är inspirerad av sitt liv och sina vänners upplevelser i sthlm.

Att Gardell sedan valt att tala illa om hbtq-kampen, genusteoretikers "kidnappning" av ordet queer och om lesbiska aktivisters brist på erfarenhet av fittslickning, är väldigt beklagligt. Dock är det viktigt att ibland kunna skilja författaren från sitt verk. Bara för att Jonas gardell uttrycker sig plumpt och misogynt om lesbiska, betyder inte det att hans aids-triologi inte är viktig för bögar som var med på 80 talet.

Sara Edenheim säger att historien "kan användas till mycket, men inget sätt kan vara neutralt eller befriat från värderingar". Där har hon verkligen rätt. All historieskrivning är präglad av sin samtid, sin berättare och de normer som råder, den hegemoni som står högst. Jonas Gardell har hela tiden utgått från sitt perspektiv och står för detta.

Gardell har dock en viktig poäng när han säger att det inte var lesbiska som dog och att de därför inte får så stor plats i berättelsen. Men det är tragiskt att Jonas Gardell i intervjun med tidningen Faktum tar sig rätten att bestämma hur mycket fitta någon ska ha slickat för att få kalla sig flata. Han poängterar: "Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det." Där har Gardell och många män i hans generation missuppfattat queer. Queer handlar ju ofta om att just vilja leva bortom strikta hbt definitioner. Queerteori är viktigt men det var i praktiken allt startade, queer som ett sätt att utmana normer och färdigpaketerade gruppindelningar. Gardell kallar sig bög, är inte det att identifiera sig med EN grupp? Queer suddar bort gränser och gör att identiteter kan flyta. 

Det bästa vore om vi kan berätta flera olika storters historier parallelt. Ingen klarar av att berätta allt. Dessutom vore det skönt om det inte krävdes en viss mängd sex för att få definiera sig som lesbisk/bög etc. Identitet och hur ofta du knullar har eg väldigt lite med varandra att göra. Det finns exempelvis asexuella personer som samtidigt har en identitet som lesbisk/bög/bi/queer etc.

Men oavsett vad Jonas gardell sagt eller tycker så tror jag att det är viktigt att kunna se på den här artikeln med kritiska ögon. Sara Edenheim är historiker och som sådan borde hon veta att alla skildringar av historien är subjektiv. Jag håller med om att vi ofta glömmer dem som drabbas av aids idag, men ska vi för den sakens skull inte prata om alla dem som dog på 80-90 talet? Jonas Gardells berättelse är viktig, men endast en av många berättelser vilket han poängterar.

Det är väldigt sexualrasistiskt att säga att alla skildringar av något som drabbar homosexuella ska inkludera alla homosexuella. Sedan skulle jag gärna se att någon skrev en bok utifrån prostituerade kvinnors synvinkel. Ju fler olika artiklar kring hiv/aids som skrivs, desto bättre.

Att säga att vi talar om det som hänt för att glömma det som händer idag, är som att påstå att vi borde sluta tala om alla krig som någonsin varit för att vi då riskerar att glömma de krig som pågår idag. Låt oss tala om både nutid och dåtid. Låt oss lära oss av det som hände så att vi inte gör samma misstag idag. Och slutligen. vad än Sara Edenheim tycker, så är det ett hån mot alla dem som dog att hålla en såpass oempatisk ton texten igenom. jag förväntar mig mer av henne.

Vad räknas egentligen som en klassresa uppåt?

Vi lever i ett samhälle där klassklyftorna och skillnaden mellan välstånd och fattigdom blir allt större. Status, makt och pengar grupperar människor och fungerar som tydliga gränsdragare när det gäller att bestämma vilka som tillhör och vilka som är utanför.

Jag funderar kring klassbegreppen ganska ofta. Vilken klass tillhör egentligen jag nuförtiden? Vart kommer jag i från? Och vart är jag på väg?

Att tala om klass är svårt. Det finns mängder av gråzoner och vad som exempelvis ses som överklass i en krets, är "bara" övre medelklass i en annan. Klass är lika subjektivt som vilken annan definition som helst, men samtidigt inte. Klasskillnader och de konsekvenser som dessa får är högst verkliga och skapar ett samhälle där fattigdom och utanförskap i värsta fall leder till en spiral av våld, misär och uppgivenhet. I bästa fall leder utanförskapet till ilska och uppror och en vilja att förändra. 

Mina föräldrar har jobbat hårt inom olika service och omsorgsarbeten i hela sitt liv. Mamma började som tonåring arbeta extra i en chark för att sedan utbilda sig till vårdbiträde och undersköterska. Hon gick två år på den så kallade ”husmorslinjen” på gymnasiet, en linje som skulle kunna jämföras med en blandning av barn och fritid, livsmedelsprogrammet och vårdlinjen. Min pappa gick även han tvåårigt gymnasium, på en sorts samhällsliknande linje och trots att han egentligen drömde om att bli arkeolog eller sportjournalist, valde även han att läsa på vårdskolan där han träffade min mamma. 

De har haft skiftande jobb genom åren, men mestadels arbetat inom äldrevården och på sjukhus. Att vara undersköterska innebär att arbeta både tidiga morgnar, helger och kvällar och det är tungt såväl psykiskt som fysiskt. Trots 30 års erfarenhet av yrket är deras löner oerhört låga jämfört med många andra yrken som sliter betydligt mindre på kropp och själ. Min föräldrar trivs med sina yrkesval och är bra på att arbeta med människor. Men de får inte mycket för det.

Jag gick treårig estetiskt program på gymnasiet och var den första i min familj som tog en universitetsexamen. Vad säger då det som min eventuella klasstillhörighet och huruvida jag gjort en resa ”uppåt”? Jag har en arbetarklassbakgrund och har själv i perioder arbetat inom klassiska arbetaryrken som vård, barnomsorg och storkök. Samtidigt har jag valt att studera och ta examen i ett akademiskt ämne med en o(be)tydlig arbetsmarknad; socialantropologi. Ett ämne som visserligen har en bred ämneskunskap kring många samhällsområden men som ofta ses på med skepsis som en lite ”flummig” universitetsbunden sak att studera. 

Bourdieu talar om olika typer av kapital som vi använder oss av i samhället. Två av dessa kallar han ekonomiskt och kulturellt kapital. En skulle kunna säga att mitt kulturella kapital är ganska högt. Jag rör mig i kretsar där många sysslar med eller vet mycket om olika kulturella företeelser (här menar jag teater, konst etc, inte ett samhälles kultur) och uttryck. I denna värld känner jag mig hemma eftersom det oftast är ens kunskap som värdesätts och ger status, inte ens inkomst. 

Mitt ekonomiska kapital är å andra sidan relativt lågt. När mina föräldrar var i samma ålder som mig, 26 år, ägde de ett hus, en bil och hade båda två heltidsjobb. Visserligen hade de säkerligen höga amorteringar och låg inkomst i förhållande till arbetstid men de ägde en då både en fastighet och en bil, samt hade körkort. 

Jag bor i en andrahandslägenhet med min sambo och vår snart 5 månader gamla bebis. Jag lever på en föräldrapenning som är lägre än det CSN jag lånade som student varje månad. Min sambo avslutade nyligen en projektanställning och går nu på A-kassa för att inte sänka sin föräldrapenning med ströjobb, då han ska vara föräldraledig från januari. Ingen av oss har körkort, äger någon fastighet eller bil. 

Sammanfattningsvis skulle en kunna säga att jag hittills gjort en klassresa nedåt, rent ekonomiskt. Min utbildning kan (och kommer förhoppningsvis) att om några år ge mig ett hyfsat betalt jobb och en möjlighet till bättre boendesituation. Men just nu är det kapital jag besitter i allra högsta grad kulturellt och socialt.  

Jag drömmer fortfarande om att få vara med och förändra världen. För mig blev studierna ett sorts uppror mot dem som inte trodde att jag kunde bli något. Enligt marknaden är jag fortfarande inte värd särskilt mycket. Men för mig är mitt kulturella kapital värt något större än pengar: jag har hittat hem. Mitt utanförskap har långsamt raderats. 

(Världs)frånvänd vilodag och kärleksförklaring

Har inte ens gått utanför dörren idag, bara ut på balkongen ett flertal gånger för att hämta luft och kolla hur salladen växer (den har börjat ta sig!) . Det är trist att inte åka iväg och hitta på saker, men samtidigt känner jag att det verkligen är dags att tagga ned, försöka finna någon sorts lugn. Vill inte att det blir jobbigt på grund av att jag inte kan slappna av. Tänk att något som borde vara så enkelt kan vara så svårt. Särskilt för mig som blir förbannad och upprörd enkelt. På grund av det läste jag bara kulturdelen i morgontidningen idag, tillät mig själv att vara lite världsfrånvänd. Vill dock verkligen jobba på att kanalisera ilskan till bra texter istället för att bara bli arg över saker och sedan inte göra något. Jag ska börja skriva mycket mer igen, som jag gjorde förrut. 

Så fint att M är lite mer ledig nu också, att vi hinner umgås och bara vara med varandra utan att någon av oss har en massa måsten och krav på att skriva klart uppsatser, PM etc. Så skönt att bara kunna spela tv-spel, läsa romaner och prata om musik, framtiden och andra fina saker. Älskar att hen finns där för mig på ett så självklart men ändå inte på ett "ta-förgivet" sätt. Det är få cis-män jag kan tänka mig att dela mitt liv med, men M är verkligen en av dem. Hen är bortom förklaringsmodellerna, helt och hållet fantastisk, med brister och nojor, visst, och just därför ännu mer fantastisk. En riktig människa.

Bubblan som kallas skönhetsnorm

Har suttit och sett del 3 av SVT's dokumentär kring skönhetsindustrin i Sverige, "skönhetsbubblan". Precis som så många gånger innan när jag sett på liknande dokumentärer, rör det upp mängder av tankar i huvudet. Å ena sidan blir jag ledsen och förbannad och å andra sidan så försöker jag bringa ordning bland mina åsikter utan att döma dem som gör ingrepp. Det är svårt, väldigt svårt. För någonstans där inne viskar ett intellektuellt, moraliserande djur att: Dom som förändrar sig själva på "onaturlig" väg, är intellektuellt underlägsna, korkade, följer alla samma mall, vågar inte vara sig själva, är lurade, vågar inte se eller granska de normer som vårt samhälle är uppbyggt av.

Den stora frågan är bara, vilka är "vi" som tar oss rätten att döma dem som väljer att göra kosmetiska ingrepp. Om vi vill förändra borde vi som vanligt försöka förändra strukturerna och inte anklaga de tjejer (och alla andra) som vill förändra sina kroppar.

Problemet är bara det att jag kommer ihåg vilka det var som sade kränkande kommentarer till mig förr och jag ser vilka tjejer det är som fortfarande gör det. Vilka det är som kommenterar mina och andras kroppsbehåring, kallar mina armhålor för "äckliga". Jag vågar påstå att de tjejer som kränker är de tjejer som ägnar en stor del av sin tid till att leva upp till de skönhetsideal som är normer och som skapats i den vita västerländska världen. Tjejer som vill ha/har: Långt stylat hår, rakade ben och armhålor, smink (men inte för mycket smink skl naturlig sminkning), ett skl feminint sätt att gå och tala på; korsade ben, korta steg.

Jag vet är det inte är särskilt "systerligt" av mig att bli arg på dessa tjejer. Jag är också medveten om att det finns massor av bokomliggande orsaker till varför vissa människor väljer att trycka ned andra, samt att jag själv också ägnar en hel del tid åt mitt utseende. Och att det naturligtvis egentligen inte går att generalisera på det sätt som jag gör.

Men faktum är: Hur många gånger har du sett ett gäng med queers som öppet häcklar normbrudar för att de rakar armhålorna? Hur ofta ser du motsatsen?  Och då menar jag även inom sociala medier. När queers öppet blir arga på skönhetsnormer och försöker ifrågasätta dem, oftast genom demonstrationer, ses det som oerhört provocerande. Framför allt blir folk provocerade av människor som i vardagen vågar gå mot strömmen rent utseendemässigt, tro inte att vi är förbi det, för det är vi tyvärr inte.

Samtidigt som jag ibland kan bli trött på det androgyna ideal som finns inom queervärlden och gärna försvarar femmetjejer och den självklara rätten att bära smink och raka sig om en nu vill det, så kan jag inte låta bli att undra över en övergripande viktig fråga som fler och fler tycks glömma bort att ställa: VARFÖR? eller helt enkelt VAD TYCKER DU OM....?

Dessa frågor går att applicera på alla typer av ideal, utseendenormer och uttryck. Ibland går Varförfrågan inte alltid att svar på, men om den ställs, har en i alla fall öppnat upp för diskussion.

Exempel:

Varför vill du inte operera brösten?

Varför vill du operera brösten?

Varför har du hår under armarna?

Vad tycker du om att människor har kroppshår?

Varför tycker du så?

Varför sitter du med korsade ben på spårvagnen när du har kjol?

Varför sminkar du dig inte varje dag?

Varför har du kort hår?

varför har du långt hår?

Kort och gott. Det viktiga borde vara varför och vad vi tycker om de anledningar till att vi förhåller oss som vi gör till vårt eget och andras utseende. Om du upptäcker att du tex rakar benen för att alla andra gör det, är det kanske inte en legitim anledning, eller tvärt om: om du väljer att inte raka armhålorna för att du är rädd att dina feministpolare ska kolla snett på dig, då är det inte heller, enligt mig, en legitim anledning.

Sedan är jag medveten om att det inte är så jävla enkelt att stå emot normer och ideal, oavsett vilka vänner du har eller vilken subkultur eller normsamhälle som du befinner dig i. Men jag tycker att ALLA har ett ansvar att ställa frågor till sig själva kring varför vi gör som vi gör. Vi kanske inte alltid vet, men om vi har vågat fråga oss själva, kanske vi också vågar hitta ett svar som inte är så fucking jävla fixerat vid att alla ska vara likadana. 

I väntan på symbios

Jag åkte ned till stadens centrum idag med ambitionen att sätta mig ned, på ett café eller på biblioteket för att skriva. Det är inte bra att planera att man ska skriva utan att ens ha en aning om vad det är man tänker skriva om. Eller, det kan vara bra att bara sitta och skissa, samla tankarna, hitta tillbaka till någon sorts rytm. Jag vet bara inte om det funkar för mig, just nu.
Jag sitter på stadsbiblioteket just nu, när dessa ord framställs. Tog ännu en "nu ska jag skriva och dricka en kopp starkt kaffe och samla mod-fika" utan vidare resultat. Några ihopplockade meningar om omgivningen kring mig där jag satt. Iakttagelser. Ständigt iakttagelser, visserligen bra och användbart, men om jag hade velat beskriva verkligheten ekat så som den är, så hade jag valt att bli journalist eller kanske ägnat mig åt socialantropologin på allvar.
Min dröm om berättandet, om skrivandet handlar om en kombination av det som upplevts och det påhittade, den magiska kombinationen av realism och den poetiska bearbetningars fantasifullhet.
Kanske tänker jag för mycket. det är något som jag ofta får höra, och som jag innerst inne vet är sant. Men det är svårt att bara göra, bara skriva utan att fastna i ordlöshet eller alldeles för sträng självkritik.
Nu är åtminstone ännu ett blogginlägg skrivet. Publicerar min skrivkramp istället för berättelser, i väntan på att lusten och orden ska förenas i symbios igen.

Att vet vem man egentligen är

Ibland önskar jag att vi föddes med en sorts färdigskriven instruktionsbok över vilka vi är och hur vi ska leva våra liv. Det vore naturligtvis väldigt tråkigt, men vi skulle åtminstone veta vilka vi är, varför vi befinner oss här och vad vi ska sträva efter. Hur vet vi, i dagens morderna och valfria samhälle, vilka vi egentligen är?

Jag har problem med att befinna mig i nuet, så länge inte nuet ger mig någonting. Just nu känns mitt liv som en väntesal, som ett vakuum som jag bara vill ska ta slut. Det är inte det att jag inte har någonting att vara lycklig över; jag är tillsammans med någon som jag faktiskt älskar och har det fint tillsammans med, jag har ett sommarjobb, jag har vänner.. blablabblabla, ja ni fattar.

Det är bara det att det inte känns som att jag lever på riktigt om jag inte gör något som jag verkligen vill och har valt själv. Visst, ingen har tvingat mig att jobba där jag jobbar, men ska jag vara riktigt ärlig så tog jag bara jobbet för att jag var rädd att stå utan och inte ville bo hos mina föräldrar.

För att återvända till det ämne jag startade det här inlägget med: Är vi vad vi gör, eller kan vi hitta oss själva och vara lyckliga utan att för tillfället syssla ( dvs jobba) med det vi egentligen vill? Vårt jag, den person vi skapar genom hur vi är, vad vi tycker, tänker osv, borde väl vara densamma oavsett vilken situation i livet som vi befinner oss i?

Jag vill verkligen tro det. Bara för att jag för några månader gör något som jag verkligen inte vill göra resten av livet, så betyder det ju inte att jag har blivit en annan person, eller att jag har glömt bort mina drömmar.

Samlad styrka!

Vad ska vi göra?

STOPPA LAGEN!

När? - NU!

När? - NU

När, när, när? - NU, NU, NU!

Demon i Göteborg avgick från Gustav Adolfs torg, istället för Kungsportsplatsen, vilket jag egentligen antagit att den skulle göra, redan från början, men det var en del förvirring angående plats, i de olika nätforum som tog upp demon.  

   Kanske beror det på att det i denna fråga varit människor från så många olika partier och organisationer som varit med och samarbetat kring frågan. 

   FRA-lagen har väckt ett starkt engagemang även hos människor som normalt kanske inte ens bryr sig om att rösta, säger Fabian Norlin på expressen.se, som hoppade av moderaterna i protest mot FRA-lagen. 

   Demonstrationen i Göteborg idag arrangerades av Liberala ungdomsförbundet, Piratpartiets ungdomsförbund och Ung Vänster. Ett så överskridande samarbete är annars ovanligt. 

   Det var fint att se LUF:are, vänsterpartister, miljöpartister och diverse andra ungdomspartier och organisationer från vilt skilda politiska inriktningar, gå sida vid sida för att tillsammans höja sina röster mot det löjligt odemokratiska lagförslag som för 10 dagar sedan röstades igenom. Samarbete är alltid av godo, och ju fler vi är som säger ett tydligt NEJ till FRA-lagen, desto större chans är det nog att politikerna i regeringen och riksdagen tänker om gällande lagen när den tas upp i riksdagen igen i höst. 

   Jag vill åtminstone tro att de kommer att lyssna. Den här gången är det trots allt inte "bara" folk i allmänhet som är negativa.

   Säpo, rikspolisstyrelsen, advokatsamfundet och många andra är mycket missnöjda och har gett skarp kritik till FRA-lagen i sina uttalanden.

   FRA-lagen kan inte, får inte och ska inte finnas kvar!

Sex and The City- En kärleksförklaring

Under många år, från min extrempunkperiod under högstadiet, genom indiepopperioden och mitt vänsterpolitiska uppvaknande i flatgemenskapens göteborg, har jag alltid försökt motarbeta de ideal som samhället, sätter upp för hur kvinnor och män ska vara. Kanske för att jag aldrig har tyckt mig passa in i den klassiska klychan om den "riktiga kvinnan".

Jag har inte alla de egenskaper som jag inbillar mig att man än idag anser att en skl "riktig kvinna" ska ha. dvs: Långt hår, ett utpräglat intresse för shopping och givetvis alltid en handväska som matchhar outfitten och de behov man har för stunden.

Trots att jag både stil och utseendemässigt på många sätt är raka motsatsen till de superfeminima chicka kvinnorna, så älskar jag Sex and the City, en serie som ju helt kretsar kring typiskt kvinnliga kläder, prylar, relationer konsumtion i mängder.

Jag var och såg Sex and the City filmen igår, eftersom jag har följt serien länge och verkligen älskat den och dess karaktärer från första stund.

Frågan jag ställer mig är hur jag egentligen kan tycka så mycket om ett program som i så hög grad kretsar kring, "kvinnliga kvinnor", mode, ytliga ha-begär och relationstjafs när jag egentligen lever ett helt motsatt liv själv.

Jag tror att svaret är att det verkligen går att känna igen sig i Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, oavsett vem man är som person. Kön, läggning, klass eller livsval hos en själv behöver inte vara det minsta lika karaktärerna i seriens, det går ändå att identifiera sig med dem. Det tycker jag är seriens och nu även filmens styrka.

Som skrivande, drömmande, lätt neurotisk, ibland perfektionistisk och synnerligen sexuellt frisinnat människa, kan jag lätt hitta personlighetsdrag i mig själv som överensstämmer med personlighetsdrag hos både de kvinnliga huvudpersonerna och deras män i serien.

Jag måste dock erkänna att jag inte är helt fri från ytlighet eller ha-begär. Om någon gav mig några av de kläder som bärs av skådespelarna i filmen skulle jag definitivt inte tacka nej... Även om jag fortfarande bestämt anser att mode inte är en "tjejgrej". Min egen kära Mr Big har antagligen mycket mer gemensamt med Sex and The City kvinnornas klädfanatism än vad jag någonsin kommer att ha.

Rastlöshetens apatiska ansikte

Jag vet inte om jag är gjord för att leva såhär. Jobba mellan 6:45 och 15:45, komma hem, vara lycklig en timme och sedan bara vara fylld av en rastlöshet och trötthet. Ett tillstånd som gör att jag trots tristessen i att göra ingenting, just inte orkar göra något annat än att ligga ned i sängen, höra på musik och stirra upp i taket.

Kanske vänjer jag mig, intalar jag mig själv, du klarade ju det förra året, inbillar jag mig själv. men längst in, bakom vuxenskalet och ordentlighetsmasken, vilar "Jagtänkerfangöraprecissomjagvillochbaradetjagharlustmed-djuret". Djuret som bär den där rösten med sig som hela tiden vrålar SKAPA! SKRIV! GÖR NÅGONTING KREATIVT! TA VARA PÅ DITT LIV INNAN DET ÄR ÖVER! DU FÅR BARA EN CHANS! och så vidare i alla evighet.

Dessa överväldigande krav innifrån gör det naturligtvis inte enklare att slappna av eller hitta på någonting roligt att göra, eftersom allt jag gör måste fylla ett syfte eller ha någon sorts "mening".

Är det någon som känner igen sig? Är det någon annan som jobbar i vården för att få ihop till brödfödan men som egentligen helst av allt bara vill ligga i sängen hela dagarna och förkovra sig i den senaste litteraturen, göra stora collage eller fortsätta skriva på något av alla Dikter, noveller, romaner, som aldrig tycks bli klara?

Jag antar att jag inte är ensam med frustrationen; att jag inte är ensam med att känna att viljan att prestera kräver kreativiteten då prestationen inte har något tydligt mål eftersom det man gör varje dag är att jobbajobbajobba med någonting man egentligen inte har särkilt stor lust till.

Kreativitet måste ju få finnas helt spontant och livsgivande och vackert, kanske kombinerat med ett mål, men det borde ju finnas något sätt att låsa upp blockeringarna och bara skapa för sin egen skull... Annat än på den här bloggen.

För just nu är det bara här jag lyckas skriva någonting, bara för skrivandes skull och inte för att ständigt prestera något unikt och fantastiskt...

Angående de som stirrar på tåg

Jag hittade den här krönikan, skriven i oktober, bland mina texter. Jag antar att den på många sätt fortfarande är aktuell, om inte, så är den ganska rolig. :)

____________________________________________________________________

Det är intressant att se hur lång väg vi människor ännu har att gå när det gäller jämställdhet. Nu talar jag inte enbart om den rådande situationen mellan de som skall kallas män och de som skall vara kvinnor utan även den mellan klasser, olika former av gränsöverskridare och nu även tågresenärer.

Just nu, den 10 mars 2008, vid skrivandet av denna text, befinner jag mig i en vagn ganska långt fram i ett av SJ: s tåg mot Alvesta från Göteborg. Ju längre fram man kommer i ett sådant här tåg, har jag vid det här laget lärt mig, desto ”finare” folk uppenbarar sig.

Jag reser med en biljett utan bestämd plats och borde väl således hålla mig till platserna närmast toaletten längre bak i tåget, eftersom dessa platser, kanske pga. sitt läge inte är bokningsbara.

Då jag hade behov av att skriva och lyssna på lite musik i min hörlurar, bestämde jag mig dock för att dumpa mina väskor i ett av de för detta ändamål avsedda förvaringsskåpen och ta min dator och mina värdesaker med mig för att leta upp en plats med eluttag eftersom denna lyxiga facilitet inte tycktes finnas tillgänglig i de obokningsbara utrymmena.

Sagt och gjort. Jag tog min trenchcoat armen och började med mina båda axelremsväskor leta mig fram till en lämplig skrivplats. Jag hittade en ledig plats i 1: a klass, närmast fönstret i ett annars tomt tresäte och slog mig ned.

Här sitter jag nu. Allt känns fantastisk och jag är redo att flytta på mig, artigt och belevat om det skulle vara så att någon händelsevis har bokat platsen.

Detta tycks dock inte affärsmannen i tvåsätet bredvid mitt, på andra sidan gången, bry om. Han glor länge på mig med elak min för att få mig att flytta på mig. Hahaha. Det tänker jag INTE göra. Inte förrän jag är klar med den här texten. Vilket jag är NU: väl framme i Borås lämnar er Dandy Dyke sin plats åt den mer värdefulla delen av mänskligheten: Överklassen och 1:a klass åkarna.


PS.

Nu, några minuter senare än i föregående stycke, sitter jag i 2:a klassen igen. Jag hittade ett tomt tvåsäte med kontakt (!) Och känner mig så mycket tryggare här. Trängre?
Mer folk? Bullrigt? Visst.

Men så hemskt mycket trevligare eftersom ingen stirrar.

DS.