Cykeldagar

Jag ska cykla i London for forsta gangen idag. Lana Jennys hoj och kanna friheten blasa i haret. Gardagen var fort inte sarkillt bra alls. Saknaden blir alltid starkare nar jag pratat med T i telefon och tararna ville inte sluta komma. Dagen forsatte med annu ett misslyckat forsok att oppna ett bankonto, det har landet alskar att krangla till det.
Cirkuslektionen i skolan var i alla fall rolig. Vi cyklade enhjuling och det gick forvanansvart bra, lyckades ta mig flera meter frammat enbart med lite stod fran en klasskompis.
Solen varmer utanfor, det ar verkligen cykelvader och jag borde inte alls sitta inne. Det ar manga timmar kvar an tills jag ska ivag pa lektionen och jag tror att jag ska unna mig en bekymmerfri dag utan bankkontoforsok och vilsekommanden. bara cykla och se vart jag kommer.
Jag maste borja ata battre. Enda sedan jag kom hit har mitt samatande blivit hemkst ohalsosamt. Kan inte skylla pa hur stort utbudet av kaokor chips ar har, maste ha storre sjalvdiciplin. Ska inhandla massor av frukt och lagga i cykelkorgen pa vagen hem.

ps. T jag onskar att jag fick cykla med dig. ds.

Det nya livet

London. Tva veckor har jag varit har nu. Tva veckor med manga omstallningar. jag har tankat skriva tidigare, men forst nu har jag fatt ro att gora det.
Sedan en vecka tillbaka bor jag med Jenny, en valdigt trevlig Irlandsk kvinna i 30-ars aldern, i norra london, mitt emot Tottenhams hemmaarena Hart lane stadium. har ett valdigt litet men enda hemtrevligt rum och inte allt for langt till skolan.
Skolan borjade i mandags. Det kandes lite konstigt forts, inte alls jag som jag forvantat mig. Lokalerna som de nyligen bytt till ar inte riktigt fardiga, och aven om dans och teatersalarna ar fina sa ar det lite markligt att bli stord av byggarbetarnas oljud mitt under lektionerna. Forhoppningsvis ar de klara snart.
Den teorestiska undervisningen i Science of Acting ar ganska strikt, men de allra flesta lararna har mycket humor och verkar verkligen passionerade angande vad de lar ut. Det gar ganska bra med engelskan, men ibland, nar jag ar trott, fumlar jag med orden.
Jag saknar T oerhort mycket, men vi pratar varje dag i telefon. Har turen att bo med ett telefonabonnemang som tillater gratis samtal innom europa. God bless Jenny, eller nagot. Ibland ar det oerhort jobbigt att vara sa langt fran honom, men jag forsoker att inte deppa ihop for mycket pa grund av det.
Skriver mer en annan dag, ska inte traka ut er ev lasare med praktiska detaljer. Imorgon ska jag sova lange, forsta sovmorgonen pa flera dagar.

Ensam till London

Jag kommer att åka ensam till London. T vill inte längre. Vill vara med mig, men inte dit, inte nu. Egentligen anade jag det länge, men gömde mig bakom det jag ännu inte visste för att slippa ta besluten.
Nu är första terminsavgiften till teaterskolan betald, första hostelveckan bokad och flygbiljetten beställt. Nu finns ingen återvändo. Staden väntar på mig. Lördag 13 september åker jag.
Först ska jag åka tillbaka till Kalmar, till Öland; till T. Tillbringa nu på torsdag till söndag med honon, vill inte säga "en sista gång", det får inte vara så och skulle det vara så vll jag inte tänka på det. Kanske kan han komma efter senare, eller hälsa på i alla fall.
Obehaget finns kvar i maggropen, försöker ägna mig åt optimism, något jag inte har en särskilt naturlig fallenhet för. Försöker fylla dagarna med just nu, försöker le när jag ser mig i spegeln.
Jag tänker, det ordnar sig Johanna, det ordnar sig, men när jag blundar sväljer staden mig, den famnar mig, sänker mig, om vartannat, vaknar utan att ha sovit särskilt mycket och befinner mig i halvsovande vakentillstånd.
Är rädd för allt T får mig att känna, men längtar och vill och tror att det är bra att vi ses innan jag åker. Min mor pratar hela tiden om "Du kan ju komma tillbaka", som om hon förväntar sig katastrofen, och jag förstår henne. Men jag har klarat svåra saker. Och T tror på mig. A och J tror på mig. Jag tror på mig, ibland, åtminstone ibland. Och L's röst ringer i huvudet då och då "Men du borde väl hålla på med teater, fortsätta stå på scen?." Som en sorts bekräftelse på att jag kanske, trots allt, tagit ett bra beslut.