De är mycket som känns ganska jobbigt. Börjar känna mig paranoid också, borde kanske uppfinna ett nytt språk som bara mina närmsta vänner känner till.
Det är fint att vara tillbaka i skolan igen, Johan Nordbeck är underbar som lärare, men mycket annat känns tungt. Jag borde ringa mamma idag, lovade det, men ska inte säga något om Amanda förrän nästnästa helg då familjen kommer hit på besök.
Trycket över brösten
panikkänslorna
förföljer mig kan inte
orkar inte
Vill inte ringa henne hela tiden, gråta i telefonen, hålla den i krampgrepp för att inte falla.
Blandar prosa och poesi utan att tänka, orkar inte tänka, också på det. Vill inte ha hundvalpsblickar, vill ha rygg dunk och mullrande skratt. Vill ha famnar och ögon och läppar och kropp.
Kropp. Vill vara kropp. Bara vara kropp och inte huvud.
Vara den vackra kroppen
den starka kroppen
den åtråvärda.
Inte uppsvälld, utvälld, uppfylld av kakburkar.
Jag har slut på snus
jag är ensammast i världen
jag älskar dig
jag har en miljontrehundrasextiofemtusen vänner
Jag har ingenting mer att säga än sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar