T räddade mig igen
precis som jag aldrig räddar
mig själv eller kanske
gör jag det men utan
att egentligen kunna
peka på orsak eller
verkan
värken i benen eller
i den obefintliga
själen en
och samma längtan
efter förträngning
Den första riktiga veckan på Ölands fhsk har varit väldigt fin på många sätt, men som vanligt har det varit en hel del dramatik och "Yohannaöverdramatiserargörbortsigochspyrpåentoalett" Känner mig som den högstadieunge jag aldirg var när jag var 15 ibland.
Första natten, för en vecka sedan, var nästan lite overklig. Jättfin natt och gryning med Jen-Jen i en fortfarande nästan helt övergiveen del av skolans bostäder. Måla hela natten, slåss, läsa fanzine högt, tokdansa, prata, prata, prata och dansa ännu mer och se på Little Britain.
På fredagen hängde jag med jen-jen och mr T och sedan har dagarna gått otroligt snabbt. Träffa vänner som man inte sett på veckor, skirva, se på film, kramas, larva sig, spela Johnny Cash på Gitarren, flörta på skoj med skolbrudarna, retas med klassguysen och bara snacka skit och må rätt så bra i allmänhet.
Gjorde bort mig ganska rejält i tisdags dock. Ska inte säga exakt vad som hände, men man kan sammanfatta det som en kväll som gick från att vara hur mysig som helst till att bli total kaos, pga alkohol. Igår var Yohannan dock duktig och lämnade festen i C-huset efter bara någon timme. Istället gick hon hem till herr T, spelade, Skrev och pratade skit. So möch better.
so long. Nu ska jag relativitetsterrorisera mitt leverne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar