Dagarna blandas med nätterna, går allt snabbare. Mörker ute, regn som smattrar mot fönsterrutan. Hemtrevnad och prestationsångest på en och samma gång. En längtan efter att något ( eller någon) ska uppfylla bröstet med en känsla av hopp och tillit. En längtan efter kärlek. Men också lyckan i att följa med en vän till stallet och känna värmen av en len hästmule, dra in frisk höstluft och låta musklerna koncentrera sig på det som leder bort overksamma tankar. Ljusglimtar att tänka på. För de finns där. Det är det vackra som hjärtat ska koncentrera sig på, inte det som ännu inte genomförts eller som känns omöjligt; spegelbilden som vränger sig i butikerna i jämförelse med de andra vackra, rätt utformade människorna, studierna som inte riktigt vill gå i fas. Kanske är det bara en tillfällig svacka.
Läser böcker på löpande band under de långsamma timmarna. Slukar orden, låter dem täcka allt och svepa med mig. Låter skratten från mina kollektivsambos värma mig och kryper nära i soffan under höstkvällars obligatoriska skräcksfilmsvisningar. Ser fram emot nya perspektiv och tänker att vad som helst faktiskt kan vara möjligt. Om jag bara vågar. om jag bara kan låta bli att vara så rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar