Vem är du?
Vad gör du?
Vilken av ovanstående frågor är mest trolig att du ställer till någon du inte träffat förut? Antagligen den sistnämnda. Att berätta vad en gör är antagligen också lättare än att berätta vem en är. Problemet är väl bara att det vi gör om dagarna ofta likställs med vilka vi är som personer. Någon som har konst eller litteratur som största intresse kanske arbetar som vårdbiträde. Personen i fråga kanske trivs med sitt jobb och tycker att hen utför viktiga arbetsuppgifter, men trots det vill hen hellre bli sedd som någon som skriver eller skapar konst. Alltså kommer personen presentera sig för att på något sätt framhäva dessa element i sin identitet. Exempelvis: "Jag jobbar som vårdbiträde, men det är bara för att få ihop pengar till hyran, när jag är ledig skriver jag en roman". Eller "Jag håller på med ett skrivprojekt, vet inte riktigt vart det är på väg än. Och så arbetar jag som vårdbiträde". Hela tiden är det viktigt att markera att jobbet i fråga bara är en nödvändigt ont.
Jag har dock märkt en förändring gällande det här. Fler och fler av mina vänner verkar faktiskt lyckas leva på det de verkligen vill göra. Sist jag var på fest hörde jag flera personer som frågade andra om de kunde leva på sin konst, om de lyckats bli kommersiellt gångbara. Just de där två orden är väldigt problematiska för mig. Konst/litteratur/teater etc och kommersiellt gångbar i samma mening ger mig ont i magen. Visst, det är jättebra att en konstnär kan försörja sig genom att trycka upp grafiska blad av sina målningar, att en författare drar in reklampengar genom att blogga eller att en pjäs faktiskt går med vinst. Självklart ska en kunna tjäna pengar på sin konst. Men det vrider sig inuti mig vid tanken på att skapa olika former av konst ENBART för att tjäna pengar, gå med vinst, få status.
Jag kanske lever i någon romantisk chimär kring livet som författare och konstnär. Men jag vill och tror fortfarande att den typen av konst och litteratur som på allvar berör och förändrar, skapas med intentionen av att vilja berätta något. Om ett konstverk skapas eller en bok skrivs enbart för att någon ska kunna tjäna pengar, försvinner själva idén om vad konst och litteratur har chansen att göra för människor. Vi behöver inte ytterligare färdigpaketerade produkter som redan har sin genre och sitt bestämda sätt att dela in världen på. Vi behöver utmanande tankar och idéer som kan få oss att växa som människor, gråta, skratta, bli arga eller helst enkelt upplyfta och inspirerade till att vilja förändra världen. Det är den typen av konst vi behöver.
Kan konst fortfarande beröra och förändra? Svaret är ja. Kan sådan konst samtidigt vara kommersiellt gångbar? Går det att försörja sig på sin konst utan att ge upp sina idéer? Jag har inga färdiga svar, men jag tror att det är viktigt att dessa frågor diskuteras. Särskilt i dagen Sverige där kulturministrar vill att konstnärer ska fokusera på konkurrenskraftigt och entreprenörsanda och där snabba framgångar premieras mer än en långsam och bestående utveckling till varaktig kunskap.
För att återgå till där jag började. Hur viktigt är det vi gör i förhållande till vilka vi anser oss vara? Är en människa en konstnär eller författare först när hen kan syssla med det den vill göra på heltid? Är det då ett måste att kunna anpassa sin konst efter en "marknad" för att få leva drömmen? Eller går det att envist följa sitt frimodiga hjärta och göra det en vill i sann konstnärsrevolutionär anda? Jag känner ju trots allt flera konstnärer som verkligen gör sin grej och får betalt för det, utan att behöva slicka etablissemangets röv.
Det finns många konstnärer där ute som samtidigt jobbar butik eller olika vårdyrken. De är lika mycket konstnärer som dem som arbetar med konst på heltid. Det viktiga är inte hur stor del av din tid som går åt till att skapa. Det viktigaste är att du vill skapa, att du tänker på det du vill göra och söker efter inspiration i din vardag. Och att du är den du är, vem det nu är, oavsett vad du gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar