Angående de som stirrar på tåg

Jag hittade den här krönikan, skriven i oktober, bland mina texter. Jag antar att den på många sätt fortfarande är aktuell, om inte, så är den ganska rolig. :)

____________________________________________________________________

Det är intressant att se hur lång väg vi människor ännu har att gå när det gäller jämställdhet. Nu talar jag inte enbart om den rådande situationen mellan de som skall kallas män och de som skall vara kvinnor utan även den mellan klasser, olika former av gränsöverskridare och nu även tågresenärer.

Just nu, den 10 mars 2008, vid skrivandet av denna text, befinner jag mig i en vagn ganska långt fram i ett av SJ: s tåg mot Alvesta från Göteborg. Ju längre fram man kommer i ett sådant här tåg, har jag vid det här laget lärt mig, desto ”finare” folk uppenbarar sig.

Jag reser med en biljett utan bestämd plats och borde väl således hålla mig till platserna närmast toaletten längre bak i tåget, eftersom dessa platser, kanske pga. sitt läge inte är bokningsbara.

Då jag hade behov av att skriva och lyssna på lite musik i min hörlurar, bestämde jag mig dock för att dumpa mina väskor i ett av de för detta ändamål avsedda förvaringsskåpen och ta min dator och mina värdesaker med mig för att leta upp en plats med eluttag eftersom denna lyxiga facilitet inte tycktes finnas tillgänglig i de obokningsbara utrymmena.

Sagt och gjort. Jag tog min trenchcoat armen och började med mina båda axelremsväskor leta mig fram till en lämplig skrivplats. Jag hittade en ledig plats i 1: a klass, närmast fönstret i ett annars tomt tresäte och slog mig ned.

Här sitter jag nu. Allt känns fantastisk och jag är redo att flytta på mig, artigt och belevat om det skulle vara så att någon händelsevis har bokat platsen.

Detta tycks dock inte affärsmannen i tvåsätet bredvid mitt, på andra sidan gången, bry om. Han glor länge på mig med elak min för att få mig att flytta på mig. Hahaha. Det tänker jag INTE göra. Inte förrän jag är klar med den här texten. Vilket jag är NU: väl framme i Borås lämnar er Dandy Dyke sin plats åt den mer värdefulla delen av mänskligheten: Överklassen och 1:a klass åkarna.


PS.

Nu, några minuter senare än i föregående stycke, sitter jag i 2:a klassen igen. Jag hittade ett tomt tvåsäte med kontakt (!) Och känner mig så mycket tryggare här. Trängre?
Mer folk? Bullrigt? Visst.

Men så hemskt mycket trevligare eftersom ingen stirrar.

DS.