Sex and The City- En kärleksförklaring

Under många år, från min extrempunkperiod under högstadiet, genom indiepopperioden och mitt vänsterpolitiska uppvaknande i flatgemenskapens göteborg, har jag alltid försökt motarbeta de ideal som samhället, sätter upp för hur kvinnor och män ska vara. Kanske för att jag aldrig har tyckt mig passa in i den klassiska klychan om den "riktiga kvinnan".

Jag har inte alla de egenskaper som jag inbillar mig att man än idag anser att en skl "riktig kvinna" ska ha. dvs: Långt hår, ett utpräglat intresse för shopping och givetvis alltid en handväska som matchhar outfitten och de behov man har för stunden.

Trots att jag både stil och utseendemässigt på många sätt är raka motsatsen till de superfeminima chicka kvinnorna, så älskar jag Sex and the City, en serie som ju helt kretsar kring typiskt kvinnliga kläder, prylar, relationer konsumtion i mängder.

Jag var och såg Sex and the City filmen igår, eftersom jag har följt serien länge och verkligen älskat den och dess karaktärer från första stund.

Frågan jag ställer mig är hur jag egentligen kan tycka så mycket om ett program som i så hög grad kretsar kring, "kvinnliga kvinnor", mode, ytliga ha-begär och relationstjafs när jag egentligen lever ett helt motsatt liv själv.

Jag tror att svaret är att det verkligen går att känna igen sig i Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, oavsett vem man är som person. Kön, läggning, klass eller livsval hos en själv behöver inte vara det minsta lika karaktärerna i seriens, det går ändå att identifiera sig med dem. Det tycker jag är seriens och nu även filmens styrka.

Som skrivande, drömmande, lätt neurotisk, ibland perfektionistisk och synnerligen sexuellt frisinnat människa, kan jag lätt hitta personlighetsdrag i mig själv som överensstämmer med personlighetsdrag hos både de kvinnliga huvudpersonerna och deras män i serien.

Jag måste dock erkänna att jag inte är helt fri från ytlighet eller ha-begär. Om någon gav mig några av de kläder som bärs av skådespelarna i filmen skulle jag definitivt inte tacka nej... Även om jag fortfarande bestämt anser att mode inte är en "tjejgrej". Min egen kära Mr Big har antagligen mycket mer gemensamt med Sex and The City kvinnornas klädfanatism än vad jag någonsin kommer att ha.