------------------------------------------------------------------------------------------
Vi ater fruktkottet fran varandras kroppar. Lime, apelsin, citron: citruskottets syrliga verklighet langs vara lappar.
Efterat ar du tyst. Vagar inte mota min blick. Du tar pa dig kladerna snabbt men nar du reser dig upp for att ga vagar du se pa mig och sager: ”jag angrar ingenting.”
Nagra dagar senare ar du naken brevid mig igen, inte lika osaker den har gangen. Njutnadslysten, sokandes, omfamnar du dina begar. Dina hander ar lena och starka, dina fingrar kansligt utsnidade. Jag ater dig med en aldrig sinande hunger, glommer trottheten for allt du ger mig under dessa korta stunder av atra.
Utanfor vara fonster blir natten langsamt gryning, manniskorna lamnar sina rum, vandrar ut i dagen. Nar jag gar till min lektion den dagen kanns luften hog och klar. Sinnesintrycken tycks intensivare, fargerna skarpare an de nagonsin varit forut.
***
Senare, manader efter, hittar du mig pa badrumsgolvet. Insidan av mitt lar ar klibbigt av blod; jag haller fortfarande i rakhyveln. Du grater inte, tar den bara ifran mig, lyfter upp mig fran golvet och bar in mig till sangen. Du maste ha plastrat om mig, for nar jag vaknar tacker flera stora plaster mina sar och du ligger utmattad vid min sida, fortfarande i djup somn.
Jag skams. Minns den urdruckna flaskan kvallen inan, men ingenting annat. Jag forsoker minnas vad som hande och varfor, men timmarna innan jag somnade tycks utraderade ur mitt minne.
Nar jag klatt pa mig och tyst tar mina saker och lamnar rummet, vaknar du, satter dig upp i sangen och ser pa mig. Du sager ingenting, ser bara pa mig. Jag viskar forlat, och springer hela vagen hem, hoppas att ingen annan i korridoren ser mig.
***
Senare pa eftermiddagen mots vi hemma hos J. Du ar tystare an vanligt, franvarande, svarar inte nar jag pratar med dig. Tillslut berattar du vad som hande, om mitt raseri, om rakhyveln, om hur jag gang pa gang skrek hur mycket jag alskade dig.
Jag forsoker forsta allvaret i mina handlingar, forsoker be om forlatelse. Du vill inte lyssna, gar ivag till J och vander mig ryggen.
Sa minns jag din far. Hur du akt in med honom till akuten gang pa gang efter saker han gjort da han druckit for mycket. Jag ar som din pappa. Nar du berattde for mig om hur illa han behandlat dig, blev jag blivit arg, lovade att skydda dig fran allt ont. Nu skadar jag dig pa samma satt som han.
Tillslut pratar vi. Jag berattar om mina tankar, om hur daligt jag mar over det som hant, och han forlater mig. Han forlater mig trots att jag inte fortjanar det, och vi haller om varandra, jag grater.
II
Jenny Wilson sjunger Let my shoes lead me forward. Mina nya kangor gor blodiga skavsar pa halarna. Pa vaderna dar kangskaften slutar, syns roda cirklar langs huden efter hart lader som karvat in sitt bomarke. Jag vagrar ta av dem.
Asfalten ar kantad av sondertrasade soppasar, skrapet valler ut likt inalvor och jag snubblar over en tva liters colaflaska. De har inte pant pa lasken har. Man slanger skrapet pa gatan. Atervinningsstationerna sammlar ihop plast, papper och metall i en och samma container. Kanske inbillar det sig att allt i grunden ar atomer.
Man diskuterar fattigdom pa radion och jag tanker pa vad du fragade mig, om det ar battre i Sverige. Jag minns inte om jag hade nagot tydligt svar. Vad ar egentligen bra, vad ar daligt. Men jag antar att manga saker ar battre dar och att jag nu har lamnat det och kommit hit.
Kvar i Sverige ar du. Jag kan se dig i nyduschat har, i din rodrandiga skjorta med benen i kors pa sangen i ditt rum i kallaren. Jag ar radd for att aka hem over julen, radd for veckan vi ska ha tillsammans. Hur ska jag nagonsin kunna slappa taget?
Snabbkaffet ar starkt, nastan som espresso, sa som jag vill ha det. Jag hinner aldirg dricka upp en hel kopp innan det kallnar. Glommer av att jag gjort annu en kopp, eller distraherar mig utan att marka att tiden gar. Forst efter flera timmar vid datorn marker jag att mina skinkor har somnat.
Uatnfor mitt fonster pagar standigt en fotbollsmatch. Jag marker aldrig nar en macth slutar och en annan borjar. Forst nar det blir tyst marker jag en forandring och inser att de slackt ljuset pa fotbollsplanen.
Pa youtube finns alla latar jag nastan glomt att jag alskar. Jag lyssnar pa dem om och om igen for att inte glomma och for att det inte ska bli obehagligt tyst. Heltackningsmattorna suger at sig ljuden och enda ar det standigt roster utanfor, sirener, tag, bilar. Men det ar inte ljud som ger sallskap. Bara utanfor brus.
Efterat ar du tyst. Vagar inte mota min blick. Du tar pa dig kladerna snabbt men nar du reser dig upp for att ga vagar du se pa mig och sager: ”jag angrar ingenting.”
Nagra dagar senare ar du naken brevid mig igen, inte lika osaker den har gangen. Njutnadslysten, sokandes, omfamnar du dina begar. Dina hander ar lena och starka, dina fingrar kansligt utsnidade. Jag ater dig med en aldrig sinande hunger, glommer trottheten for allt du ger mig under dessa korta stunder av atra.
Utanfor vara fonster blir natten langsamt gryning, manniskorna lamnar sina rum, vandrar ut i dagen. Nar jag gar till min lektion den dagen kanns luften hog och klar. Sinnesintrycken tycks intensivare, fargerna skarpare an de nagonsin varit forut.
***
Senare, manader efter, hittar du mig pa badrumsgolvet. Insidan av mitt lar ar klibbigt av blod; jag haller fortfarande i rakhyveln. Du grater inte, tar den bara ifran mig, lyfter upp mig fran golvet och bar in mig till sangen. Du maste ha plastrat om mig, for nar jag vaknar tacker flera stora plaster mina sar och du ligger utmattad vid min sida, fortfarande i djup somn.
Jag skams. Minns den urdruckna flaskan kvallen inan, men ingenting annat. Jag forsoker minnas vad som hande och varfor, men timmarna innan jag somnade tycks utraderade ur mitt minne.
Nar jag klatt pa mig och tyst tar mina saker och lamnar rummet, vaknar du, satter dig upp i sangen och ser pa mig. Du sager ingenting, ser bara pa mig. Jag viskar forlat, och springer hela vagen hem, hoppas att ingen annan i korridoren ser mig.
***
Senare pa eftermiddagen mots vi hemma hos J. Du ar tystare an vanligt, franvarande, svarar inte nar jag pratar med dig. Tillslut berattar du vad som hande, om mitt raseri, om rakhyveln, om hur jag gang pa gang skrek hur mycket jag alskade dig.
Jag forsoker forsta allvaret i mina handlingar, forsoker be om forlatelse. Du vill inte lyssna, gar ivag till J och vander mig ryggen.
Sa minns jag din far. Hur du akt in med honom till akuten gang pa gang efter saker han gjort da han druckit for mycket. Jag ar som din pappa. Nar du berattde for mig om hur illa han behandlat dig, blev jag blivit arg, lovade att skydda dig fran allt ont. Nu skadar jag dig pa samma satt som han.
Tillslut pratar vi. Jag berattar om mina tankar, om hur daligt jag mar over det som hant, och han forlater mig. Han forlater mig trots att jag inte fortjanar det, och vi haller om varandra, jag grater.
II
Jenny Wilson sjunger Let my shoes lead me forward. Mina nya kangor gor blodiga skavsar pa halarna. Pa vaderna dar kangskaften slutar, syns roda cirklar langs huden efter hart lader som karvat in sitt bomarke. Jag vagrar ta av dem.
Asfalten ar kantad av sondertrasade soppasar, skrapet valler ut likt inalvor och jag snubblar over en tva liters colaflaska. De har inte pant pa lasken har. Man slanger skrapet pa gatan. Atervinningsstationerna sammlar ihop plast, papper och metall i en och samma container. Kanske inbillar det sig att allt i grunden ar atomer.
Man diskuterar fattigdom pa radion och jag tanker pa vad du fragade mig, om det ar battre i Sverige. Jag minns inte om jag hade nagot tydligt svar. Vad ar egentligen bra, vad ar daligt. Men jag antar att manga saker ar battre dar och att jag nu har lamnat det och kommit hit.
Kvar i Sverige ar du. Jag kan se dig i nyduschat har, i din rodrandiga skjorta med benen i kors pa sangen i ditt rum i kallaren. Jag ar radd for att aka hem over julen, radd for veckan vi ska ha tillsammans. Hur ska jag nagonsin kunna slappa taget?
Snabbkaffet ar starkt, nastan som espresso, sa som jag vill ha det. Jag hinner aldirg dricka upp en hel kopp innan det kallnar. Glommer av att jag gjort annu en kopp, eller distraherar mig utan att marka att tiden gar. Forst efter flera timmar vid datorn marker jag att mina skinkor har somnat.
Uatnfor mitt fonster pagar standigt en fotbollsmatch. Jag marker aldrig nar en macth slutar och en annan borjar. Forst nar det blir tyst marker jag en forandring och inser att de slackt ljuset pa fotbollsplanen.
Pa youtube finns alla latar jag nastan glomt att jag alskar. Jag lyssnar pa dem om och om igen for att inte glomma och for att det inte ska bli obehagligt tyst. Heltackningsmattorna suger at sig ljuden och enda ar det standigt roster utanfor, sirener, tag, bilar. Men det ar inte ljud som ger sallskap. Bara utanfor brus.
2 kommentarer:
du skriver i en behaglig rytm, johanna.
Jag håller med, verkligen mjukt och läsa! Kram
Skicka en kommentar