Sitter i köket och äter frukost. Rostat bröd med solrosfrön: grovt mot gommen, sötat med marmelad. I Fönstren paprikaplantor med nästan genomskinliga blad. De tjocka frukterna har sugit ur kloroformen, parasiter i överlevnad: gröngula vackra.
Lyssnar på sommar i p1 med Daniel Espinosa. Lilla C är nybytt; sitter och gnäller i sin babysitter, tycker att min uppmärksamhet är för låg när jag skriver. Tar upp C, ammar medan jag skriver med vänster hand, det går långsamt.
Läste en artikel kring huruvida det är ok att blogga om, "lämna ut" sitt barn i texterna en skriver på nätet. Det argumenteras kring att det skulle vara orättvist att skriva om någon, visa bilder på någon som inte kan föra sin talan. Om hur svårt det är att radera det en skrivit på internet. (Att det är kvar för ALLTID). Jag förstår delvis vad som avses och jag tycker att det ofta är onödigt att skriva för detaljerat om någon annan än en själv när det gäller privata saker. Men samtidigt, det här med att en text alltid finns kvar på ett eller annat sätt, vad är det vi är rädda för? Att den vi skrivit om skall få läsa texten och att vi då måste försvara, stå för det vi skrev trots att vi kanske ångrar oss?
Jag tänker fortsätta nämna människor i min närhet på den här bloggen, men börja använda mig av enbart första bokstaven i dess namn. Den som känner till mig och det liv som är mitt, kommer en då veta vem eller vilka jag skriver om. och jag står för allt jag skriver, även då en del av mina blogginlägg skrivits i vredesmod eller stor passion. Idag kanske jag inte håller med om en del av de åsikter eller tankar som uttalats i äldre inlägg, men det är likväl fortfarande jag som skrivit dem. Det viktiga är att se att människor utvecklas. För att kunna vara i nuet, hitta den person en är, måste vi omfamna dem vi var, se alla nyanser, acceptera det förflutna: inte fördöma. Och om nödvändigt, förklara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar