Natt

***

Försöker långsamt skriva igen. Orden hittar inte riktigt sin plats, men när jag skrev det här i går natt så kom det faktikst ett flöde av ord för första gången på länge.

Om nätterna, de nätterna då det känns som att det alltid kommer att vara natt, då är jag lycklig. Frizonens stunder där det som i längden blir en plågsam påminnelse, för stunden känns vackert; en bok, anteckningsblocket, pennan. De enkla medel som under dagsljus ser futtiga ut, ger näring då allt annat är tyst och får vara tyst.
Tystnad om dagen skrämmer mig. Den känns onaturlig, min existens oberättigad. Kanske är jag en nattfjäril, vars rätt jag kryper fram först efter skymningen?
Min dygnsrytm är åter inställt på trött dag och vaken natt. Det är så skiftande. Det har funnits dygn av vakna nätter, vakna dagar, frivilliga sådana formade av levande nutid och glädje.
Det har funnits nätter med vakenhet som skrämt, då sömnen ses som räddaren men vägrar infinna sig och de nätter då jag helst förblivit vaken, bara för att kunna se på dig, följa din kropps nyanser, men somnat tidigare än du, min vilja förlorad i trötthet.
Den här natten är rofylld på något sätt. Ännu grubblar jag inte över morgondagar och framtid. Denna stund innan sömnen omfamnar mig, ska förbli fri från grubbel. Jag ska ligga på rygg, bara se hur skuggorna fladdrar, lyssna till mina egna hjärtslag och vara nöjd med det.

Pärlplatta

Pärlplattekonsten ska bli min nya uttrycksform. Min snart 16-åriga lillasyster pärlar supermariosvamp-halsband för fullt och jag gjorde min första pärlberlock idag. Någon sorts lilasvartvit abstrakt stjärna. Om det blir riktigt illa kommer det att sluta med att det är det jag ägnar mina närmsta veckor åt.

Önskar att livet var lite mer som en pärlplatta. Att man tydligt kunde foga samman alla olika delar av det man upplevt och uträttat, se att det faktikst är mycket som är bra och att det till sist bildar ett vackert mönster trots att det finns hål här och där... Jag är dålig på att se helheter. Hakar upp mig på obetydliga detaljer.

Någon dag, förhoppningsvis snart, ser jag nog min helhet. En helhet som innefattar levande drömmar, inte bara dem som går förlorade.

Långsamheten

Tiden går långsamt här. Flyter lik seg gröt. Jag försöker att anpassa mig till det, försöker att trivas med att göra mycket lite. Jag går upp, äter frukost, läser, läser, läser, går ut med hunden, ordnar mina saker lite ( alla böcker, kläder osv som jag inte kan få med till London ska stuvas in på ett mycket litet utrymme vid källaren i mina föräldrars radhus).

Just nu sitter jag på MySpace, lyssnar på Pj Harveys senaste album "White Calk". De låtar jag hört hittills är mjuka, svävande men en då tydliga i sin framtoning. Hon sjunger med ljus röst till moll acord. Om man jämför med hennes förra skiva Uh Uh Her, är den hät mycket lugnare och mer lågmäld. Jag tycker om att hon gör så, att hon hoppar fram och tillbaka i vilken framtoning hon väljer när hon gör musiken. Hennes skivor är aldrig tråkiga, och jag tror att White Calk precis som Uh uh Her, är en skiva som kommer växa ju mer man lyssnar på den. Särskilt Grow grow grow är underbart vacker... den svävar och böljar fram och skapar en mystisk stämning.

Jag får väl ägna dagarna här åt att lyssna på en massa skivor som jag inte hört på länge, gå igenom min fars Lp-samling.

Det viktigaste är att jag inte låter långsamheten kväva mig.