Hybris eller hur jag uppviglar skrytets positiva potential

Orden.

Alltid orden och hur de inte infinner sig

eller hur de infinner sig men hur tiden slukar möjligheterna att skriva ned dem.

Läser en intervju med Kristina Lugn och kommer på mig själv med att älska henne för att hon är elak. Visserligen behövs det stora mått av godhet och medkänsla i den här världen men ofta är det precis lika skönt med ärlig och elak uppriktighet. Att inte orka spela de roller om någon placerat en i. Att bara säga precis det som dyker upp, utan att hämta andan tre gånger innan.

Självgod hummar jag med, nickar när Lugn talar om personer som jag känner till, men som journalisten inte verkar veta vilka de är. Förvandlas till en besserwisser som bittert pekar åt sin egen intelligent och stora intellektuella kapacitet. Det fulaste en kan göra. Upphöja sig själv över andra. 

Ofta blir jag trött på att vi inte tillåts säga hur bra vi själva är. Endast med käck entreprenörsanda är det okej att hylla den egna förmågan. Visst tillåts en nörda loss i intellektuella kretsar men där, liksom i alla andra sammanhang, finns det alltid någon kunskap som anses ful, som inte passar att skryta med. Och förresten är det själva skrytet som anses fult, kunskapen skall lindas in och smygas fram. En tjuv om natten som lirkar upp låset med finslipade analytiska slutsatser.

Jag är stolt över min allmänbildning. Jag är bra på att komma ihåg detaljer och särskilt skarp på att minnas namn, platser och kulturella sammanhang. STOPP. Redan här tar det emot att skriva dessa meningar. Redan efter två meningars sanningsenligt erkännande av kunskap startar processen i min hjärna som ifrågasätter om jag egentligen kan det här överhuvudtaget. 

Kunskap är viktigt och än viktigare är det att dela den kunskap en har med andra för att fler ska få möjlighet att lära sig. Ibland vill jag dock bara få möjlighet att högt säga att jag kan och förstår och vet alla det där sakerna och bli beundrad för det. Jag vill skamlöst och upprörande nog bli hyllad och eftertraktad och slutligen geniförklarad. 

(Som Kristina Lugn)

Det kanske är ett bekräftelsebehov. Må så vara.

Jag har funderat ut svaren så länge nu. Vad jag skulle säga om DN intervjuade mig. Jag har övat så länge att min första roman antagligen aldrig kommer att bli färdigställd eftersom jag pratat så mycket om den i mina fantasifoster till intervjuer att det redan känns som att hela världen borde känna till den och att den därför borde existera i en sorts tankevärld utan att ens behöva skrivas. 

Ja, jag har hybris. 

Det här är en text. Orden har blivit nedskrivna. Det är alltid något.

Blue(s) is the coldest colour, go get them darling!

Lägenheten är tom och kall.

Det är alla hjärtans dag och de två personer jag älskar mest har precis gått iväg till jobbet och förskolan. Jag sitter i soffan och försöker säga "du ska nog se att det går över".

För att orka måste en samla kraft och det är precis det jag gör just nu. Igår fixade jag en massa småsaker som jag skulle ha tagit tag i men inte hunnit. Idag ska jag mest försöka vila, ordna upp lite här hemma och läsa igenom scenskoleproven.

Första gången jag sökte scenskolan 2005 kom jag vidare till andra delprovet och kunde inte fatta att det var sant. Min första monolog var minutiöst förberedd men då jag inte räknat med att fixa det hade jag inte övat in den andra lika mycket. Jag hade haft en väldigt tuff vår och hade med nöd och näppe klarat mig igenom bluesen. Trots det, eller kanske på grund av det, kunde jag visa vad jag går för och att jag faktiskt hör hemma på scenen.

I år tänker jag försöka igen. Jag kanske inte har de bästa förutsättningarna, men jag vill verkligen det här. Det är nästan sju år sedan jag sökte sist (mitt andra försök var inte lika lyckat som det första) och den här gången övar jag alla tre texterna lika mycket.

Om jag ska kunna gå vidare måste jag verkligen övertyga mig själv om att jag kan det här, att jag vill och framförallt att jag är värd att göra mitt allra bästa och sedan vara stolt över mig själv, oavsett hur det går.

Har aldrig sökt i Stockholm innan och vet att konkurrensen är hårdare här, men det känns nästan bara mer sporrande.

Torsdag den 20 mars smäller det. Håll tummarna för mig. Det kan jag behöva.

Bryta ned och bygga upp

Jag har varit i en bubbla den senaste veckan. Lagt den sista energi jag kunnat avvara på jobbet och sedan brutit ihop i princip varannan kväll när jag äntligen kunnat slappna av igen. Det har varit så länge för mig. Jag går in i något till 100% och sedan orkar jag ingenting efteråt. Ibland har jag lyckats hitta balansen, men lika ofta har jag fallit dit igen; velat för mycket och sedan klandrat mig själv för allt jag inte klarar av.

Det får räcka nu. 

Det har tagit lång tid för mig själv att inse hur mycket jag skuldbelägger mig själv. Hur lätt jag har för att bara se misstagen istället för att fokusera på de saker jag faktiskt klarar av och genomför på ett bra sätt. Anledningen till att jag beter mig som jag gör mot mig själv har nog flera olika orsaker. 

En av dessa är mobbing. Något som under hela min grundskoletid skapade en känsla av utanförskap och utsatthet vilket lett både till självhat och en vilja att ständigt vara lite bättre, att "visa dom". Den revanschlusta jag fått har gjort att jag vågat pröva nya saker men det har också gjort att jag väldigt sällan är nöjd. Det finns alltid något jag kunde ha gjort bättre. Bekräftelsespöket hugger mig i ryggen. 

I fredags var jag hos en psykiater på akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag har fått en remiss för utredning av ev Biopolär sjukdom, typ 2. Det känns både skönt och skitjobbigt. Jag vet inte hur det kommer gå än, men vårdprocessen är i rullning nu i alla fall.

Vill skriva det här för att mota bort skammen gällande psykisk sjukdom. Om någon får exempelvis cancer är alla där och stöttar. Ingen hyschar och ingen ifrågasätter. Så borde vi kunna reagera när någon får besked om en ev kronisk psykisk åkomma också. Det som sker i våra hjärtan och huvuden går att ta hand om och det går att bli bättre. Men då måste vi få en chans att läka.

Mother issues

Min första arbetsvecka är över. Det har mestadels gått bra även om jag blivit väldigt trött av alla nya intryck och saker jag måste lära mig. Tror dock att jag kommer trivas. Det känns lite ovant fortfarande, men det går bättre och bättre. 

I går eftermiddag träffade jag Anna P som var på besök från Stockholm. Vi gick till 9:ans ölhall på andra långgatan och P bjöd mig på ett par öl, vilket verkligen var precis vad jag behövde efter att ha jobbat hela veckan. Vi satt och pratade om jobb, kärlek, sex och resor och det kändes så fint att få hänga med P igen, önskar ofta att hon bodde närmre. Jossan kom förbi sista timmen också. Fint att se henne med, ska försöka åka ut till Tårtan och hälsa på henne och dom andra, nästa helg kanske. 

Mars månad kommer bli ganska tuff. Jag får ingen föräldrapenning i slutet av februari och min första lön från nya jobbet kommer först 25:e mars. Vi får försöka klara oss på Martins föräldrapenning, men det ska nog gå,  alla fall den här månaden. Sedan går det uppåt igen. Det är lättare att leva pank ett tag om en vet att det går över. Tur att jag har så många fina vänner som stöttar och peppar även när det känns motigt. Tack vare dem, Martin och lilla C blir livet så mycket finare.

Det är många saker som snurrar i skallen just nu. Framtidsplaner som behöver bearbetas och läggas upp, drömmar som inte får glömmas bort. För tillfället har jag dock inte så mycket ork över till att tänka på framtiden. Försöker vila när jag kan för att orka jobba. Och framför allt vill jag umgås så mycket jag kan med Martin, lilla C och mina vänner. Mina föräldrar orkar jag inte träffa just nu, är fortfarande besviken och arg på dem efter förra veckan. Att ständigt bli missuppfattad och behandlas med bristande respekt nöter på relationer. Behöver en paus från dem, framförallt mamma. 

Varför ska det vara så svårt för en del människor att se hur mycket en kämpar för att göra saker och ting bättre? Det kanske är orättvist att skriva om min mamma på den här bloggen, men jag behöver skriva av mig och undrar samtidigt om någon annan har samma problem. 

Det jobbigaste mellan mig och min mor är att det krävs oerhört mycket av mig för att vi ska kunna umgås och prata. Så länge jag låter henne prata på, håller mig till lättsamma ämnen eller ämnen som är inom hennes bekvämlighetszon, så går det bra. Men så fort jag försöker ifrågasätta henne eller något hon gör, då tar det stopp. Ingen kritik verkar någonsin kunna tas in eller bearbetas till en bättre förändring. När jag börjar berätta om mitt nya jobb frågar hon genast om de negativa aspekterna, hur det går om det och de händer, benar ut alla eventuella dåliga saker som kan ske. Om jag exempelvis säger att jag har ont i ryggen, ska hon genast berätta att hon också minsann har ont. Det är mycket sällan som hon frågar saker enbart om mitt liv utan att genast hoppa tillbaka till sitt eget. 

Droppen var endå när jag förtvivlad ringde hem efter att jag fick reda på att jag inte fått jobbet på EKHO. Jag sa att jag var orolig för hur vi skulle klara oss ekonomiskt innan jag hittade ett nytt jobb, en oro som var svår för mig att erkänna, då jag har svårt att prata med mina föräldrar om sådant. Hennes respons på min oro var att "du får väl gå till socialen". Det var som ett slag i magen. Särskilt som jag vet att de faktiskt inte har så dåligt ställt längre men har haft det och borde veta hur det är.

När jag sedan, för lite mer än en vecka sedan, frågade om jag kunde få låna lite pengar, bara en månad, eftersom jag får lön i mars, sa hon nej direkt. Sa att jag "schabblat till det förut och att hon och pappa hade bestämt sig för att inte låna till pengar till mig igen". Åter igen en spark i mellangärdet. Ska mina tidigare misslyckanden förfölja mig för alltid? Ska jag aldrig räcka till eller ses som ansvarig i hennes ögon? Jag har lånat pengar av mina syster vid ett tillfälle och hon fick tillbaka varenda öre. Max två gånger har mina föräldrar fått lägga ut pengar för mig då det varit kris. Den ena gången när jag var 20, den andra gången 22. Men tydligen är det tillräckligt för att de inte ska lita på mig, trots att jag visat så många gånger vad jag är kapabel till. Jag är så trött på att bli nedvärderad och att det alltid är jag som ska komma och be om förlåtelse. 

Är det någon annan som har samma problem i sin relation till föräldrar? Att de vägrar lyssna på kritik, löser konflikter genom att låtsas som att ingenting hänt och fokuserar mer på problemen som varit än det positiva en faktiskt har åstadkommit? Jag är så trött på att alltid vara den som ska försöka ordna upp saker och ting. Som tur är förstår M vad jag menar och han är den första förutom jag själv som har sett hur ojämn balansen är mellan mig och min mor. Jag vill kunna ha en dialog, är så vansinnigt trött på egocentriska monologer och grunda analyser, samtalsämnen som ska hållas på en "trevlig" nivå. 

Det här blev ett långt inlägg. Kanske läser någon det här som känner min mor. Du behöver inte ringa henne och säga det här, jag ska berätta varenda ord för henne ännu en gång nästa gång vi ses. Återstår bara att se om hon lyssnar den här gången. Jag älskar mina föräldrar men jag älskar inte hur de agerar.

Besvikelse

Jag fick inte jobbet. Kan ju lika gärna säga vilket det var, nu när jag är ute ur leken. Försökte bli anställd som verksamhetsutvecklare hos EKHO, Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer. 14 stycken sökte och jag var en av fyra personer som blev kallade på intervju. Även om jag inte fick tjänsten så innebär det ju i alla fall att jag skrev en bra ansökan... Tyvärr var någon bättre eller mer meriterad än mig.

Blev väldigt ledsen över beskedet men kände samtidigt att jag  alla fall försökte. Nu söker jag alla assistentjobb jag kan hitta som verkar passa mig. Har sökt 4 stycken bara idag och ska kontakta diverse vikarieförmedlingar för förskolor och kök på måndag. Förhoppningsvis ordnar det sig. Det känns bara väldigt surt just nu eftersom jag hade satsat så mycket på det här.

Angående biografbesöket i går. Django Unchained var precis lika bra som jag hoppats på. Ska skriva en längre analys av filmen och lägga upp här snarast men har inte riktigt ork till det i kväll. I kväll är det snarare slöläsning av ungdomsböcker, dillchips och På spåret via svt play som gäller. 

 

och nu kan jag bara vänta

Jag har väldigt svårt för det här med att gå och vänta på något som inte går att påverka. Det ligger hela tiden en molande känsla av oro uppblandad med upprymd förväntan och gnager under ytan. När telefonen ringer någon gång nästa vecka kommer mitt hjärta antagligen att stanna en sekund. Det är ett samtal som kan innebära antingen stormande glädje eller stor besvikelse. Just nu försöker jag ställa in mig på båda alternativen. Jag letar fortfarande aktivt efter andra jobb för att ha en plan B. men helst av allt vill jag bara att min förstahandsplan ska gå i lås. 

Drömmer på nätterna om ett eget kontor, utsikt och noggrann organisering. Postitlappar, mindmaps och telefonlistor. Inspirerande möten, peppande samtal och en känsla av att förändra något till det bättre. Att få vara med där det händer.

Men som sagt. Nu har jag gjort allt jag kan. Jag skrev en bra arbetsansökan, kom på intervju och gjorde mitt yttersta för att organisationen skulle förstå att jag verkligen vill och kan göra det här. 

Magen surrar, händerna skakar. Nervositet i varje por, men en god nervositet, som om det en då inte är omöjligt att det jag vill ska kunna slå in.

Pusta ut

Drar ett djupt andetag, långsamt, inte allt för högt och sedan ut igen. Vill inte väcka C som äntligen sover sin mittpådagen-vila. C är hemskt söt och fin men det är likväl förbannat skönt när han sover.

Det är Londondimma ute. Visserligen bor vi på en kulle, men vissa dagar tycks värmegatan snarare ligga på någon bergstopp i Himalaya. Jag gillar dimma, det ger en sorts mytisk och mystisk stämning. Även igår, när vi var och promenerade i trädgårdsföreningen med Caroline, kom dimman krypande. Den lade sig kring svarta trädstammar och stilla vatten och bidrog till bästa Edgar Allan Poe gotiken.

Så stilla och skönt här hemma nu. I morse kändes det dock lite mer kaosartat, som det ofta gör på morgonen när en har bebis som går före det en kanske eg borde göra. Har dock lärt mig att tänka bort stök mer och mer och inse att det ju trots allt är rätt trivialt med lite kläd och diskhögar. Sen går det ju rätt fort att få bort dem.

Skickade ett sms till Jossan och undrade om hon ville rädda mig ut i dåligheter någon dag. Hon är tillbaka i Göteborg snart och då ska vi gå ut på någon lagom sunkig after work, äta gratis mat, dricka öl och prata om viktiga saker, dvs olika former av kultur och sex. Det ser jag fram emot. Jossan lovade, snäll som hon är, att jag skulle få ha alldeles rena kläder på mig och att hon inte skulle kräkas åt mitt håll även om hon skulle bli sugen. det är sådant en uppskattar när en går runt med en konstant dräggelfläck på alla en gång så klanderfria skjortor. 

Min mage är bäst

 

 7 dagar efter förlossningen :) 

 

C:a en vecka innan förlossningen.

Dandy metamorfos

Tyckte att det var dags för lite fotografering. Det var länge sedan. Behöver tänka på något rent estetiskt och ytligt en stund, drömma mig bort från verklighetens realism. Här nedan kommer en bildserie som jag har döpt till "Dandy metamorfos; från tomboi till pregnant poser"

Pollenmorgon

Ögonen uppsvullna av gräspollen. Har tagit allergitablett men den har inte riktigt verkat än. Borde nog ha sovit längre, min hjärna är något halvvaken, men när M hade gått till jobbet kunde jag inte somna om och gick istället upp och åt frukost och pratade lite med R innan hen åkte iväg till skolan.

Idag måste jag nog tyvärr hålla mig inne, eller i alla fall försöka att ta det så lugnt jag bara kan. Igår, efter att ha gått fram och tillbaka till affären med R, burit upp kassar och jord, samt sedan mött upp M i stan för picknicksmiddag vid näckrosdammen, var jag helst slut och började gråta av trötthet. 

Jag är inte riktigt van vid att inte orka lika mycket som förut, trots att jag rimligtvis borde vara ännu tröttare än vad jag är, eftersom jag trots allt bara har några veckor kvar till förlossningen. Idag ska jag alltså lyssna mer på både kropp och hjärta, ta det lugnt och endast göra mysiga och roliga saker. Och läsa igenom mina kursares hemtentor inför seminariet i morgon. 

Lyssnar på Morgonpasset i P3 och börjar långsamt känna hur dagen vaknar i mig. Bra att börja dagen med att lyssna och skriva, det hjälper till att starta på ett bar sätt. har inte läst tidningen än, bara kollat igenom den. Vill läsa det stora reportaget om Ungern i gårdagens DN världen, men är inte riktigt redo för att ta in den typen av fakta så här tidigt. Är dock väldigt glad att DN tar tag i att ta upp situationen kring extremhögern och förföljelsen av romer i Ungern. Dessutom verkar det vara ett övergripande perspektiv på et bra sätt, återkommer senare när jag läst artikeln. 

Nu ska jag släppa in sommarluften och ignorera pollennivån. 

Ilska och sorg

Det känns som om allt för många människor är arga på mig just nu. Min bästa vän J beter sig konstigt. Vi glider längre och längre i från varandra. Hen anklagar mig för att ha sagt saker som jag inte sagt och vi ses nästan aldrig, förutom på kaféet. Dessutom har E missuppfattat mina intentioner helt. Hon anser att jag pikar henne, anklagat henne för att ha utnyttjat mina känslor. Det är inte heller sant, jag pratade om män i allmänhet och om S i synnerhet, och eg inte om utnyttjande utan att sex är en vanligare företeelse i mitt liv än kärlek. Varför förstår ingen vad jag säger? Ska det vara så väldigt svårt att inte ta åt sig ang fel saker?

Dessutom har jag inte fått svar på en enda jobbansökan. Jag kan inte ens få ett enda litet sketet postsorteringsjobb. Vet inte vad jag ska göra. Förhoppningsvis får jag pengarna från snustestningen samma månad jag jobbar och då klarar jag mig i mars också. Men då krävs det att jag inte åker till Berlin.

Men Berlin resan är nog redan sumpad för mig. Seatwave eller UPS verkar inte vara ett steg närmare att hitta mina P J harvey biljetter. Hoppas verkligen att jag kan få pengarna tillbaka eller någon annan typ av kompensation Ska sälja mina bussbiljetter i alla fall.

Det vore fint om S hade tid att ses någon dag. behöver en trygg famn att vila i. Någon som inte är arg på mig.

Life's fu**ing amazing!

Livet känns helst jävla underbart just nu. hade en fin jul, trots att jag blev sjuk på juldagen. Helgen innan jul var jag uppe hos Jennifer i Mölby och samma dag kom mina CSN pengar!

Hade an fantastisk helg; pyssel, bubbelbad, shopping, vin och god mat + massor av film.

Sen när jag jag kom tillbaka till göteborg träffade jag på en eminet man (S) via Qx. Vi bestämde lite spontant att vi skulle träffas. han är helt fantastisk, ödmjuk, rolig och grym i sängen. En 27 årig kollektivbo, cineast och blivande filmvetenskapsdoktorand. Vi träffades i går igen och hade en minst lika trevlig kväll/natt/morgon som sist.

Dessutom är jag i princip klar med min uppsats! Yes! Har bara abstractet och ev några sista redigeringar kvar, sen är jag färdig. Det känsn så fruktansvärt bra.

På fredag ska vi ha nyårsfest i tårtan. Ska gå till systemet och köpa något mousserande vin i morgon förmiddag och sen gå ut med E och dricka öl på kvällen. Blir nog fint det med tror jag.

Tankar från sjukbädden

Jag fick feber igår och beslutade mig för att stanna hemma från föreläsningen idag. Avskyr att vara sjuk, men det var nog ett bra beslut, dumt att smitta de andra i klassen och hade kanske blivit sjukare om jag åkt iväg in till stan.

Har fått låna Matildas dator en stund och kollade nyss på "The Reader", en film med bla Kate Winslet och Ralph Finnes från 2008. Den var hemskt vacker, men också väldigt sorglig. När jag såg den funderade jag på hur mycket en människa egentligen kan påverka hur en liv blir. Tänker på alla människor som berört mig känslomässigt och undrar hur länge det tar innan jag kommer glömma. Kanske är det viktiga att inte glömma, men att inte heller låta tankarna på det som var helt uppehålla ens nutid.

Känner mig tung i huvudet och är helt rödmosig i ansiktet att jag snutit mig så mycket. Kanske ska jag försöka skriva lite, är väldigt uttråkad. Tycker inte om att känna mig så här matt och att vara sängliggande gör mig mest stressad, vemodig.

Kommer jag våga, kommer jag kunna älska någon igen, så som jag älskade dig? Jag hoppas det. När jag ser tillbaka på det som var är det som om det inte har hänt. Men det hände. Och jag orkar inte tänka på det mer, det gör mig helt utmattad. Men varje gång jag inte kan sova, kommer tankarna tillbaka. Som om en del av mig stannat upp och väntar på att åter komma i rörelse. Vill inte känna mig så här avtrubbad. Vill inte. Det är inte att leva. Och en då. Tankarna återvänder till dig.

Borde inte se filmer om kärlek. Historien i "The reader" påminner egentligen inte alls om något jag varit med om, men det väcker trots det minnen. Händer över hud. Ögon som sa "Jag älskar dig precis som du är". Jag vill kunna känna starkt för någon igen. Jag vill att någon ska älska mig och att jag ska älska den personen tillbaka. Är så trött på att vara ensam.

Socialantropologi... och snart tåget söder ut.

Jag skulle vilja skriva här lite oftare, men tänker att jag borde vänta tills jag faktiskt har något vettigt att säga. Ibland är det dock skönt att bara få sätta samman orden, se meningar sträcka sig över det fiktiva pappret på skärmen.

Har läst en hel del kurslitteratur de senaste dagarna. Huvudböckerna i första delen av den här delkursen är Anthropological theory- an introductory history och Marcel Mauss bok Gåvan. Har läst i kapp så mycket jag orkat sedan jag äntligen fick hem boken, och även om det är tungt ibland, så är det mestadels väldigt intressant och jag förstår det mesta. Sammanhangen växer ju mer jag läser. Problemet är väl bara, som vanligt, min virrighet och svårighet att prioritera och rädslan för att inte kunna uttrycka det jag faktiskt kan när väl hemtentan ska skrivas.

På fredag åker jag ned till Meyou i Svängsta, utanför Karlshamn. Eg borde jag plugga mer, men jag vill verkligen träffa henne och tror inte att jag missar så mycket väsentligt om jag skippar en föreläsning. Hoppas det går ihop en då, har ju boken i alla fall.... Lite nervös för resan, men jag tror att det blir bra. Vill att det ska gå bra. Hon är så fin M, om jag kan medverka till att saker känns lite ljusare för henne, skulle det kännas väldigt bra. Men oavsett hur hon mår, så vill jag träffa henne.

Rörelse

Livet tycks ha stått stilla i några dagar. Som om mitt huvud varit stumt, overksamt. Idag kändes det som att vakna ur en dvala, leva allt mer för varje timme. Det är skönt när det som borde gå bra faktikst fungerar, istället för känslan av att ingeting går.

Lite mer än halva hemtentan är skriven, tack H för att jag fick låna med mig din laptop till universitetet, och idag fick jag ett telefonsamtal om en arbetsintervju för ett sommarjobb. Känns väldigt skönt. Tror att jag för en gångs skull har rätt erfaranhet för det här jobbet, boendestödjare för perosoner med olika sorters psykiska funktionshinder. Jag hoppas verkligen att jag får det. Vill ha ett sommarjobb som känns meningsfullt och där jag samtidigt kan lära mig nya saker, mer om hur männisor fungerar. För oavsett vad jag kommer att arbeta med i framtiden så har man alltid nytta av at lära sig om hur människor fungerar. De lärdommar man får av det kan man använda till så mycket. Önskar att det vore obligatoriskt för en del politiker att jobba innom vården t ex, det skulle behövas...

Annars har det varit rätt lugna dagar. Hade en mysig filmkväll med Per i söndags. Vi lagade mat, pratade en massa och såg på film. Sov över på golvet och somnade gott och utan problem för första gången på flera dagar.

I morgon ska jag försöka komma upp ur sängen hyfsat tidigt och åka väg till skolan igen för att fortsätta jobba med hemtentan. Mitt mål är att den ska vara klar och inskickad på fredag kväll, så får jag lite ledigt några dagar. Nästa delkurs börjar inte förrän på onsdag om jag minns rätt.

Det blir nog vår det här året också. Det känns skönt att det i alla fall är som vanligt. Även om livet ständigt förändras, så blir det i alla fall vår igen.

Morning blues och Marguerite Duras

Vaknade i morse med en känsla av hopplöshet. Tårar som inte ville sluta, öppen kanal utan synbar anledning. Det känns dock bättre nu. Ve inte vad jag skulle gjort om jag inte bott här. Är så väldigt glad och tacksam över alla underbara personer i det här huset, hur människor bryr sig och stöttar genom att finnas, säger att de finns här.

Det snöa igen. Små flingor som singlar över trädgården utanför köksfönstret. Det är tyst i mitt huvud. Som om ett dämpat snöfall lagt sig även där. Bakom min ögon står en familj efter en begravning. Den sortens tystnad är det. Den sortens känsla. Sorg. Utan gripbar, eller berättigad anledning.

Får inte, ska inte, vill inte säga så. Vill inte slå på mig själv genom att säga att det jag känner inte har något värde, då jag inte vet varför känslorna uppkommer. Ska försöka att bara se, bara se känslorna för vad dom är; känslor, och inte överdriva eller undervärdera betydelsen.

Kanske vore det bättre om jag skrev ned saker som dessa i min dagbok, på papper, i skymundan, istället för en blogg, öppen för alla att beskåda. Oftast känns det dock som att det jag vill säga fastnar i pennan och inte kommer ut. Så mycket lättare att distansera sig från 'jag kan inte' retoriken i huvudet, när tangenterna får styra. Ingen behöver ju läsa det här. Och om du läser det här och om den som just nu är du, känner igen sig, har det här inlägget en då fyllt en funktion.

Allt behöver ju trots allt en då inte fylla en funktion. Har börjat puzzla av den anledningen. För att lära mig att alt jag gör inte behöver vara så väldigt viktigt och livsavgörande. Behöver lära mig att se glädjen i det som jag egentligen ofta uppfattar som trivialt. Den här bloggen är ofta en del av det också; att våga skriva utan egentligt mål, annat än att det känns bra, just i det ögonblick jag skriver. Kanske skriver jag också av samma anledning som Marguerite Duras:

"Det enda skälet till att jag skriver ned minnena är min instinkt att gräva. Det är mycket enkelt. Om jag inte skriver ned dem kommer jag undan för undan att glömma dem.

Tanken skrämmer mig. Om jag inte är trogen mot mig själv, mot vem kommer jag i så fall att vara det?"

- Marguerite Duras, c:a 1943

Den rosamarmorerade anteckningsboken ( Ur 'Anteckningar från kriget')

Glädje och ilska.

Egentligen mår jag väldigt bra idag; positivt CSN besked, mysigt besök av Paul och Caroline igår och det går rätt bra med mina studier. Dessutom har jag fått en jobbintervju, på tisdag.

Men ilskan bubblar endå, knyter sig i magen som en näve. Önskar att relationen till en av mina föräldrar inte ska behöva vara så svår att hantera. Jag önskar att du ville förstå vad jag menar, nu när jag faktikst vågade ta upp något som för mig är jobbigt att prata med dig om.

Jag vet inte om det är så att jag är otydlig, eller om du helt enkelt inte vill förstå. Det är bara det att det tar kraft och energi att ständigt försöka bli förstådd, när det känns som om du inte ens försöker förstå vad jag säger, trots att jag är så rakt och tydligt jag kan.

Jag är så väldigt trött på att behöva vara diplomatisk och att jag ska behöva ändra på hur jag är för att det inte ska bli konflikter, när du fortsätter att gå i samma spår, de spår du gick i redan när jag var liten, men var tillräckligt gammal för att förstå.

Egentligen är jag inte arg på dig, jag tror att jag förstår varför du gör som du gör, varför vi inte kan kommunicera. Men om jag anstränger mig så hårt för att få det här att funka, så vore det så fint om jag i alla fall visste att vi var på väg åt samma håll, om än på olika vägar....

Och

jag tänker ibland att det var lättare förrut. Då när jag visste att ångesten endå skulle ta tag i mig, kväva mig, bestämma över mig. Då jag visste att den var jag och att vi satt ihop, som ett motsattspar i symbios, redo att förgöra eller förgöras.

Och jag tänker att det nog endå blir lättare sedan. När jag lärt mig handskas med mig själv; blivit en skl vuxen människa. Just nu är livet i mittenfas. Halkar ibland frammåt, ibland bakåt, vet inte riktigt vilken väg som leder dit jag tror att jag vill gå.

Och jag tänker, just nu, att jag endå har allt detta; ett hem, en vald familj och en jag föddes in i. Att jag endå har möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv, om jag bara vågar. Tänker att jag inte vill vara rädd längre. Att det här livet får bära eller brista.

Och jag tänker, just nu, att det kanske kommer att bära. Att jag kan vara och vill vara den människa jag blir lycklig av.

Virrvarr

Skriver inte så ofta här numera. Föredrar anteckningsboken. Bläck på riktigt papper, som om orden går att ta på och blir verkliga på ett annat sätt.

Dagarna flyter samman. Skriver för att minnas tiden, för att tiden inte ska få mig att fastna i ett virrvarr av okontrollerbar kaos.

Så många känslor i mig just nu: stressen gör mig handfallen, men det som glöder inom mig stretar emot paniken, får mig att orka vidare; vännerna, lusten i det kreativa och det som jag då och då hoppas är kärlek. Det sista. Kärleken. Jag vet inte längre vad det egentligen är jag är ute efter. När jag får det jag trodde att jag ville ha, vill jag inte längre ha det. Det jag kan få och får känns både fantastiskt och fel på en och samma gång och det jag inte längre kan få, inte på det sättet, vill jag väl egentligen inte ha, trots att jag saknar det.... Virrvarr, som sagt. Vet inte riktigt om eller hur jag ska reda ut det.

Orkar inte skriva mer nu, kanske senare. Den här bloggen känns egentligen rätt meningslös, men jag sparar den av sentimentala anledningar och för min egen skull, för att jag endå har så många minnen lagrade här. Jag får se vad som händer. Hur saker och ting löser sig eller blir mer ihopnystade. Om jag vågar ta reda på vad jag egentligen vill.

Fotografier! -Inför raggarfesten/inflyttningsmaskeraden i Skara Lör 15 nov.

Jag i raggar/rockabylly frisyr.
Locken åkte dock bort innan
vi gick iväg :) Lite för mkt cry-baby
över det hela

Jag och Iren en stund innan festen.

Iren i sin maffiosoutstyrsel + maffiosokatten Luna

Androgyn Rockabilly pinup-pose :)