Skickade in min hemtenta i dag på eftermiddagen. Det kändes hemskt ett par minuter efteråt, övertygad om att jag verkligen kunde ha gjort bättre i från mig. Men det får bära eller brista nu. jag gjorde mitt bästa under omständigheterna, blir jag inte godkänd antar jag att världen inte går under för det. Får väl helt enkelt komplettera det på något sätt. Försöker tänka så i alla fall. Att det är okej om jag misslyckas, även om just den tanken är svår att acceptera.
Det är så med mycket. Att varje fel känns för stort. Kämpar så mycket med att hitta betydelser i mitt liv och studierna har ersatt mycket annat, har varit det jag försökt fokusera på för att stänga ute det jag inte vill eller bör tänka på. Har även försökt att låta tankarna komma, att jag får tänka och känna det jag vill, men då blir det nästan värre. Måste distrahera mitt huvud för att orka, för att se det vackra i vardagen istället för att falla nedåt.
Tänker på honom fortfarande. Går in på hans blogg fast än jag vet att det gör mig illa. Läser orden han skriver för att veta att han fortfarande existerar. Vad det nu spela för roll. Eftersom han inte hör av sig längre så är det som om han slutat att finnas, upphört med att vara vid liv. Men det är naturligtvis inte så. han fortsätter med det han gör. Och mitt liv fortsätter även utan honom.
Hängde med J och en fin vän till hennom innan vi gick till kulturhamnen i torsdags. Det var väldigt fint att komma så bra överens med en ny människa så direkt och utan att jag behövde anstränga mig. Att bara få vara den jag är och upptäcka att människor tycker om mig just därför, är lika fint varje gång det händer. Det är guld värt då min självkänsla går så mycket upp och ned. Själva kulturhamns-kvällen vart också mysig och efteråt gick jag med J, P, A och några andra till Plankan i majorna och drack öl. Länge sedan jag bara var ute och hängde och pratade och det var väldigt skönt att få göra det, särkilt efter allt kämpande med tentan.
Sitter i köket i Tårtan och skriver. Några av mina sambos kollar på film på nedervåningen, men för ens gångs skull känner jag faktiskt att det går bra att vara själv, att jag behöver får vara i fred med mina tankar utan att hela tiden ventilera dem.
Vad jag än gör, vad som än händer, så vet jag i alla fall vad som är viktigt: Så länge jag har mina vänner, så länge vi kan skratta åt livets djävligheter eller gråta ut när det behövs och så länge jag inser att jag faktiskt är värd att älskas, då finns det underbara saker att leva för.
