Vad räknas egentligen som en klassresa uppåt?

Vi lever i ett samhälle där klassklyftorna och skillnaden mellan välstånd och fattigdom blir allt större. Status, makt och pengar grupperar människor och fungerar som tydliga gränsdragare när det gäller att bestämma vilka som tillhör och vilka som är utanför.

Jag funderar kring klassbegreppen ganska ofta. Vilken klass tillhör egentligen jag nuförtiden? Vart kommer jag i från? Och vart är jag på väg?

Att tala om klass är svårt. Det finns mängder av gråzoner och vad som exempelvis ses som överklass i en krets, är "bara" övre medelklass i en annan. Klass är lika subjektivt som vilken annan definition som helst, men samtidigt inte. Klasskillnader och de konsekvenser som dessa får är högst verkliga och skapar ett samhälle där fattigdom och utanförskap i värsta fall leder till en spiral av våld, misär och uppgivenhet. I bästa fall leder utanförskapet till ilska och uppror och en vilja att förändra. 

Mina föräldrar har jobbat hårt inom olika service och omsorgsarbeten i hela sitt liv. Mamma började som tonåring arbeta extra i en chark för att sedan utbilda sig till vårdbiträde och undersköterska. Hon gick två år på den så kallade ”husmorslinjen” på gymnasiet, en linje som skulle kunna jämföras med en blandning av barn och fritid, livsmedelsprogrammet och vårdlinjen. Min pappa gick även han tvåårigt gymnasium, på en sorts samhällsliknande linje och trots att han egentligen drömde om att bli arkeolog eller sportjournalist, valde även han att läsa på vårdskolan där han träffade min mamma. 

De har haft skiftande jobb genom åren, men mestadels arbetat inom äldrevården och på sjukhus. Att vara undersköterska innebär att arbeta både tidiga morgnar, helger och kvällar och det är tungt såväl psykiskt som fysiskt. Trots 30 års erfarenhet av yrket är deras löner oerhört låga jämfört med många andra yrken som sliter betydligt mindre på kropp och själ. Min föräldrar trivs med sina yrkesval och är bra på att arbeta med människor. Men de får inte mycket för det.

Jag gick treårig estetiskt program på gymnasiet och var den första i min familj som tog en universitetsexamen. Vad säger då det som min eventuella klasstillhörighet och huruvida jag gjort en resa ”uppåt”? Jag har en arbetarklassbakgrund och har själv i perioder arbetat inom klassiska arbetaryrken som vård, barnomsorg och storkök. Samtidigt har jag valt att studera och ta examen i ett akademiskt ämne med en o(be)tydlig arbetsmarknad; socialantropologi. Ett ämne som visserligen har en bred ämneskunskap kring många samhällsområden men som ofta ses på med skepsis som en lite ”flummig” universitetsbunden sak att studera. 

Bourdieu talar om olika typer av kapital som vi använder oss av i samhället. Två av dessa kallar han ekonomiskt och kulturellt kapital. En skulle kunna säga att mitt kulturella kapital är ganska högt. Jag rör mig i kretsar där många sysslar med eller vet mycket om olika kulturella företeelser (här menar jag teater, konst etc, inte ett samhälles kultur) och uttryck. I denna värld känner jag mig hemma eftersom det oftast är ens kunskap som värdesätts och ger status, inte ens inkomst. 

Mitt ekonomiska kapital är å andra sidan relativt lågt. När mina föräldrar var i samma ålder som mig, 26 år, ägde de ett hus, en bil och hade båda två heltidsjobb. Visserligen hade de säkerligen höga amorteringar och låg inkomst i förhållande till arbetstid men de ägde en då både en fastighet och en bil, samt hade körkort. 

Jag bor i en andrahandslägenhet med min sambo och vår snart 5 månader gamla bebis. Jag lever på en föräldrapenning som är lägre än det CSN jag lånade som student varje månad. Min sambo avslutade nyligen en projektanställning och går nu på A-kassa för att inte sänka sin föräldrapenning med ströjobb, då han ska vara föräldraledig från januari. Ingen av oss har körkort, äger någon fastighet eller bil. 

Sammanfattningsvis skulle en kunna säga att jag hittills gjort en klassresa nedåt, rent ekonomiskt. Min utbildning kan (och kommer förhoppningsvis) att om några år ge mig ett hyfsat betalt jobb och en möjlighet till bättre boendesituation. Men just nu är det kapital jag besitter i allra högsta grad kulturellt och socialt.  

Jag drömmer fortfarande om att få vara med och förändra världen. För mig blev studierna ett sorts uppror mot dem som inte trodde att jag kunde bli något. Enligt marknaden är jag fortfarande inte värd särskilt mycket. Men för mig är mitt kulturella kapital värt något större än pengar: jag har hittat hem. Mitt utanförskap har långsamt raderats. 

tystnad och skeenden

Rummet är tyst. Musik, mina fingrar mot tangenterna, stearinljusens knastrande. Men det är en då tyst. Rummet andas tystnad.

Lilla C har äntligen somnat, vilar med spretande armar över kudden. M är på bio. Jag stannade hemma med dokumentärfilm, kaffe och tända ljus för att mota bort den apokalyptiskt grå himlen. Kroppen är trött och lite avslagen, så som den blir när en för första gången på mycket länge varit på en stor fest och dansat. Det var underbart att vara på fest i Tårtan men gud så trött jag blev. När klockan närmade sig ett var jag redan på väg hem. Dock väldigt nöjd med det som varit och kände mig inte det minsta tråkig.

Jag fick svar från en av de personalansvariga vid sjöfartsmuseet. Hon hade läst min spontanansökan och analysen av utställningen Stad längs vattnet. Hennes svar var positivt och hon verkade tycka att det jag skrev är intressant, men just nu finns det inga lediga tjänster. Min ansökan skulle sparas i alla fall. Kanske kan det dyka upp något senare. 

Annars kretsar mycket i min vardag kring att söka jobb nu. Har skickat in ganska många ansökningar nu och hoppas på svar. I övrigt går vardagarna sakta framåt i ett sorts lugnt och upprepande varande. Övar med kören varje eller varannan vecka, går och simmar, tar långa promenader med C och M. I onsdags so vi över hos Per alla tre.

Föräldraledighet är som en långsam ritual, fylld av olika övergångsfaser och skeenden som tillsammans lägger ett vacker pussel: skapandet av ett nytt liv, början på en helt ny sorts historia. Så mycket som sker för första gången; att vilja fånga varje ögonblick, att inse att vad som än händer så har jag det här. Att vad som än händer så har jag upplevt den här märkligt fantastiska och skrämmande känslan.

Höst. Svarte mossen. Biksopsgården