och orden ska få dig att förstå

Skrivandet har alltid varit ett sätt att försöka förstå mig själv. Även om texten handlat om något långt ifrån min egen vardag, blir varje ord en spegelbild av det som rör sig inuti då texten skrivs. Ibland när mina meningar blir torrt faktabaserade har de egentligen dolt ett skrikande sinne som enbart använder strukturen för att åtminstone ha den att hålla tag i. Ibland har kaos i vardagen skapat fantastiska texter, orden blev ett sätt att långsamt ta sig ur skiten, ett rep att greppa, skriva sig upp genom vattenytan.

Det jobbigaste tillståndet för mig är egentligen inte ren desperation, utan tomhet. Tomhet som ibland beror på trötthet men som lätt förväxlas med någon sorts apati. Istället för att sova förbannar jag inspirationslösheten och försöker värka fram kreativa tankar. Det brukar sällan gå vägen. 

I kväll skrev jag den här texten istället. Nu ska ska jag sova. Snart. Om en stund.

Hybris eller hur jag uppviglar skrytets positiva potential

Orden.

Alltid orden och hur de inte infinner sig

eller hur de infinner sig men hur tiden slukar möjligheterna att skriva ned dem.

Läser en intervju med Kristina Lugn och kommer på mig själv med att älska henne för att hon är elak. Visserligen behövs det stora mått av godhet och medkänsla i den här världen men ofta är det precis lika skönt med ärlig och elak uppriktighet. Att inte orka spela de roller om någon placerat en i. Att bara säga precis det som dyker upp, utan att hämta andan tre gånger innan.

Självgod hummar jag med, nickar när Lugn talar om personer som jag känner till, men som journalisten inte verkar veta vilka de är. Förvandlas till en besserwisser som bittert pekar åt sin egen intelligent och stora intellektuella kapacitet. Det fulaste en kan göra. Upphöja sig själv över andra. 

Ofta blir jag trött på att vi inte tillåts säga hur bra vi själva är. Endast med käck entreprenörsanda är det okej att hylla den egna förmågan. Visst tillåts en nörda loss i intellektuella kretsar men där, liksom i alla andra sammanhang, finns det alltid någon kunskap som anses ful, som inte passar att skryta med. Och förresten är det själva skrytet som anses fult, kunskapen skall lindas in och smygas fram. En tjuv om natten som lirkar upp låset med finslipade analytiska slutsatser.

Jag är stolt över min allmänbildning. Jag är bra på att komma ihåg detaljer och särskilt skarp på att minnas namn, platser och kulturella sammanhang. STOPP. Redan här tar det emot att skriva dessa meningar. Redan efter två meningars sanningsenligt erkännande av kunskap startar processen i min hjärna som ifrågasätter om jag egentligen kan det här överhuvudtaget. 

Kunskap är viktigt och än viktigare är det att dela den kunskap en har med andra för att fler ska få möjlighet att lära sig. Ibland vill jag dock bara få möjlighet att högt säga att jag kan och förstår och vet alla det där sakerna och bli beundrad för det. Jag vill skamlöst och upprörande nog bli hyllad och eftertraktad och slutligen geniförklarad. 

(Som Kristina Lugn)

Det kanske är ett bekräftelsebehov. Må så vara.

Jag har funderat ut svaren så länge nu. Vad jag skulle säga om DN intervjuade mig. Jag har övat så länge att min första roman antagligen aldrig kommer att bli färdigställd eftersom jag pratat så mycket om den i mina fantasifoster till intervjuer att det redan känns som att hela världen borde känna till den och att den därför borde existera i en sorts tankevärld utan att ens behöva skrivas. 

Ja, jag har hybris. 

Det här är en text. Orden har blivit nedskrivna. Det är alltid något.

Sexualpolitisk aktivism och frökenvardag

Tiden har gått så fort. Det har hänt så mycket den senaste månaden att den känts som flera. Jag blev invald i RFSU Uppsalas styrelse i februari och sedan dess har jag hunnit med två styrelsemöten, ett möte med den sexualpolitiska aktivistgruppen och en hel del planerande och skrivande. Jag är den som är kommunikationsansvarig i styrelsen så jag försöker se till att aktuella händelser postas i sociala medier och ska fixa med medlemsutskicken och sådant. Det är väldigt kul, men mycket att lära sig nu i början. Trodde aldrig jag skulle erkänna det, men det är ytterst praktiskt att ha en smartphone, i alla fall nu när jag har mycket webbansvar och mejlkonversationer att sköta. 

De senaste två veckorna har jag arbetat som förskolelärare på en liten skola i Funbo strax utanför Uppsala. Det var skönt att börja där efter det senaste superstressiga vikariatet och jag trivs väldigt bra där. Spenderar hälften av min arbetstid utomhus, får pyssla och leka mycket med barnen och har flera trevliga kollegor att prata med. Jag ska vara där nästa vecka också, fram till torsdag då jag åker till Göteborg. Sen vet jag inte hur det blir, det beror på om den jag arbetar för blir sjukskriven eller ej. 

Ibland tänker jag att kanske borde ha blivit förskolelärare. Det är omväxlande och hyfsat kreativt, även om det också kan vara stressigt. Det beror ju helt på miljön, barngruppen och organisationen. Tror dock att jag skulle sakna någon form av akademisk stimulans om jag arbetade heltid i flera år i en förskoleklass. Men det är verkligen ett viktigt jobb. Grunden som förskolebarnen får tar de med sig upp i de vanliga skolklasserna och det handlar ju om mer än bokstäver. Värderingar, konflikthantering, att inkludera och att respektera sina klasskompisar oavsett olikheter.