Det är nästan storm ute.
Jag har upptäckt att min förmåga att behärska det engelska språket lättare gör sig påminns nattetid av någon märkloig anledning. I fortsättningen tänker jag därför skriva på svenska under dagarna och på engelska när mörkret har sänkt sig... ( men tro inte att det kommer att bli någon vana bara för att jag sätter upp någon sorts inbillad struktur idag. Imorgon kan min förmåga att använda engelskan kopplad till en viss tid på dygnet vara totalt omvänd... )
Så. Vad har då hänt de senaste timmarna. Inte mycket egentligen.
Stormen har vaknat till liv utanför. Gloriz, en elegant och mkt cynisk katt som jag delar lägenhet med, har hållit mig sällskap. Jag har läst klart Daniel Woodrells "Gryningen kommer aldrig åter" och börjat läsa "Charlie" av margareta Suber. Det ska tydligen vara den första, svenska, lesbiska romanen. Det om något är ju en anledninh till att läsa den. Dessutom heter huvudpersonen, en ung flicka/kvinna, Charlie... Vilket får mig att tänka på en katt jag en gång kände, eller snarare en person jag en gång kände som hade en katt.. ja. i vilket fall som helst. Nu i efter hand är det betydligt mindre smärtsamt att tänka på katten än personen som katten bodde hos. She´s history now for me.. or not.
Det är märkligt med minnen. Mitt minne fungerar som en sorts sandsäck med hål. Innuti finns en slags kärna av cement som aldrig riktigt vill omvandlas till något vidare poröst material och på så sätt rinna ut. Närmast säckens kanter härskar dock saharamaterian och sanden rinner ofta ut, för att sedan bli väldigt oåtkommlig. Mitt närminne är ofta lika vagt som hos en gammal människa med minneförlust. En förklaring till detta är att jag inte sällan har en miljon tankar i huvudet samtidigt och har svårt att bestämma mig för vilken tanke jag ska fokusera på, samtidigt som det naturligtvis också händer saker utanför mitt lilla egoistiska tankerum, i de som brukar kallas verkligheten, omvärlden, "livet" osv....
yeah. Det ser ovanför ut som att jag försöker strypa mina känsloorgan med någon sorts amatörakademisk prosa. Det kan vara så, eller inte.
Jag har upptäckt att min förmåga att behärska det engelska språket lättare gör sig påminns nattetid av någon märkloig anledning. I fortsättningen tänker jag därför skriva på svenska under dagarna och på engelska när mörkret har sänkt sig... ( men tro inte att det kommer att bli någon vana bara för att jag sätter upp någon sorts inbillad struktur idag. Imorgon kan min förmåga att använda engelskan kopplad till en viss tid på dygnet vara totalt omvänd... )
Så. Vad har då hänt de senaste timmarna. Inte mycket egentligen.
Stormen har vaknat till liv utanför. Gloriz, en elegant och mkt cynisk katt som jag delar lägenhet med, har hållit mig sällskap. Jag har läst klart Daniel Woodrells "Gryningen kommer aldrig åter" och börjat läsa "Charlie" av margareta Suber. Det ska tydligen vara den första, svenska, lesbiska romanen. Det om något är ju en anledninh till att läsa den. Dessutom heter huvudpersonen, en ung flicka/kvinna, Charlie... Vilket får mig att tänka på en katt jag en gång kände, eller snarare en person jag en gång kände som hade en katt.. ja. i vilket fall som helst. Nu i efter hand är det betydligt mindre smärtsamt att tänka på katten än personen som katten bodde hos. She´s history now for me.. or not.
Det är märkligt med minnen. Mitt minne fungerar som en sorts sandsäck med hål. Innuti finns en slags kärna av cement som aldrig riktigt vill omvandlas till något vidare poröst material och på så sätt rinna ut. Närmast säckens kanter härskar dock saharamaterian och sanden rinner ofta ut, för att sedan bli väldigt oåtkommlig. Mitt närminne är ofta lika vagt som hos en gammal människa med minneförlust. En förklaring till detta är att jag inte sällan har en miljon tankar i huvudet samtidigt och har svårt att bestämma mig för vilken tanke jag ska fokusera på, samtidigt som det naturligtvis också händer saker utanför mitt lilla egoistiska tankerum, i de som brukar kallas verkligheten, omvärlden, "livet" osv....
yeah. Det ser ovanför ut som att jag försöker strypa mina känsloorgan med någon sorts amatörakademisk prosa. Det kan vara så, eller inte.
Önskar att jag var i skottland nu... Gärna i Tobermory. ---------------------
****************************************************
Lite skum fakta om det namn mina föräldrar envisades med att ge mig:
Johanna är ett kvinnonamn med grekiskt ursprung (Ioanna), och en femininform av Johannes. Båda namnen härstammar ur grekiska varianter av det hebreiska namnet Jochanan som betyder "Gud har förbarmat sig".
Namnet har använts i Sverige sedan 1300-talet, men kom dock med i almanackan först i mitten av 1700-talet. Det var mycket vanligt i bondesamhället på 1800-talet och hade en ny popularitetsperiod under 1980- och 1990-talet då det som högst var det fjärde vanligaste namnet bland nyfödda flickor. Det fanns 31 december 2005 totalt 69 163 personer i Sverige med förnamnet Johanna, varav 33 396 hade det som tilltalsnamn
källa: wikipeda
Hmm. Ska googla på Aerin och se vad andra människor där ute har för relation till det namn jag gärna skulle vilja byta till.
reslutat: (tadahh)
1: Det finns tydligen en restaurang på 252 north bride road ( usa?) som heter Aerin's
2: En artikel om boken " the hero and the crown", boken jag hittade namnet i första gången.
3: En sida med ganska fula baddräkter heter Aerinrose...
1 kommentar:
jag tycker att Aerin är ett fint namn. internationellt på något vis, och utan en tydlig förankring åt varken manligt eller kvinnligt håll.
jag kan ju bara tala från min erfarenhet, men att byta mitt namn är bland det största och det bästa jag någonsin gjort. jag trivs så himla bra och har blivit så mycket gladare och stoltare och känner mig viktigare. troligen för att det bara känns mer "rätt". förstår du hur jag menar?
men ger du dig in i baddräktsvärlden, får du gärna försöka åstadkomma snyggare grejer än sådär. granted.
=P
kram
angel
Skicka en kommentar