Rastlöshetens apatiska ansikte

Jag vet inte om jag är gjord för att leva såhär. Jobba mellan 6:45 och 15:45, komma hem, vara lycklig en timme och sedan bara vara fylld av en rastlöshet och trötthet. Ett tillstånd som gör att jag trots tristessen i att göra ingenting, just inte orkar göra något annat än att ligga ned i sängen, höra på musik och stirra upp i taket.

Kanske vänjer jag mig, intalar jag mig själv, du klarade ju det förra året, inbillar jag mig själv. men längst in, bakom vuxenskalet och ordentlighetsmasken, vilar "Jagtänkerfangöraprecissomjagvillochbaradetjagharlustmed-djuret". Djuret som bär den där rösten med sig som hela tiden vrålar SKAPA! SKRIV! GÖR NÅGONTING KREATIVT! TA VARA PÅ DITT LIV INNAN DET ÄR ÖVER! DU FÅR BARA EN CHANS! och så vidare i alla evighet.

Dessa överväldigande krav innifrån gör det naturligtvis inte enklare att slappna av eller hitta på någonting roligt att göra, eftersom allt jag gör måste fylla ett syfte eller ha någon sorts "mening".

Är det någon som känner igen sig? Är det någon annan som jobbar i vården för att få ihop till brödfödan men som egentligen helst av allt bara vill ligga i sängen hela dagarna och förkovra sig i den senaste litteraturen, göra stora collage eller fortsätta skriva på något av alla Dikter, noveller, romaner, som aldrig tycks bli klara?

Jag antar att jag inte är ensam med frustrationen; att jag inte är ensam med att känna att viljan att prestera kräver kreativiteten då prestationen inte har något tydligt mål eftersom det man gör varje dag är att jobbajobbajobba med någonting man egentligen inte har särkilt stor lust till.

Kreativitet måste ju få finnas helt spontant och livsgivande och vackert, kanske kombinerat med ett mål, men det borde ju finnas något sätt att låsa upp blockeringarna och bara skapa för sin egen skull... Annat än på den här bloggen.

För just nu är det bara här jag lyckas skriva någonting, bara för skrivandes skull och inte för att ständigt prestera något unikt och fantastiskt...