Vaknade i morse med en känsla av hopplöshet. Tårar som inte ville sluta, öppen kanal utan synbar anledning. Det känns dock bättre nu. Ve inte vad jag skulle gjort om jag inte bott här. Är så väldigt glad och tacksam över alla underbara personer i det här huset, hur människor bryr sig och stöttar genom att finnas, säger att de finns här.
Det snöa igen. Små flingor som singlar över trädgården utanför köksfönstret. Det är tyst i mitt huvud. Som om ett dämpat snöfall lagt sig även där. Bakom min ögon står en familj efter en begravning. Den sortens tystnad är det. Den sortens känsla. Sorg. Utan gripbar, eller berättigad anledning.
Får inte, ska inte, vill inte säga så. Vill inte slå på mig själv genom att säga att det jag känner inte har något värde, då jag inte vet varför känslorna uppkommer. Ska försöka att bara se, bara se känslorna för vad dom är; känslor, och inte överdriva eller undervärdera betydelsen.
Kanske vore det bättre om jag skrev ned saker som dessa i min dagbok, på papper, i skymundan, istället för en blogg, öppen för alla att beskåda. Oftast känns det dock som att det jag vill säga fastnar i pennan och inte kommer ut. Så mycket lättare att distansera sig från 'jag kan inte' retoriken i huvudet, när tangenterna får styra. Ingen behöver ju läsa det här. Och om du läser det här och om den som just nu är du, känner igen sig, har det här inlägget en då fyllt en funktion.
Allt behöver ju trots allt en då inte fylla en funktion. Har börjat puzzla av den anledningen. För att lära mig att alt jag gör inte behöver vara så väldigt viktigt och livsavgörande. Behöver lära mig att se glädjen i det som jag egentligen ofta uppfattar som trivialt. Den här bloggen är ofta en del av det också; att våga skriva utan egentligt mål, annat än att det känns bra, just i det ögonblick jag skriver. Kanske skriver jag också av samma anledning som Marguerite Duras:
"Det enda skälet till att jag skriver ned minnena är min instinkt att gräva. Det är mycket enkelt. Om jag inte skriver ned dem kommer jag undan för undan att glömma dem.
Tanken skrämmer mig. Om jag inte är trogen mot mig själv, mot vem kommer jag i så fall att vara det?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar