Idag var beräknat födelsedatum för "Pip". Är otålig och vill att förlossningen ska starta, eller att jag i alla fall ska få värkar. Det känns som om det kommer dröja ett bra tag, men jag hoppas att jag har fel. Alla förlossningar är ju olika och jag antar att det här med när det startar är olika med. De flesta verkar ju gå över tiden, jag hoppas bara att jag slipper gå över två veckor...
Mår dock väldigt bra och är inte så trött som jag varit för ett tag sedan. I går var jag och Martin hemma hos Agnes, Klara och Hilda som också bor i biskopsgården, bara 5 minuters promenad ned för backen. Det är mysigt att ha flera av mina fd sambos från Tårtan så nära. De hade ordnat en sommarfest och jag orkade t o m dansa en hel del innan jag blev trött och jag och Martin vandrade hemåt. Det kändes hemskt fint att få chans att träffa så många fina vänner på en och samma gång, eftersom jag inte riktigt orkat åka runt till flera olika platser de senaste tiden. Det var också väldigt skönt att få prata om andra saker än förlossning och graviditet. Känner att jag tänkt och pratat om det nästan för mycket det senaste. Det var roligt att bara dansa, skratta, lyssna på bra musik, debattera, skämta och vara en i en större grupp av människor, varav jag känt många av dem i flera år.
Jag har varit lite irriterad på Martin idag, men egentligen mer på mig själv, på min otålighet. Han är hemskt fin och får mig oftast att tänka på annat än mitt eget grubbel, men blir så rätt rastlös av att vara så ostimulerad och hemma större delen av dagarna. Ska försöka komma på fler bra saker att göra i väntan, eller snarare för att glömma att jag väntar. Det har dock vart väldigt skönt att kunna umgås ordentligt med Martin den här helgen, första helgen på länge som han inte skrivit på uppsatsen, då den är klar nu. Vet att han är lika otålig som jag på att förlossningen ska starta, men ingen av oss kan ju egentligen påverka något.
Det känns skitbra att vi verkligen gjort så mycket tillsammans under hela graviditeten. Han har läst på lika mycket som jag och visar verkligen hur mycket han bryr sig om mig och vårt kommande barn. jag litar till 100 % på att han kommer att finnas där och vet vad som ska göras under förlossningen om jag skulle få för ont, balla ur eller bli för ledsen för att kunna prata med barnmorskorna. Det känns fantastiskt att få uppleva det här; att bli älskad så här mycket och att jag är så säker på att jag vill leva med Martin. Dessutom känner jag mig fortfarande som mig själv. Jag var rädd att förlora mig själv genom att bli förälder och ännu vet jag inte hur det kommer gå. Men jag är rätt så säker på att Martin kommer att påminna mig på vägen om jag tappar bort mig. Han är så mån om att jag ska göra det jag vill med mitt liv och har stöttat mig i allt. Och jag tror att jag kan göra allt jag vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar