Det går egentligen inte att sammanfatta mina tankar kring denna debatt kort,
men jag ska försöka. Jag tror att ett av de stora problemen är att många
anser att om en historia ska berättas måste den täcka in allt. Sara
Edenheim har många goda poänger när hon säger att fler historier bör
berättas och att svarta kvinnors berättelser ofta glöms bort. Men vi
måste också komma i håg att Jonas Gardell aldrig har tagit patent på att
berätta den enda rätta sanningen i aidsfrågan. Han har hela tiden
poängterat att han vill berätta en av historierna och att han är
inspirerad av sitt liv och sina vänners upplevelser i sthlm.
Att Gardell sedan valt att tala illa om hbtq-kampen, genusteoretikers "kidnappning" av ordet queer och om lesbiska aktivisters brist på erfarenhet av fittslickning, är väldigt beklagligt. Dock är det viktigt att ibland kunna skilja författaren från sitt verk. Bara för att Jonas gardell uttrycker sig plumpt och misogynt om lesbiska, betyder inte det att hans aids-triologi inte är viktig för bögar som var med på 80 talet.
Sara Edenheim säger att historien "kan användas till mycket, men inget sätt kan vara neutralt eller befriat från värderingar". Där har hon verkligen rätt. All historieskrivning är präglad av sin samtid, sin berättare och de normer som råder, den hegemoni som står högst. Jonas Gardell har hela tiden utgått från sitt perspektiv och står för detta.
Gardell har dock en viktig poäng när han säger att det inte var lesbiska som dog och att de därför inte får så stor plats i berättelsen. Men det är tragiskt att Jonas Gardell i intervjun med tidningen Faktum tar sig rätten att bestämma hur mycket fitta någon ska ha slickat för att få kalla sig flata. Han poängterar: "Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det." Där har Gardell och många män i hans generation missuppfattat queer. Queer handlar ju ofta om att just vilja leva bortom strikta hbt definitioner. Queerteori är viktigt men det var i praktiken allt startade, queer som ett sätt att utmana normer och färdigpaketerade gruppindelningar. Gardell kallar sig bög, är inte det att identifiera sig med EN grupp? Queer suddar bort gränser och gör att identiteter kan flyta.
Det bästa vore om vi kan berätta flera olika storters historier parallelt. Ingen klarar av att berätta allt. Dessutom vore det skönt om det inte krävdes en viss mängd sex för att få definiera sig som lesbisk/bög etc. Identitet och hur ofta du knullar har eg väldigt lite med varandra att göra. Det finns exempelvis asexuella personer som samtidigt har en identitet som lesbisk/bög/bi/queer etc.
Att Gardell sedan valt att tala illa om hbtq-kampen, genusteoretikers "kidnappning" av ordet queer och om lesbiska aktivisters brist på erfarenhet av fittslickning, är väldigt beklagligt. Dock är det viktigt att ibland kunna skilja författaren från sitt verk. Bara för att Jonas gardell uttrycker sig plumpt och misogynt om lesbiska, betyder inte det att hans aids-triologi inte är viktig för bögar som var med på 80 talet.
Sara Edenheim säger att historien "kan användas till mycket, men inget sätt kan vara neutralt eller befriat från värderingar". Där har hon verkligen rätt. All historieskrivning är präglad av sin samtid, sin berättare och de normer som råder, den hegemoni som står högst. Jonas Gardell har hela tiden utgått från sitt perspektiv och står för detta.
Gardell har dock en viktig poäng när han säger att det inte var lesbiska som dog och att de därför inte får så stor plats i berättelsen. Men det är tragiskt att Jonas Gardell i intervjun med tidningen Faktum tar sig rätten att bestämma hur mycket fitta någon ska ha slickat för att få kalla sig flata. Han poängterar: "Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det." Där har Gardell och många män i hans generation missuppfattat queer. Queer handlar ju ofta om att just vilja leva bortom strikta hbt definitioner. Queerteori är viktigt men det var i praktiken allt startade, queer som ett sätt att utmana normer och färdigpaketerade gruppindelningar. Gardell kallar sig bög, är inte det att identifiera sig med EN grupp? Queer suddar bort gränser och gör att identiteter kan flyta.
Det bästa vore om vi kan berätta flera olika storters historier parallelt. Ingen klarar av att berätta allt. Dessutom vore det skönt om det inte krävdes en viss mängd sex för att få definiera sig som lesbisk/bög etc. Identitet och hur ofta du knullar har eg väldigt lite med varandra att göra. Det finns exempelvis asexuella personer som samtidigt har en identitet som lesbisk/bög/bi/queer etc.
Men oavsett vad Jonas gardell sagt eller tycker så tror jag att det är viktigt att kunna se på den här artikeln med kritiska
ögon. Sara Edenheim är historiker och som sådan borde hon veta att alla
skildringar av historien är subjektiv. Jag håller med om att vi ofta
glömmer dem som drabbas av aids idag,
men ska vi för den sakens skull inte prata om alla dem som dog på 80-90
talet? Jonas Gardells berättelse är viktig, men endast en av många
berättelser vilket han poängterar.
Det är väldigt sexualrasistiskt att säga att alla skildringar av något som drabbar homosexuella ska inkludera alla homosexuella. Sedan skulle jag gärna se att någon skrev en bok utifrån prostituerade kvinnors synvinkel. Ju fler olika artiklar kring hiv/aids som skrivs, desto bättre.
Att säga att vi talar om det som hänt för att glömma det som händer idag, är som att påstå att vi borde sluta tala om alla krig som någonsin varit för att vi då riskerar att glömma de krig som pågår idag. Låt oss tala om både nutid och dåtid. Låt oss lära oss av det som hände så att vi inte gör samma misstag idag. Och slutligen. vad än Sara Edenheim tycker, så är det ett hån mot alla dem som dog att hålla en såpass oempatisk ton texten igenom. jag förväntar mig mer av henne.
Det är väldigt sexualrasistiskt att säga att alla skildringar av något som drabbar homosexuella ska inkludera alla homosexuella. Sedan skulle jag gärna se att någon skrev en bok utifrån prostituerade kvinnors synvinkel. Ju fler olika artiklar kring hiv/aids som skrivs, desto bättre.
Att säga att vi talar om det som hänt för att glömma det som händer idag, är som att påstå att vi borde sluta tala om alla krig som någonsin varit för att vi då riskerar att glömma de krig som pågår idag. Låt oss tala om både nutid och dåtid. Låt oss lära oss av det som hände så att vi inte gör samma misstag idag. Och slutligen. vad än Sara Edenheim tycker, så är det ett hån mot alla dem som dog att hålla en såpass oempatisk ton texten igenom. jag förväntar mig mer av henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar