Lägenheten är stilla. Martin är i stan och hjälper min syster att flytta. Lilla C sover förmiddagsvila. Det är verkligen behövligt med egen tid. Jag är så ovan vid att bara få rå om mig själv att jag nästan glömt bort vad jag brukade göra. Det är så många "borde" "måste" och "ska" trots att jag verkligen försöker att inte ha det så. Att bli stressad över små saker leder inte till något gott och jag vill hitta tillbaka till flytet, när det ena leder till det andra på ett bra och positivt sätt.
Nu verkar det i alla fall som den ekonomiska biten kommer att lösa sig inom kort. Om ett par veckor börjar jag arbeta som personlig assistent. Jag tror att det kommer bli bra, har en bra känsla i magen.
Kanske kommer jag rent utav få mer tid för mig själv nu när jag börjar jobba. Under spårvagnsresorna fram och tillbaka från jobbet kan jag skriva och läsa. Eller bara få tid att sitta i stillhet och tänka igenom saker och ting. Det är nog den typen av tid jag saknar mest. Tid för reflektion, att bara låta tankarna vandra.
Jag älskar att sitta själv på spårvagnen och iaktta människor om kring mig. Tjuvlyssna på samtal, lägga märke till små detaljer eller fantisera ihop historier kring dem jag sitter mitt emot. Det är ofta under resor som jag får uppslag till noveller eller manus. Behöver stimulans och rörelse, liv omkring mig. Stadens yttre brus gör mig lugn, ljud och synintryck kapslar in mig i en rofylldhet samtidigt som de väcker mig, får mig att känna mig levande och delaktig, utan att jag ens behöver delta aktivt.
Den här våren ska jag skriva. Oavsett vad som händer så ska jag använda det och kanalisera det genom orden. Det måste bli ett slut på den där känslan av "jag kan inte". För om det är någonting som jag alltid har gjort, så är det att skriva. Precis som med alla saker blir en bättre ju mer en övar och det är precis det jag ska göra. Skriva, skriva, skriva. Utmana mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar