Jag har väldigt svårt för det här med att gå och vänta på något som inte går att påverka. Det ligger hela tiden en molande känsla av oro uppblandad med upprymd förväntan och gnager under ytan. När telefonen ringer någon gång nästa vecka kommer mitt hjärta antagligen att stanna en sekund. Det är ett samtal som kan innebära antingen stormande glädje eller stor besvikelse. Just nu försöker jag ställa in mig på båda alternativen. Jag letar fortfarande aktivt efter andra jobb för att ha en plan B. men helst av allt vill jag bara att min förstahandsplan ska gå i lås.
Drömmer på nätterna om ett eget kontor, utsikt och noggrann organisering. Postitlappar, mindmaps och telefonlistor. Inspirerande möten, peppande samtal och en känsla av att förändra något till det bättre. Att få vara med där det händer.
Men som sagt. Nu har jag gjort allt jag kan. Jag skrev en bra arbetsansökan, kom på intervju och gjorde mitt yttersta för att organisationen skulle förstå att jag verkligen vill och kan göra det här.
Magen surrar, händerna skakar. Nervositet i varje por, men en god nervositet, som om det en då inte är omöjligt att det jag vill ska kunna slå in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar