De senaste två nätterna har C vaknat i princip varje timme, sparkat av sig täcket, gnällt, inte kommit till ro. Trots att jag sov i rummet bredvid i går natt och alltså bara varit vaken i natt, känns det som veckor. Egentligen är det inte vakenheten som tär mest. Det är att vänta. Att vänta på ett besked. Jag önskar att de kunde ringa och tala om för mig hur min framtid kommer att se ut. Naturligtvis är det inte så drastiskt att allt faller om jag inte får det här jobbet, på något sätt löser det sig endå, men allt skulle bli så mycket lättare.
Hinner inte skriva mer nu, ska försöka få C på lite gott humör. Kram på er alla fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar