Mother issues

Min första arbetsvecka är över. Det har mestadels gått bra även om jag blivit väldigt trött av alla nya intryck och saker jag måste lära mig. Tror dock att jag kommer trivas. Det känns lite ovant fortfarande, men det går bättre och bättre. 

I går eftermiddag träffade jag Anna P som var på besök från Stockholm. Vi gick till 9:ans ölhall på andra långgatan och P bjöd mig på ett par öl, vilket verkligen var precis vad jag behövde efter att ha jobbat hela veckan. Vi satt och pratade om jobb, kärlek, sex och resor och det kändes så fint att få hänga med P igen, önskar ofta att hon bodde närmre. Jossan kom förbi sista timmen också. Fint att se henne med, ska försöka åka ut till Tårtan och hälsa på henne och dom andra, nästa helg kanske. 

Mars månad kommer bli ganska tuff. Jag får ingen föräldrapenning i slutet av februari och min första lön från nya jobbet kommer först 25:e mars. Vi får försöka klara oss på Martins föräldrapenning, men det ska nog gå,  alla fall den här månaden. Sedan går det uppåt igen. Det är lättare att leva pank ett tag om en vet att det går över. Tur att jag har så många fina vänner som stöttar och peppar även när det känns motigt. Tack vare dem, Martin och lilla C blir livet så mycket finare.

Det är många saker som snurrar i skallen just nu. Framtidsplaner som behöver bearbetas och läggas upp, drömmar som inte får glömmas bort. För tillfället har jag dock inte så mycket ork över till att tänka på framtiden. Försöker vila när jag kan för att orka jobba. Och framför allt vill jag umgås så mycket jag kan med Martin, lilla C och mina vänner. Mina föräldrar orkar jag inte träffa just nu, är fortfarande besviken och arg på dem efter förra veckan. Att ständigt bli missuppfattad och behandlas med bristande respekt nöter på relationer. Behöver en paus från dem, framförallt mamma. 

Varför ska det vara så svårt för en del människor att se hur mycket en kämpar för att göra saker och ting bättre? Det kanske är orättvist att skriva om min mamma på den här bloggen, men jag behöver skriva av mig och undrar samtidigt om någon annan har samma problem. 

Det jobbigaste mellan mig och min mor är att det krävs oerhört mycket av mig för att vi ska kunna umgås och prata. Så länge jag låter henne prata på, håller mig till lättsamma ämnen eller ämnen som är inom hennes bekvämlighetszon, så går det bra. Men så fort jag försöker ifrågasätta henne eller något hon gör, då tar det stopp. Ingen kritik verkar någonsin kunna tas in eller bearbetas till en bättre förändring. När jag börjar berätta om mitt nya jobb frågar hon genast om de negativa aspekterna, hur det går om det och de händer, benar ut alla eventuella dåliga saker som kan ske. Om jag exempelvis säger att jag har ont i ryggen, ska hon genast berätta att hon också minsann har ont. Det är mycket sällan som hon frågar saker enbart om mitt liv utan att genast hoppa tillbaka till sitt eget. 

Droppen var endå när jag förtvivlad ringde hem efter att jag fick reda på att jag inte fått jobbet på EKHO. Jag sa att jag var orolig för hur vi skulle klara oss ekonomiskt innan jag hittade ett nytt jobb, en oro som var svår för mig att erkänna, då jag har svårt att prata med mina föräldrar om sådant. Hennes respons på min oro var att "du får väl gå till socialen". Det var som ett slag i magen. Särskilt som jag vet att de faktiskt inte har så dåligt ställt längre men har haft det och borde veta hur det är.

När jag sedan, för lite mer än en vecka sedan, frågade om jag kunde få låna lite pengar, bara en månad, eftersom jag får lön i mars, sa hon nej direkt. Sa att jag "schabblat till det förut och att hon och pappa hade bestämt sig för att inte låna till pengar till mig igen". Åter igen en spark i mellangärdet. Ska mina tidigare misslyckanden förfölja mig för alltid? Ska jag aldrig räcka till eller ses som ansvarig i hennes ögon? Jag har lånat pengar av mina syster vid ett tillfälle och hon fick tillbaka varenda öre. Max två gånger har mina föräldrar fått lägga ut pengar för mig då det varit kris. Den ena gången när jag var 20, den andra gången 22. Men tydligen är det tillräckligt för att de inte ska lita på mig, trots att jag visat så många gånger vad jag är kapabel till. Jag är så trött på att bli nedvärderad och att det alltid är jag som ska komma och be om förlåtelse. 

Är det någon annan som har samma problem i sin relation till föräldrar? Att de vägrar lyssna på kritik, löser konflikter genom att låtsas som att ingenting hänt och fokuserar mer på problemen som varit än det positiva en faktiskt har åstadkommit? Jag är så trött på att alltid vara den som ska försöka ordna upp saker och ting. Som tur är förstår M vad jag menar och han är den första förutom jag själv som har sett hur ojämn balansen är mellan mig och min mor. Jag vill kunna ha en dialog, är så vansinnigt trött på egocentriska monologer och grunda analyser, samtalsämnen som ska hållas på en "trevlig" nivå. 

Det här blev ett långt inlägg. Kanske läser någon det här som känner min mor. Du behöver inte ringa henne och säga det här, jag ska berätta varenda ord för henne ännu en gång nästa gång vi ses. Återstår bara att se om hon lyssnar den här gången. Jag älskar mina föräldrar men jag älskar inte hur de agerar.