Jag har varit i en bubbla den senaste veckan. Lagt den sista energi jag kunnat avvara på jobbet och sedan brutit ihop i princip varannan kväll när jag äntligen kunnat slappna av igen. Det har varit så länge för mig. Jag går in i något till 100% och sedan orkar jag ingenting efteråt. Ibland har jag lyckats hitta balansen, men lika ofta har jag fallit dit igen; velat för mycket och sedan klandrat mig själv för allt jag inte klarar av.
Det får räcka nu.
Det har tagit lång tid för mig själv att inse hur mycket jag skuldbelägger mig själv. Hur lätt jag har för att bara se misstagen istället för att fokusera på de saker jag faktiskt klarar av och genomför på ett bra sätt. Anledningen till att jag beter mig som jag gör mot mig själv har nog flera olika orsaker.
En av dessa är mobbing. Något som under hela min grundskoletid skapade en känsla av utanförskap och utsatthet vilket lett både till självhat och en vilja att ständigt vara lite bättre, att "visa dom". Den revanschlusta jag fått har gjort att jag vågat pröva nya saker men det har också gjort att jag väldigt sällan är nöjd. Det finns alltid något jag kunde ha gjort bättre. Bekräftelsespöket hugger mig i ryggen.
I fredags var jag hos en psykiater på akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag har fått en remiss för utredning av ev Biopolär sjukdom, typ 2. Det känns både skönt och skitjobbigt. Jag vet inte hur det kommer gå än, men vårdprocessen är i rullning nu i alla fall.
Vill skriva det här för att mota bort skammen gällande psykisk sjukdom. Om någon får exempelvis cancer är alla där och stöttar. Ingen hyschar och ingen ifrågasätter. Så borde vi kunna reagera när någon får besked om en ev kronisk psykisk åkomma också. Det som sker i våra hjärtan och huvuden går att ta hand om och det går att bli bättre. Men då måste vi få en chans att läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar