Sex and The City- En kärleksförklaring

Under många år, från min extrempunkperiod under högstadiet, genom indiepopperioden och mitt vänsterpolitiska uppvaknande i flatgemenskapens göteborg, har jag alltid försökt motarbeta de ideal som samhället, sätter upp för hur kvinnor och män ska vara. Kanske för att jag aldrig har tyckt mig passa in i den klassiska klychan om den "riktiga kvinnan".

Jag har inte alla de egenskaper som jag inbillar mig att man än idag anser att en skl "riktig kvinna" ska ha. dvs: Långt hår, ett utpräglat intresse för shopping och givetvis alltid en handväska som matchhar outfitten och de behov man har för stunden.

Trots att jag både stil och utseendemässigt på många sätt är raka motsatsen till de superfeminima chicka kvinnorna, så älskar jag Sex and the City, en serie som ju helt kretsar kring typiskt kvinnliga kläder, prylar, relationer konsumtion i mängder.

Jag var och såg Sex and the City filmen igår, eftersom jag har följt serien länge och verkligen älskat den och dess karaktärer från första stund.

Frågan jag ställer mig är hur jag egentligen kan tycka så mycket om ett program som i så hög grad kretsar kring, "kvinnliga kvinnor", mode, ytliga ha-begär och relationstjafs när jag egentligen lever ett helt motsatt liv själv.

Jag tror att svaret är att det verkligen går att känna igen sig i Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, oavsett vem man är som person. Kön, läggning, klass eller livsval hos en själv behöver inte vara det minsta lika karaktärerna i seriens, det går ändå att identifiera sig med dem. Det tycker jag är seriens och nu även filmens styrka.

Som skrivande, drömmande, lätt neurotisk, ibland perfektionistisk och synnerligen sexuellt frisinnat människa, kan jag lätt hitta personlighetsdrag i mig själv som överensstämmer med personlighetsdrag hos både de kvinnliga huvudpersonerna och deras män i serien.

Jag måste dock erkänna att jag inte är helt fri från ytlighet eller ha-begär. Om någon gav mig några av de kläder som bärs av skådespelarna i filmen skulle jag definitivt inte tacka nej... Även om jag fortfarande bestämt anser att mode inte är en "tjejgrej". Min egen kära Mr Big har antagligen mycket mer gemensamt med Sex and The City kvinnornas klädfanatism än vad jag någonsin kommer att ha.

Spärr

Spärrad i huvudet

blockerad

att skriva om den dag som varit

när det i huvudet var viktigare

än det som hände i den så kallade

verkligheten

den som alltid omger mig

men inte det där

inne

min verklighet

den riktig

den här inne

den enda jag egentligen kan lita på

och ändå den mest förvirrade

skiftande

växlande

utan logik

bortsvamlar tankebanor

utan målinriktning

vill hända något

vill vara en som händer

vill vara händelsernas

centralgestalt

handfasta handslag

ge mig

upptäcksresan

med lyckliga slut

längs dikesrenen

Skjortdagarna - jag tar mig i kragen nu

Marilyn ser mig. Urklipp fastsatt i mitt fönster. 

Fotograf: Johanna Ljunggren, 18/6

Gårdagens inlägg dementeras härmed. Nej förresten. Det får stå kvar. Det får stå för vad jag kände då och fortfarande trodde att jag hade bestämt mig för att känna idag. 

Jag tänker åka till London. Jag ska åka till London. Och framför allt: jag kommer svika mig själv om jag inte ger fan i alla förvridna och av rädsla styrda tankar inom mig. Att börja på ASAD är någonting jag verkligen vill. Jag brinner för teater och det här är en m

öjlighet, visserligen en stor och en aning läskig förändring, men framför all

t en möjlighet. 

Jag har läst många olika åsikter på diverse forum om teaterutbildningen på ASAD, både positiva och negativa. Jag har kommit fram till att de positiva åsikte

r från dem som faktiskt gått där och upplevt skolan, väger tyngre för mig än de åsikter som enbart pratar negativt kring formella ting som status och  om"hur fiiin" skolan är. 

Det viktigaste måste väl en då vara att utbildningen är bred och professionell, att lärarna kan undervisa och motivera och att man som elev får det stöd man behöv

er för att kunna utveckla sig så mycket som möjligt. Det intryck jag perso

nligen fått från skolan hitills har varit väldigt bra. Trevliga och snabba svar över mailen, ett vänligt och professionellt bemötande över telefon och ett väldig

t bra helhetsintryck av lärarna från skolan under den audition för skolan som jag var på i Stockholm i maj.

Jag ska sluta vara så förbenat ambivalent. NU: jag gör det. Jag bestämmer mig. Jag gör det. Jag tänker inte låta människor ( dvs föräldrar) styra över vad jag ska göra med mitt liv. Att stå på scen är något som jag älskar, det är teater jag brinner för. 

Det kommer att bli tufft, antagligen kommer jag att möta många motgån

gar. Men jag vill tro och tror att jag kan klara av både utbildningen och den hårda arbetsmarknaden för skådespelare efteråt. JAG ska klara det! 

Och. Ni andra som drömmer om att göra något och får chansen, gör det! Prova i alla fall. Jag tror att den klassiska klyschan "man ångrar det man inte gjort mer än det man faktiskt gjort", stämmer i allra högsta grad. 

Avslutar det här inlägget med lite bilder från de senaste dagarna. Skjortbilder. :)

Ta hand om er!

Jag äter kakor på Kungshöjds 

utkiksplats, 

Göteborg  17/6.                                                                                         Jag och Lilla My i lägenheten, 

                                    Göteborg, 18/6

Fotograf: Mr T :)