Hon önska att orden fortfarande kunde flyta över pappret, nu, hon vill nu, inte ha allting i dåtid, inte heller i framtid. Tiden flyter, svänger, tar skeva steg åt håll hon inte förstår sig på. Kan inte styra över tiden, men kunde, då, i alla fall styra över orden. De tankar som kom ut ur hennes huvud var hennes, bara hennes. Nu vet hon inte längre om det är så. Om orden fortfarande är hennes eller om hon bara är lånade tankar hopmalda till det som är hennes personlighet.
På pappret är tomheten det enda som existerar. Hon väntar. Som om det skrivna är det enda, är det enda som får och måste komma henne nära; som om meningarna, stavelserna, orden, kan göra saker med henne som människor inte kan. Beröra.
Hon reser sig upp, vänder pappret ryggen, låter bläckpennans metalliska kropp tynga det mot bordskivan. Reser sig upp, går iväg. Vill inte längre tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar