Det snöar igen. Hon rör om det avsvalnade kaffet med skeden, metall mot keramik, ljudet får henne att rycka till. Tiden är stilla. Ljudet från skeden tycks få tiden att starta igen, men så fort tystnaden lagt sig är känslan av att befinna sig i en stumfilm tillbaka. Rörelser utan ljud, ljus utan källa, ett vinterväder som täcker allt där ute. Allt här inne.
Hon försöker koncentrera sig på texten som ska vara läst till morgondagens lektion. Ämnet är intressant; makt och motstånd, men just nu rör sig tankarna åt andra håll, gräver i källor där vattnet för länge sedan sinat. Tankarna formulerar patetiskt klychiga metaforer men just nu orkar hon inte resonera rationellt. Ser ut på snön som inte vill sluta falla och tänker på det som nu fått sitt ofrånkommliga slut.
Vännen C hade sagt åt henne att inte vara sentimental. Att försonas och gå vidare. Men hon har försonats. Hon har börjat gå, hon har t o m sprungit fortare än någonsin mot de mål hon bestämt sig för att sträva efter. f Och ändå. Ett hugg i magen; rostig yxa som gräver och skaver upp tarmsubstans och grubbelklegg.
Att Q har gått vidare borde vara en lättnad för henne. Hon har för länge sedan börjat söka värme i andra människors hjärtan och borde hon med den logik som kärlek tyvärr inte följer, vara glad för hans skull. En del av henne är nyfiken, lättad, uppmuntrande. Dock kvarstår en klump av sorg, en röst som vill jämföra sig själv med den nya, ta reda på allt som denna nya person är och på vilket sätt denna människa är bättre än henne.
Hon bankar näven hårt i skrivbordet. Kaffekoppen skakar till, men välter inte. Bara ljudet vibrerar, i takt med ilskan som väckts i henne. Hon är arg på sig själv för att hon reagerar såhär. Hon vill tänka på det vackra hon har med fröken X, friheten och hur hon faktiskt har kärlek i alla möjliga tänkbara former. Det finns verkligen inte en enda anledning i världen till att vara avundsjuk på någon som faktiskt kan göra en av dem hon älskar lycklig.
Snön fortsätter falla. Sakta återvänder hennes rusande hjärtslag till ett mer dämpat tempo. Hur saker än känns eller kommer att kännas, vill hon inte behöva vara arg på sig själv. Handen
värker efter vredesslaget och hon stryker över knogarna med den andra handens fingertoppar. Försiktigt lutar hon sig tillbaka i stolen, blundar. Frammanar bilden av fröken X, allt vacker de ska göra tillsammans, alla fina saker de upplevt och pratat om redan, trots den korta tid de känt varandra. Snart snart ska hon åka hem till henne igen. Nutiden ska långsamt ta över dåtiden och det som händer nu, händer nu och hon kan ingenting göra, annat än att låta bli att grubbla så mycket över det hon inte kan eller ens vill förändra.
Hon dricker upp kaffet i tre svepande klunkar, sätter sig ned och skriver. Skriver ned allt för att lättare bena ut tankarna. Tänka, inte grubbla, som den kloka fröken X alltid säger.
Hon försöker koncentrera sig på texten som ska vara läst till morgondagens lektion. Ämnet är intressant; makt och motstånd, men just nu rör sig tankarna åt andra håll, gräver i källor där vattnet för länge sedan sinat. Tankarna formulerar patetiskt klychiga metaforer men just nu orkar hon inte resonera rationellt. Ser ut på snön som inte vill sluta falla och tänker på det som nu fått sitt ofrånkommliga slut.
Vännen C hade sagt åt henne att inte vara sentimental. Att försonas och gå vidare. Men hon har försonats. Hon har börjat gå, hon har t o m sprungit fortare än någonsin mot de mål hon bestämt sig för att sträva efter. f Och ändå. Ett hugg i magen; rostig yxa som gräver och skaver upp tarmsubstans och grubbelklegg.
Att Q har gått vidare borde vara en lättnad för henne. Hon har för länge sedan börjat söka värme i andra människors hjärtan och borde hon med den logik som kärlek tyvärr inte följer, vara glad för hans skull. En del av henne är nyfiken, lättad, uppmuntrande. Dock kvarstår en klump av sorg, en röst som vill jämföra sig själv med den nya, ta reda på allt som denna nya person är och på vilket sätt denna människa är bättre än henne.
Hon bankar näven hårt i skrivbordet. Kaffekoppen skakar till, men välter inte. Bara ljudet vibrerar, i takt med ilskan som väckts i henne. Hon är arg på sig själv för att hon reagerar såhär. Hon vill tänka på det vackra hon har med fröken X, friheten och hur hon faktiskt har kärlek i alla möjliga tänkbara former. Det finns verkligen inte en enda anledning i världen till att vara avundsjuk på någon som faktiskt kan göra en av dem hon älskar lycklig.
Snön fortsätter falla. Sakta återvänder hennes rusande hjärtslag till ett mer dämpat tempo. Hur saker än känns eller kommer att kännas, vill hon inte behöva vara arg på sig själv. Handen
värker efter vredesslaget och hon stryker över knogarna med den andra handens fingertoppar. Försiktigt lutar hon sig tillbaka i stolen, blundar. Frammanar bilden av fröken X, allt vacker de ska göra tillsammans, alla fina saker de upplevt och pratat om redan, trots den korta tid de känt varandra. Snart snart ska hon åka hem till henne igen. Nutiden ska långsamt ta över dåtiden och det som händer nu, händer nu och hon kan ingenting göra, annat än att låta bli att grubbla så mycket över det hon inte kan eller ens vill förändra.
Hon dricker upp kaffet i tre svepande klunkar, sätter sig ned och skriver. Skriver ned allt för att lättare bena ut tankarna. Tänka, inte grubbla, som den kloka fröken X alltid säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar