Färdigskriven

Äntligen! Jag är färdig med min novell. 

För c:a 1,5 månad sedan påbörjade jag ett novellprojekt. Tanken är att jag ska skicka in en novell till en skrivartävling och använde just tävlingen för att sporra mig själv till att skriva klart en text utan att älta för mycket. Det är en sak att färdigställa blogginlägg på en halv sida, en helt annan att få ihop en novell. 

Först hade jag inte särskilt många uppslag, var trött av jobbet och inspirationslös. Då föreslog Martin att jag skulle skriva något om Stöde, det lilla  utanför Sundsvall där vi tillbringat många fina dagar hemma hos Martins pappa.

 Jag började skriva, utgick från miljöbeskrivningar och hus för att sakta men säkert hitta rollkaraktärer som växte in i berättelsen. Nu är den klar! Kan inte publicera den här eftersom jag ska skicka in den till tävlingen, men om någon vill läsa ett par sidor är det bara att säga till, så mailar jag. Det vore roligt att höra vad ni tycker.

Kram!

Fiktionens skönhet

Tystnad i rummen. Den tystnad som inte talar utan bara är. Eller så säger den det som ännu inte har uttalats, det som gror, i väntan på att orden ska få form, lämna strupen och ljuda.

Snart samlar hon ihop kroppen, bäddar den under täcken och drömmar. Låter huvudet fyllas av en annan människas ord; skönheten i att försvinna in mellan raderna, delta i påhittade sanningars ordflöden.

Bokväggar och Ljuspunkter

Böckerna bygger en vägg av trygghet runt henne. Ord mot ord, tystnad mot tystnad.

I berättelserna världar som kan förstås i eget tempo; vända blad, bestämma när pärmarna skall slås igen, händelseförloppen som för en stund stannar upp och när som helst kan återupptas.

Läser för att förstå. Läser för att glömma. Läser för att det fortfarande allt för ofta känns som att det är lättare, bekvämare, säkrare, att umgås med skrivna karaktärer istället för verklighetens komplicerade människosläkte.

Men då och då händer det. Verkligheten blir en ljus punkt av liv. Händelser vävs samman, intryck och upplevelser skapar mening och allt detta vi inte kan förstå, tycks förunderligt vackert:

Att på riktigt prata med människor som lyssnar. Att dansa och skratta och trängas och glömma det som annars tynger. Att sitta i köket omgiven av människor att älska och bli älskad av.

Att göra det som betyder allt, trots att utgången är osäker.

Textmassiv #2

Jag vet vad jag vill skriva. Vad jag vill berätta. För dig.

*

*

Det enda som hindrar mig är orden. Orden som inte vill ställa sig i rätt ordning. Det jag vill tala om, försvinner i samma stund som orden formas på pappret. Det här inlägget kommer inte att vara särskillt konsekvent, men livet är inte det. Livet är en ologisk röra.

*

*

En gång till har det förändrats. Det som jag felaktigt tog för något annat, eftersom det på så många sätt liknade det vi hade. Nutiden i annan form. Dåtiden i ett förvanskat, förstorat vakuum. Det som var spelar ingen roll för nuet, säger du. Jag vet att du har rätt, men något inom mig vägrar släppa taget. Jag borde ha lämnat allt det här bakom mig för länge sedan.

*

*

Ur min synvinkel blir allt dramatiserat: händelseförlopp utifrån min dramaturgi och jag är medveten om det. Kanske har jag allt för länge inbillat mig att du ska komma tillbaka. Att det som egentligen inte på något sätt var perfekt då, skulle kunna bli det nu, i en annan form.

*

*

En gång till har du lämnat mig. Jag vet att du kommer tycka att jag är överdramatisk, sentimentalt besatt, när jag skriver det här. Förbannar hur jag känner och just därför försvinner det inte. Känner vanmakt när mina känslor är för många och för starka.

*

*

Dem jag pratar med om det här, säger att känslan är mänsklig. I sådana fall önskar jag att jag var något annat än mänsklig. Önskar att kärlek följde en uträkningsbar logik. Att det endast var möjligt att känna starkt för någon som också kände starkt tillbaka. Gång på gång känns det om om jag dömmer mig själv till olycklighet.

*

*

Jag har egentligen gått vidare. Hittat nya människor att bli kär i; nya människor att spendera mitt liv med; mina tankar på. En del av mig håller dock fortfarande tag i den kärlek jag kände för dig. Den kärlek som fortfarande finns kvar, men som nu måste byta form, eller raderas ut helt, om jag ska orka fortsätta ha kontakt med dig.

*

*

Men jag vill ha dig i mitt liv. Jag vill det, men inte om jag fortsätter känna eller bete mig på det här sättet. Inte om jag gör det bara för att få din bekräftelse. För jag vet att ingenting någonsin kan bli så som jag drömde om att det skulle bli. Jag förnekade länge att jag ville ha dig tillbaka. Kanske kan jag nu, när jag erkänt för mig själv att det var så, släppa dig och gå vidare.

*

*

(Men jag önskar att du vill finns i mitt liv. Att du ska finnas kvar. Att jag ska klara av att se dig på ett nytt sätt. radera ut, eller i alla fall inte alltid tänka på, det som var).

Textmassiv #1

Att skriva utan punkt låta allt flöda fritt så som det egentligen ska göra går det egentligen att skriva ett helt bloginlägg utan att andas jag vet inte lika lite som jag vet om jag vågar publicera något som jag inte ens läst igenom kontrollbehoven är närvarande som alltid med är alltid mindre närvarande när jag är med vackra fröken I.

Läste ändå igenom det som skrevs, som om livet alltid måste stanna upp med ett , en . Grammatiken i vägen, alla regler som hindrar livet,texten, att fortgå, alla textmassiv som rinner genom tankarna, de som aldrig skrivs ned då papper och pennor är frånvarande, alla melodier som flödar men aldrig får sin rätta form.

Plötsligt är känslan av lugn närvarande, om nu det fridfulla är något som kan anlända hastigt. Nu, just nu, vill jag vara, bara vara, precis där jag är.

Osammanhängande text men orkar inte strukturera längre, jag har strukturerat, analyserat, varit frustrerad sedan jag lärde mig vad människor egentligen kan vara, hur världen beter sig, hur vi tillåter oss att behandla varandra. Vill vandra bortom cynismen nu, hitta den balans som gör att livet fortsätter att vara vackert.

Vinterväder och insidans landskap.

Det snöar igen. Hon rör om det avsvalnade kaffet med skeden, metall mot keramik, ljudet får henne att rycka till. Tiden är stilla. Ljudet från skeden tycks få tiden att starta igen, men så fort tystnaden lagt sig är känslan av att befinna sig i en stumfilm tillbaka. Rörelser utan ljud, ljus utan källa, ett vinterväder som täcker allt där ute. Allt här inne.

Hon försöker koncentrera sig på texten som ska vara läst till morgondagens lektion. Ämnet är intressant; makt och motstånd, men just nu rör sig tankarna åt andra håll, gräver i källor där vattnet för länge sedan sinat. Tankarna formulerar patetiskt klychiga metaforer men just nu orkar hon inte resonera rationellt. Ser ut på snön som inte vill sluta falla och tänker på det som nu fått sitt ofrånkommliga slut.

Vännen C hade sagt åt henne att inte vara sentimental. Att försonas och gå vidare. Men hon har försonats. Hon har börjat gå, hon har t o m sprungit fortare än någonsin mot de mål hon bestämt sig för att sträva efter. f Och ändå. Ett hugg i magen; rostig yxa som gräver och skaver upp tarmsubstans och grubbelklegg.

Att Q har gått vidare borde vara en lättnad för henne. Hon har för länge sedan börjat söka värme i andra människors hjärtan och borde hon med den logik som kärlek tyvärr inte följer, vara glad för hans skull. En del av henne är nyfiken, lättad, uppmuntrande. Dock kvarstår en klump av sorg, en röst som vill jämföra sig själv med den nya, ta reda på allt som denna nya person är och på vilket sätt denna människa är bättre än henne.

Hon bankar näven hårt i skrivbordet. Kaffekoppen skakar till, men välter inte. Bara ljudet vibrerar, i takt med ilskan som väckts i henne. Hon är arg på sig själv för att hon reagerar såhär. Hon vill tänka på det vackra hon har med fröken X, friheten och hur hon faktiskt har kärlek i alla möjliga tänkbara former. Det finns verkligen inte en enda anledning i världen till att vara avundsjuk på någon som faktiskt kan göra en av dem hon älskar lycklig.

Snön fortsätter falla. Sakta återvänder hennes rusande hjärtslag till ett mer dämpat tempo. Hur saker än känns eller kommer att kännas, vill hon inte behöva vara arg på sig själv. Handen
värker efter vredesslaget och hon stryker över knogarna med den andra handens fingertoppar. Försiktigt lutar hon sig tillbaka i stolen, blundar. Frammanar bilden av fröken X, allt vacker de ska göra tillsammans, alla fina saker de upplevt och pratat om redan, trots den korta tid de känt varandra. Snart snart ska hon åka hem till henne igen. Nutiden ska långsamt ta över dåtiden och det som händer nu, händer nu och hon kan ingenting göra, annat än att låta bli att grubbla så mycket över det hon inte kan eller ens vill förändra.

Hon dricker upp kaffet i tre svepande klunkar, sätter sig ned och skriver. Skriver ned allt för att lättare bena ut tankarna. Tänka, inte grubbla, som den kloka fröken X alltid säger.

Och

jag tänker ibland att det var lättare förrut. Då när jag visste att ångesten endå skulle ta tag i mig, kväva mig, bestämma över mig. Då jag visste att den var jag och att vi satt ihop, som ett motsattspar i symbios, redo att förgöra eller förgöras.

Och jag tänker att det nog endå blir lättare sedan. När jag lärt mig handskas med mig själv; blivit en skl vuxen människa. Just nu är livet i mittenfas. Halkar ibland frammåt, ibland bakåt, vet inte riktigt vilken väg som leder dit jag tror att jag vill gå.

Och jag tänker, just nu, att jag endå har allt detta; ett hem, en vald familj och en jag föddes in i. Att jag endå har möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv, om jag bara vågar. Tänker att jag inte vill vara rädd längre. Att det här livet får bära eller brista.

Och jag tänker, just nu, att det kanske kommer att bära. Att jag kan vara och vill vara den människa jag blir lycklig av.

Skeva steg

Hon önska att orden fortfarande kunde flyta över pappret, nu, hon vill nu, inte ha allting i dåtid, inte heller i framtid. Tiden flyter, svänger, tar skeva steg åt håll hon inte förstår sig på. Kan inte styra över tiden, men kunde, då, i alla fall styra över orden. De tankar som kom ut ur hennes huvud var hennes, bara hennes. Nu vet hon inte längre om det är så. Om orden fortfarande är hennes eller om hon bara är lånade tankar hopmalda till det som är hennes personlighet.

På pappret är tomheten det enda som existerar. Hon väntar. Som om det skrivna är det enda, är det enda som får och måste komma henne nära; som om meningarna, stavelserna, orden, kan göra saker med henne som människor inte kan. Beröra.

Hon reser sig upp, vänder pappret ryggen, låter bläckpennans metalliska kropp tynga det mot bordskivan. Reser sig upp, går iväg. Vill inte längre tänka.