Och

jag tänker ibland att det var lättare förrut. Då när jag visste att ångesten endå skulle ta tag i mig, kväva mig, bestämma över mig. Då jag visste att den var jag och att vi satt ihop, som ett motsattspar i symbios, redo att förgöra eller förgöras.

Och jag tänker att det nog endå blir lättare sedan. När jag lärt mig handskas med mig själv; blivit en skl vuxen människa. Just nu är livet i mittenfas. Halkar ibland frammåt, ibland bakåt, vet inte riktigt vilken väg som leder dit jag tror att jag vill gå.

Och jag tänker, just nu, att jag endå har allt detta; ett hem, en vald familj och en jag föddes in i. Att jag endå har möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv, om jag bara vågar. Tänker att jag inte vill vara rädd längre. Att det här livet får bära eller brista.

Och jag tänker, just nu, att det kanske kommer att bära. Att jag kan vara och vill vara den människa jag blir lycklig av.