Tankar från sjukbädden

Jag fick feber igår och beslutade mig för att stanna hemma från föreläsningen idag. Avskyr att vara sjuk, men det var nog ett bra beslut, dumt att smitta de andra i klassen och hade kanske blivit sjukare om jag åkt iväg in till stan.

Har fått låna Matildas dator en stund och kollade nyss på "The Reader", en film med bla Kate Winslet och Ralph Finnes från 2008. Den var hemskt vacker, men också väldigt sorglig. När jag såg den funderade jag på hur mycket en människa egentligen kan påverka hur en liv blir. Tänker på alla människor som berört mig känslomässigt och undrar hur länge det tar innan jag kommer glömma. Kanske är det viktiga att inte glömma, men att inte heller låta tankarna på det som var helt uppehålla ens nutid.

Känner mig tung i huvudet och är helt rödmosig i ansiktet att jag snutit mig så mycket. Kanske ska jag försöka skriva lite, är väldigt uttråkad. Tycker inte om att känna mig så här matt och att vara sängliggande gör mig mest stressad, vemodig.

Kommer jag våga, kommer jag kunna älska någon igen, så som jag älskade dig? Jag hoppas det. När jag ser tillbaka på det som var är det som om det inte har hänt. Men det hände. Och jag orkar inte tänka på det mer, det gör mig helt utmattad. Men varje gång jag inte kan sova, kommer tankarna tillbaka. Som om en del av mig stannat upp och väntar på att åter komma i rörelse. Vill inte känna mig så här avtrubbad. Vill inte. Det är inte att leva. Och en då. Tankarna återvänder till dig.

Borde inte se filmer om kärlek. Historien i "The reader" påminner egentligen inte alls om något jag varit med om, men det väcker trots det minnen. Händer över hud. Ögon som sa "Jag älskar dig precis som du är". Jag vill kunna känna starkt för någon igen. Jag vill att någon ska älska mig och att jag ska älska den personen tillbaka. Är så trött på att vara ensam.