Då, nu, sedan.

Lyssar på Mariah Careys skiva Music Box från 1993. Gud vad jag älskade den skivan. När jag tänker på vad de betytt för mig så har den fortfarande en stor plats i mitt liv. Även om jag inte har lyssnat på hela skivan på många år, väcker den oerhört starka minen.

Då, när jag var 7-8 år, var det den här skivan som fick mig att vilja kunna sjunga, att våga prova min röst och att senare, då livet började kännas motigt i 4:an/5:a, önska att Mariah Carey skulle komma och hämta mig och visa alla vilken potential jag hade, visa mobbarna att jag var så mycket bättre än de tyckte.

Den smöriga men ack så fina låten Hero, andra spåret på skivan, ingjuter fortfarande kraft. Jag kan inte lägre avgöra om det är för att den är så bra rent musikaliskt eller om det är för att mina minnen kopplade till just den låten är så starka. En sak är dock säker; Mariahs röst är helt sjukt fantastisk bra på den här skivan.

Knyttet i magen verkar också tycka om eller i alla fall reagera på musik. Jag undrar just vad den kommer att säga om att gå på The Magnetic Fields konsert i maj. Jag längtar som en tok, men är också nervös. Funderar på att ta med mig ukulelen, sätta en klisterlapp på baksidan av den och be Stephin Merritt signera den, om det nu är möjligt.

Avslutar det här inlägget med en länk till tredje spåret på Music Box: Anytime you need a friend.

Spöken från det förflutna

Jag har börjat drömma om T på natten igen, ibland även om dagarna. Det är skrämmande och känns sjukt. Det är ett år sedan vi pratade sist. Över ett år sedan vi sist sågs. Det är som om han fortsätter att dyka upp så fort jag inte har någon i mitt liv att fokusera min kärlek på. Jag har inga känslor för T längre, men på något sätt så finna han kvar inuti mig, som en parasit som livnär sig på min ångest.

Går in på Flashback och läser inlägg han skrivit. Ser på bilder av tweedkostymer och cashmere, hans kropp någonstans, skymtande bakom plagget. Försöker hitta svar på mina frågor, information om hans liv mellan raderna. Hittar inte mycket, tror att han kanske bor i Uppsala nu, men har ingen aning. Jag vet egentligen ingenting.

En önskan, en dålig, patetisk önskan, om att våga ringa honom, höra rösten igen. Men jag ska inte. Han kan inte hålla på att ta över mitt liv längre. Han har lämnat mig. Jag måste lämna honom. jag måste få bort Tomas från mitt huvud, om jag så ska ta till desperata åtgärder mot mig själv.

Tankar från sjukbädden

Jag fick feber igår och beslutade mig för att stanna hemma från föreläsningen idag. Avskyr att vara sjuk, men det var nog ett bra beslut, dumt att smitta de andra i klassen och hade kanske blivit sjukare om jag åkt iväg in till stan.

Har fått låna Matildas dator en stund och kollade nyss på "The Reader", en film med bla Kate Winslet och Ralph Finnes från 2008. Den var hemskt vacker, men också väldigt sorglig. När jag såg den funderade jag på hur mycket en människa egentligen kan påverka hur en liv blir. Tänker på alla människor som berört mig känslomässigt och undrar hur länge det tar innan jag kommer glömma. Kanske är det viktiga att inte glömma, men att inte heller låta tankarna på det som var helt uppehålla ens nutid.

Känner mig tung i huvudet och är helt rödmosig i ansiktet att jag snutit mig så mycket. Kanske ska jag försöka skriva lite, är väldigt uttråkad. Tycker inte om att känna mig så här matt och att vara sängliggande gör mig mest stressad, vemodig.

Kommer jag våga, kommer jag kunna älska någon igen, så som jag älskade dig? Jag hoppas det. När jag ser tillbaka på det som var är det som om det inte har hänt. Men det hände. Och jag orkar inte tänka på det mer, det gör mig helt utmattad. Men varje gång jag inte kan sova, kommer tankarna tillbaka. Som om en del av mig stannat upp och väntar på att åter komma i rörelse. Vill inte känna mig så här avtrubbad. Vill inte. Det är inte att leva. Och en då. Tankarna återvänder till dig.

Borde inte se filmer om kärlek. Historien i "The reader" påminner egentligen inte alls om något jag varit med om, men det väcker trots det minnen. Händer över hud. Ögon som sa "Jag älskar dig precis som du är". Jag vill kunna känna starkt för någon igen. Jag vill att någon ska älska mig och att jag ska älska den personen tillbaka. Är så trött på att vara ensam.

Busy days or am I just lazy?

Don't know if I should write this blog in english or swedish. I mean, I dont even know who's reading this blog. But i though feel that I have negklected my english since I came back to Gothenburg.

I still have ups and downs, but it feels like the things inside me are slowly moving in to a more peacefull state of mind. Maybe its the house were I live, so full of love, people who really care and who love for who I am, not what i am. People who are brave enough to tell me when they feel that I've been hurting them and who give me equal parts of constructive criticism and uplifting peptalk.

Felt a bit bad over not keeping up the contact with my Icelandic friend F, if you read this, Jag har inte glömt dig! Bara ebhövt fokusera på annat just nu. pengarna kommer innan jul!. puss.

My studies are almost on the right level, trying to get a bit more selfdicipline, and it works rather well when I really focus on it and not blaming myself for doing mistakes.

I've also worked as an actor in an arty film/Vj project with my friend Joppe, who's a Vj, a filmmaker and overall a good friend and a crekative soul that I can feel free with and create amazing art with.

BUT. The most exciting thing right now is this: I'm in love. I promised myself not to be, I was too afraid to get hurt agin, but it happend anyway. Her name is Iren, and she's the best thing that could happen to me right now. Calm, intelligent, beautiful, funny, understanding... Gosh, I could talk about her for ages. But I'm not gonna do that right now. Only 8 min left o my computer time here at the library in Gothenburg.

Take care!

xxx/Joh

Fotografier! -Inför raggarfesten/inflyttningsmaskeraden i Skara Lör 15 nov.

Jag i raggar/rockabylly frisyr.
Locken åkte dock bort innan
vi gick iväg :) Lite för mkt cry-baby
över det hela

Jag och Iren en stund innan festen.

Iren i sin maffiosoutstyrsel + maffiosokatten Luna

Androgyn Rockabilly pinup-pose :)

Mangojuice, ett erbjudande och sista veckorna i Tottenham

Kom nyss tillbaka fran mitt alskade lokala bibliotek i Tottenham. Fina E, en medelalders kvinna som jobbar dar blev uppriktigt ledsen nar jag berattade att jag flyttar hem om tva veckor. Nar hon horde att jag skrivit en monolog som jag ska upptrada med i sverige, tyckte hon genast att jag skulle komma till deras bokklubb och upptrada med den... Trots att jag lade in en liten mild protest ang att jag endast oversatt halva till engelska och att jag inte visste om den var bra. Hon bara skrattade och sa att hon var saker pa att bokklubben skulle gilla det, och att hon skulle sakna mig pa biblioteket. Hon ska tanka pa det nagra dagar, vilken tid som passar, sa ska jag komma in nagon dag sedan.. Gosh.

Jag kommer verkligen sakna Totteham. Alla trevliga manniksor, oppna for konverstationer om bade det vardagliga och storre saker.

Det finns hemskt manga problem har ocksa, det fornekar jag inte, polissirenerna gar varma, hemsloshet och utsatthet ar standigt narvarande och arbetsloshetens ar hog.












Men den varme jag motts av under det ar jag bott har, pa biblioteket, i lokala butiker, pa gatorna och i Baptist kyrkan, har trots alla problem fatt mig att alska Totteham.

Nu Blir det 'Vera Drake' pa dvd, har velat se den lange, ett stort glad Mangojuice och litet lunch.

Kram pa er!!! Snart ar jag tillbaka i Sverige igen!

Teaterminnen

Upptackte till min stora gladje att videon med mitt openjam upptradande April 2008 forfarande lag kvar pa hemisdan!

Lagger upp videon har. Ar lite stolt:)

Jag var och ar nog fortfarande ratt sa bra pa att upptrada.