Om att skriva

En trend som märks över allt nu är olika typer av nischade magasin och tidningar som vänder sig till en särskild målgrupp. En av dessa är tidningen Skriva. En tidning för "den skrivande människan". Den innehåller reportage med olika författare, skrivtips och artiklar om det mesta en kan tänkas vilja veta om och kring skrivandet. Den är säkert väldigt bra på många sätt, vågar inte uttala mig tvärsäkert eftersom jag inte läst den så ingående, men är en då ganska skeptisk.

Visst, det går i viss mån att lära sig skriva. Jag har själv gått på Ölands skrivarskola och lärde mig många nyttiga och lärorika saker där. Men det var främst i mötena med andra skrivande människor som jag utvecklades. Deras kritik och reaktioner på de texter jag skrev var det jag lärde mig mest av. Sedan var de övningar vi gjorde i klassen bra, men de tjänade främst som inspiration.

Det jag vänder mig emot är böcker och tidningar som säger sig kunna lära ut hur en gör för att skriva, som om det fanns en färdig mall för hur du ska göra för att bli en bra författare. Jag tycker att det viktigaste som finns är att en har något att berätta, något som en vill berätta för berättandets skull, inte för att "jag vill sälja in mig på den lukrativa marknaden som storsäljande deckarförfattare".

Jag håller fast vid att bra författare är de som skriver för att de helst enkelt inte kan sluta skriva, för att de älskar språk och berättande. Om du har skrivkramp kanske tidningen skriva kan lätta upp och inspirera. men ett livsstilsmagasin gör dig inte till författare. Det är ett betydligt hårdare arbete än så och förhoppningsvis mer lustfyllt och viktigt.

Sentimentala framtidsfunderingar

Lyssnar på Barbara Streisand och funderar över, inspirerad av senaste Glee avsnittet, vad jag egentligen ska göra med mitt liv. Flytta till Berlin med Martin och C om ett par år? Försöka få ett socialantropologiskt inriktat jobb? Våga söka scenskolan igen? Skriva manus för teater och film? Äntligen färdigställa min novellsamling?  Eller skaffa mig realistiska och lite tråkiga  drömmar som går att uppfylla?

Vissa dagar undrar jag om det är så farligt om jag inte riktigt når dit jag drömmer. Det är ju ok att ha ett "vanligt" jobb. Kanske som köksansvarig på ett café, ett bra café med trevliga människor, god mat och mysig stämning. Ibland tänker jag att det ju kan räcka så, bara jag har fina vänner runt mig och får vara med dem jag älskar mest. Det är ju inte så bara. 

Men ofta, ofta tänker jag "Du är ämnat för mer än det här, det var inte det här du ville när du var 18-19" . Jag menar inte att jag är missnöjd med att vara tillsammans med en fantastisk person och ha en underbar liten bebis. det jag menar är att jag vill att mitt liv ska innehålla mer än bara en familj, en trygghet. Jag behöver utmaningar, yrkesmässiga utmaningar.

Jag längtar så oerhört mycket efter den dag då jag går till ett jobb som jag verkligen vill ha, som jag jobbar på för att det är utvecklande, roligt och spännande, inte bara för att det betalar hyran. 

Moderskapet behöver en utekväll

I går kväll var jag äntligen med Sara på Kelly's och drack öl. Har längtat efter att få hänga med henne utan barn omkring, bara få prata och umgås utan att någon avbryter. Visserligen blev vi inte helt själva igår, Jossan dök upp och hennes kompis Maya, men det gjorde bara kvällen ännu finare. Gapskratt, långa anekdoter, bra diskussioner om vettiga ämnen och flera goda öl gjorde att jag verkligen slappnade av och kunde njuta av att vara ute. Sara är en så himla fin människa! Älskar att umgås med människor som både kan föra allvarliga samtal och fnissa åt fåniga historier, som inte skyr svåra och viktiga ämnen men som klarar av att prata om sådant utan överdriven cynism. 

Gryningens soundtrack

Att gå upp i grå gryning och nästan känna en sorts julaftonskänsla i magen. Regnet som piskar mot rutan och plåttaket, det väckte mig men bildar nu en sorts fond av mysig stämning till det svagt upplysta rummen.

C har fått morgonmat och jag tuggar långsamt i mig ett äpple i väntan på att det ska bli tillräckligt mycket morgon för att jag eller M ska orka göra frukost. Nyheterna på i bakgrunden men vill inte ha världen så nära inpå än. Stänger av och lyssnar istället på "Rough Trade Counter Culture 2008". En samlingsskiva med fina indieartister skickade till mig från Per över spotify. Lugn musik att starta dagen med, skruva upp min kropps urverk. Kan särskilt rekommendera Department of Eagels med låten Classical records och The north wind blew south med Headless Heroes.

Barnskrik och musikaler

C sover. Äntligen. Det är fint att hänga med honom om dagarna och han är oftast lugn, charmig och mysig men då och då förvandlas han till en liten gallskrikande människa som vägrar lugna sig oavsett vad en gör. Nu är det i alla fall lugnt och jag och M får en välbehövlig paus.

Jag har börjat titta på Glee igen, 3:e säsongen, vilket är smått beroende framkallande. Det är så skönt med en serie som kombinerar klassisk highschoolfilmsanda med nytänkande personporträtt och peppande musikalnummer, samtidigt som den vågar ta upp frågor kring klass, etnicitet, kön och sexualitet.Blir så sugen på att sjunga och uppträda när jag ser Glee... Tur att jag har börjat i Göteborgs feministiska kör, hade mitt första riktiga rep i måndags vilket var skitkul!

Längtar till C börjar uppskatta omvärlden lite mer. Vill gå ut i skogen med honom och plocka kottar eller åka iväg till en 4H gård och klappa getter. Fast redan nu börjar C intressera sig för mer och mer saker. Han gillar när vi dansar, skrattar högt när ett pärlhalsband rasslar framför honom och utstöter små tjut av förtjusning över de färgglada figurerna i babygymmet. Bäst tycker han om när M gör fåniga miner eller när han får sitta med i mitt knä och iaktta allt som händer runt omkring.

Hade tänkt skriva något annat egentligen, men min hjärna är lite utsliten av trötthet. Mår dock väldigt bra, även om vardagen ibland blir ett vakuum. Tur att jag delar allt det här med M.