Bortom tid

Efteråt är allting tomhet
bortom tid

du sover
ser ut som du brukar
är dig själv igen

Jag har förlorat något


Efteråt är upprepningar av tid
ultrarapida händelseförlopp
hur ett så litet misstag
kunde
om jag bara hade
om jag bara hade
om jag bara hade
tänkt ännu en sekund
hur ett så litet misstag
kunde ha
nej jag vill inte
ens
tänka tanken


Jag har förlorat något

Men du är kvar
kvar hos mig
hos oss
oskadd
nästintill

jag
har förlorat
något

från och med nu vet jag

jag har förlorat
känslan av att ingenting farligt kan hända dig

och rädslan
är ofattbar

Alla historieskrivningar är subjektiva. (Eller när blev fittslickning ett kvitto för identifiering?)

Tankar angående historikern Sara Edenheim's text i DN kring Jonas Gardells "torka aldrig tårar projekt". http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gardell-grater-bara-for-mannen
och Gardells svar i DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-gardell-dags-for-fler-att-trada-fram-och-beratta-sina-historier
samt det Gardell valde att säga kring queerrörelsen och flator i tidningen faktum: http://www.faktum.nu/2012/09/jonas-gardell/

Det går egentligen inte att sammanfatta mina tankar kring denna debatt kort, men jag ska försöka. Jag tror att ett av de stora problemen är att många anser att om en historia ska berättas måste den täcka in allt. Sara Edenheim har många goda poänger när hon säger att fler historier bör berättas och att svarta kvinnors berättelser ofta glöms bort. Men vi måste också komma i håg att Jonas Gardell aldrig har tagit patent på att berätta den enda rätta sanningen i aidsfrågan. Han har hela tiden poängterat att han vill berätta en av historierna och att han är inspirerad av sitt liv och sina vänners upplevelser i sthlm.

Att Gardell sedan valt att tala illa om hbtq-kampen, genusteoretikers "kidnappning" av ordet queer och om lesbiska aktivisters brist på erfarenhet av fittslickning, är väldigt beklagligt. Dock är det viktigt att ibland kunna skilja författaren från sitt verk. Bara för att Jonas gardell uttrycker sig plumpt och misogynt om lesbiska, betyder inte det att hans aids-triologi inte är viktig för bögar som var med på 80 talet.

Sara Edenheim säger att historien "kan användas till mycket, men inget sätt kan vara neutralt eller befriat från värderingar". Där har hon verkligen rätt. All historieskrivning är präglad av sin samtid, sin berättare och de normer som råder, den hegemoni som står högst. Jonas Gardell har hela tiden utgått från sitt perspektiv och står för detta.

Gardell har dock en viktig poäng när han säger att det inte var lesbiska som dog och att de därför inte får så stor plats i berättelsen. Men det är tragiskt att Jonas Gardell i intervjun med tidningen Faktum tar sig rätten att bestämma hur mycket fitta någon ska ha slickat för att få kalla sig flata. Han poängterar: "Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det." Där har Gardell och många män i hans generation missuppfattat queer. Queer handlar ju ofta om att just vilja leva bortom strikta hbt definitioner. Queerteori är viktigt men det var i praktiken allt startade, queer som ett sätt att utmana normer och färdigpaketerade gruppindelningar. Gardell kallar sig bög, är inte det att identifiera sig med EN grupp? Queer suddar bort gränser och gör att identiteter kan flyta. 

Det bästa vore om vi kan berätta flera olika storters historier parallelt. Ingen klarar av att berätta allt. Dessutom vore det skönt om det inte krävdes en viss mängd sex för att få definiera sig som lesbisk/bög etc. Identitet och hur ofta du knullar har eg väldigt lite med varandra att göra. Det finns exempelvis asexuella personer som samtidigt har en identitet som lesbisk/bög/bi/queer etc.

Men oavsett vad Jonas gardell sagt eller tycker så tror jag att det är viktigt att kunna se på den här artikeln med kritiska ögon. Sara Edenheim är historiker och som sådan borde hon veta att alla skildringar av historien är subjektiv. Jag håller med om att vi ofta glömmer dem som drabbas av aids idag, men ska vi för den sakens skull inte prata om alla dem som dog på 80-90 talet? Jonas Gardells berättelse är viktig, men endast en av många berättelser vilket han poängterar.

Det är väldigt sexualrasistiskt att säga att alla skildringar av något som drabbar homosexuella ska inkludera alla homosexuella. Sedan skulle jag gärna se att någon skrev en bok utifrån prostituerade kvinnors synvinkel. Ju fler olika artiklar kring hiv/aids som skrivs, desto bättre.

Att säga att vi talar om det som hänt för att glömma det som händer idag, är som att påstå att vi borde sluta tala om alla krig som någonsin varit för att vi då riskerar att glömma de krig som pågår idag. Låt oss tala om både nutid och dåtid. Låt oss lära oss av det som hände så att vi inte gör samma misstag idag. Och slutligen. vad än Sara Edenheim tycker, så är det ett hån mot alla dem som dog att hålla en såpass oempatisk ton texten igenom. jag förväntar mig mer av henne.

Det tröstlösa sökandets sinnesstämning

Vacker rubrik till den uttröttande sysselsättning som kallas arbetssökande. Lade ned massor av tid och energi på att skriva det perfekta brevet till en ansökan som butikssäljare på topshop. När jag så går dit med min ansökan, en vecka innan sista ansökningsdagen, uppklädd och stylad och leende, är tjänsten redan tillsatt. Ibland känns det så oerhört meningslöst att lägga ned sin själ i saker och ting när det inte ger resultat. Har sökt massvis av jobb nu och hittills inte fått ett enda positivt besked. Ska försöka ringa runt till några av de ställen jag ansökt till och höra hur det går med "antagningsprocessen".

Känner mig gnällig idag och har ett behov av att skriva av mig. Ibland känns det lättare bara en får vädra alla de saker som känns motiga. (Nu har C äntligen somnat och jag kan skriva fritt ett tag.) 

1. Min dator har gått sönder. Vet inte om det är själva hårdvaran, eller om det bara är skärmen. Likväl är det jävligt surt då jag bara haft den i 1,5 år och inte har överdrivet mycket pengar till att laga den. 

2. Queen-kör projektet till world aids day på röhska gick åt helvete eftersom folk ställde in i sista minuten, alternativt missuppfattade tider, alternativt var för bakfulla för att repa. etc etc etc. Ja, jag är sur, för jag hade verkligen sett fram emot det här.

3. Jag blev inte "utvald" till modevisningen på världskulturmuseet i april. 

4. Mitt skrivande går skitdåligt eftersom min hjärna tycks vara konstruerad av tusentals små små lerklumpar nuförtiden. Lera som det inte går att bygga särskilt mycket av. (Jag vet. Det är en skitdålig liknelse. kan inte ens skriva liknelser) Så fort en bra idé tycks anlända, försvinner den lika snabbt igen eftersom jag blir avbruten av C, alternativt att jag väntar på att få låna Ms dator eller så är jag för trött för att lyckas få ned tankarna på papper med en vanlig penna innan de försvunnit igen. 

5. Vi är inte ens i närheten av ett första hands kontrakt

Ja. Jag har i-landsproblem. Nej, det är inte synd om mig. men jag skiter i det. Jag önskar bara att livet kunde flyta på lite. Det är absolut ingens fel. Visst, är trött pga att jag har en småunge, men bristen på jobbsvar, sinnesstämning och folk som sviker projekt  och uteblivna bostadserbjudanden går liksom inte att skylla på sömnbrist pga bebis. 

Det finns i alla fall ett till jobb som jag verkligen verkligen vill ha och som jag ska söka. Men vågar inte skriva vilket det är här. För skrockfull och inbillar mig att den chansen kommer att försvinna så fort jag klär drömmen med nedskrivna ord.