Formuleringar kring nuet

Behöver skriva men känner inte riktigt att formuleringsförmågan fungerar idag. Det känns som om mitt huvud är för fullt av tankar. De trasslar in sig i varandra.

Försökte ta kort på mig själv förrut, fånga någon sorts skönhet, eller i alla fall en bild som går att använda som presentationsbild eller ev arbetsansöknings foto. Lyckades bara se konstig ut. Kanske är det så jag ser ut. "Du har ett speciellt utseende som man man känner igen" . Citatet ur klasskamratens mun som fastnat i mitt huvud. Önskar att jag kunde se något positivt i det. Det känns dock som att ordet speciell oftast är likställt med konstig.

Lyssnar på Antony & the Johnsons, New Tango Orquesta och Kate Nash. Och Jenny Wilson. Dock gör musiken mig vemodig.Försöker komma på peppande musik som är glad utan att vara för käck, som kan väcka mig ur dvalan som bor i mitt huvud. Kanske är det bättre med sömn.

Give me my old dreams back/Or at least a chance to make the new dreams come true/ how will I ever find out what to be/ If I can't understand how to get there/wich way to walk/wich path to follow

Kollektivköksmorgon

Sitter i köket i Tårtan med en kopp kaffe och morgonens första snus under läppen. Lilly Allen på radion med 'London' och sol utanför som skiner på den nyplanterade gräsmattan som förhoppningsvis snart börjar växa.

Ofta känns livet så mycket bättre på våren. Det är en klysha, men ljuset, humlorna, kastanjesträdens knoppar som snart, snart blir löv, och de rosa körsbärsblommorna som redan visar sig i sin fulla prakt. ( jag tror att det är körsbärsblommor. Dom ser i alla fall ut så som jag tänker att sådana ser ut) Stannade upp utanför Annedalsseminariet i går innan jag gick in till föreläsningen och bara njöt av hur vackert allt var med träden, himmlen, allt som börjat växa.

Idag på eftermiddagen ska jag åka ut till Paul och Caroline i Alvhem. Deras bebis ( som än så länge inte har något namn) kom ut i söndags, för en vecka och två dagar sedan, den 25:e maj. Det känns fortfarande märkligt att de har en liten unge nu, men det ska bli hemskt fint att träffa den. :)

men men, nu ska jag sluta. Försöka plugga lite.

Tankar från sjukbädden

Jag fick feber igår och beslutade mig för att stanna hemma från föreläsningen idag. Avskyr att vara sjuk, men det var nog ett bra beslut, dumt att smitta de andra i klassen och hade kanske blivit sjukare om jag åkt iväg in till stan.

Har fått låna Matildas dator en stund och kollade nyss på "The Reader", en film med bla Kate Winslet och Ralph Finnes från 2008. Den var hemskt vacker, men också väldigt sorglig. När jag såg den funderade jag på hur mycket en människa egentligen kan påverka hur en liv blir. Tänker på alla människor som berört mig känslomässigt och undrar hur länge det tar innan jag kommer glömma. Kanske är det viktiga att inte glömma, men att inte heller låta tankarna på det som var helt uppehålla ens nutid.

Känner mig tung i huvudet och är helt rödmosig i ansiktet att jag snutit mig så mycket. Kanske ska jag försöka skriva lite, är väldigt uttråkad. Tycker inte om att känna mig så här matt och att vara sängliggande gör mig mest stressad, vemodig.

Kommer jag våga, kommer jag kunna älska någon igen, så som jag älskade dig? Jag hoppas det. När jag ser tillbaka på det som var är det som om det inte har hänt. Men det hände. Och jag orkar inte tänka på det mer, det gör mig helt utmattad. Men varje gång jag inte kan sova, kommer tankarna tillbaka. Som om en del av mig stannat upp och väntar på att åter komma i rörelse. Vill inte känna mig så här avtrubbad. Vill inte. Det är inte att leva. Och en då. Tankarna återvänder till dig.

Borde inte se filmer om kärlek. Historien i "The reader" påminner egentligen inte alls om något jag varit med om, men det väcker trots det minnen. Händer över hud. Ögon som sa "Jag älskar dig precis som du är". Jag vill kunna känna starkt för någon igen. Jag vill att någon ska älska mig och att jag ska älska den personen tillbaka. Är så trött på att vara ensam.