Check this out!

http://www.youtube.com/watch?v=58Bd8d8DSDo&NR=1

She's one of the greatest rap/hiphop artist right now, Check out Speeche Debelle!

Vinterväder och insidans landskap.

Det snöar igen. Hon rör om det avsvalnade kaffet med skeden, metall mot keramik, ljudet får henne att rycka till. Tiden är stilla. Ljudet från skeden tycks få tiden att starta igen, men så fort tystnaden lagt sig är känslan av att befinna sig i en stumfilm tillbaka. Rörelser utan ljud, ljus utan källa, ett vinterväder som täcker allt där ute. Allt här inne.

Hon försöker koncentrera sig på texten som ska vara läst till morgondagens lektion. Ämnet är intressant; makt och motstånd, men just nu rör sig tankarna åt andra håll, gräver i källor där vattnet för länge sedan sinat. Tankarna formulerar patetiskt klychiga metaforer men just nu orkar hon inte resonera rationellt. Ser ut på snön som inte vill sluta falla och tänker på det som nu fått sitt ofrånkommliga slut.

Vännen C hade sagt åt henne att inte vara sentimental. Att försonas och gå vidare. Men hon har försonats. Hon har börjat gå, hon har t o m sprungit fortare än någonsin mot de mål hon bestämt sig för att sträva efter. f Och ändå. Ett hugg i magen; rostig yxa som gräver och skaver upp tarmsubstans och grubbelklegg.

Att Q har gått vidare borde vara en lättnad för henne. Hon har för länge sedan börjat söka värme i andra människors hjärtan och borde hon med den logik som kärlek tyvärr inte följer, vara glad för hans skull. En del av henne är nyfiken, lättad, uppmuntrande. Dock kvarstår en klump av sorg, en röst som vill jämföra sig själv med den nya, ta reda på allt som denna nya person är och på vilket sätt denna människa är bättre än henne.

Hon bankar näven hårt i skrivbordet. Kaffekoppen skakar till, men välter inte. Bara ljudet vibrerar, i takt med ilskan som väckts i henne. Hon är arg på sig själv för att hon reagerar såhär. Hon vill tänka på det vackra hon har med fröken X, friheten och hur hon faktiskt har kärlek i alla möjliga tänkbara former. Det finns verkligen inte en enda anledning i världen till att vara avundsjuk på någon som faktiskt kan göra en av dem hon älskar lycklig.

Snön fortsätter falla. Sakta återvänder hennes rusande hjärtslag till ett mer dämpat tempo. Hur saker än känns eller kommer att kännas, vill hon inte behöva vara arg på sig själv. Handen
värker efter vredesslaget och hon stryker över knogarna med den andra handens fingertoppar. Försiktigt lutar hon sig tillbaka i stolen, blundar. Frammanar bilden av fröken X, allt vacker de ska göra tillsammans, alla fina saker de upplevt och pratat om redan, trots den korta tid de känt varandra. Snart snart ska hon åka hem till henne igen. Nutiden ska långsamt ta över dåtiden och det som händer nu, händer nu och hon kan ingenting göra, annat än att låta bli att grubbla så mycket över det hon inte kan eller ens vill förändra.

Hon dricker upp kaffet i tre svepande klunkar, sätter sig ned och skriver. Skriver ned allt för att lättare bena ut tankarna. Tänka, inte grubbla, som den kloka fröken X alltid säger.

Glädje och ilska.

Egentligen mår jag väldigt bra idag; positivt CSN besked, mysigt besök av Paul och Caroline igår och det går rätt bra med mina studier. Dessutom har jag fått en jobbintervju, på tisdag.

Men ilskan bubblar endå, knyter sig i magen som en näve. Önskar att relationen till en av mina föräldrar inte ska behöva vara så svår att hantera. Jag önskar att du ville förstå vad jag menar, nu när jag faktikst vågade ta upp något som för mig är jobbigt att prata med dig om.

Jag vet inte om det är så att jag är otydlig, eller om du helt enkelt inte vill förstå. Det är bara det att det tar kraft och energi att ständigt försöka bli förstådd, när det känns som om du inte ens försöker förstå vad jag säger, trots att jag är så rakt och tydligt jag kan.

Jag är så väldigt trött på att behöva vara diplomatisk och att jag ska behöva ändra på hur jag är för att det inte ska bli konflikter, när du fortsätter att gå i samma spår, de spår du gick i redan när jag var liten, men var tillräckligt gammal för att förstå.

Egentligen är jag inte arg på dig, jag tror att jag förstår varför du gör som du gör, varför vi inte kan kommunicera. Men om jag anstränger mig så hårt för att få det här att funka, så vore det så fint om jag i alla fall visste att vi var på väg åt samma håll, om än på olika vägar....

If love is love- its with handles or not

Och

jag tänker ibland att det var lättare förrut. Då när jag visste att ångesten endå skulle ta tag i mig, kväva mig, bestämma över mig. Då jag visste att den var jag och att vi satt ihop, som ett motsattspar i symbios, redo att förgöra eller förgöras.

Och jag tänker att det nog endå blir lättare sedan. När jag lärt mig handskas med mig själv; blivit en skl vuxen människa. Just nu är livet i mittenfas. Halkar ibland frammåt, ibland bakåt, vet inte riktigt vilken väg som leder dit jag tror att jag vill gå.

Och jag tänker, just nu, att jag endå har allt detta; ett hem, en vald familj och en jag föddes in i. Att jag endå har möjligheten att göra vad jag vill med mitt liv, om jag bara vågar. Tänker att jag inte vill vara rädd längre. Att det här livet får bära eller brista.

Och jag tänker, just nu, att det kanske kommer att bära. Att jag kan vara och vill vara den människa jag blir lycklig av.

Skeva steg

Hon önska att orden fortfarande kunde flyta över pappret, nu, hon vill nu, inte ha allting i dåtid, inte heller i framtid. Tiden flyter, svänger, tar skeva steg åt håll hon inte förstår sig på. Kan inte styra över tiden, men kunde, då, i alla fall styra över orden. De tankar som kom ut ur hennes huvud var hennes, bara hennes. Nu vet hon inte längre om det är så. Om orden fortfarande är hennes eller om hon bara är lånade tankar hopmalda till det som är hennes personlighet.

På pappret är tomheten det enda som existerar. Hon väntar. Som om det skrivna är det enda, är det enda som får och måste komma henne nära; som om meningarna, stavelserna, orden, kan göra saker med henne som människor inte kan. Beröra.

Hon reser sig upp, vänder pappret ryggen, låter bläckpennans metalliska kropp tynga det mot bordskivan. Reser sig upp, går iväg. Vill inte längre tänka.

Om jag kunde

sluta att enbart se det som jag inte gör, det jag inte klarar av, då vore allt onekligen mycket lättare. Cynism vs naivitet, hybris vs självförakt; att sträva efter någon sorts balans, men allt för ofta hamna i än den ena, än den andra ytterligheten. Det är bara det att jag trivs med ytterligheter, klarar inte riktigt av det grå, vill ha storslagna händelser, vibrationer och upplevelser som känns, som är på riktigt. Men även om det är precis det jag vill, så börjar vardagsbalansen att bli lättare att acceptera och tycka om. Att bo i mitt kära kollektiv Tårtan, gör att min vardag blir så mycket vackrare på många sätt. Det är inte alltid lätt, men fördelarna väger verkligen så oerhört mycket tyngre än nackdelarna. Det känns fantastiskt att nästan alltid ha någon att prata med och att jag lär mig nya saker varje dag eftersom vi alla har ett så både likartat och vitt skilt bagage med oss.

Borde egentligen gå och lägga mig. Ska upp tidigt i morgon bitti, redan kvart i åtta eftersom konfirmationsläsningen börjar igen nu. Är hos mina föräldrar dock, så slipper gå upp allt för tidigt eftersom det bara är att gå ned för backen här, så är jag framme.

På onsdag börjar universitetsstudierna igen. Ser fram emot det, men är också nervös, eftersom det är en ny klass, nya människor. Får försöka att vara mig själv så mycket det går, utan att dömma mig själv för mycket och att försöka hitta den där balansen mellan att vilja ta all plats eller helt försvinna. Men det kommer nog gå bra, får försöka göra mitt bästa i alla fall. Antar att det är det enda jag kan göra. Ska försöka att hålla tankarna och känslosvallen i styr, inte andas panik hela tiden och faktiskt inse att jag är en en människa som kan saker, en människa med styrka att genomföra sina drömmar. jag vill klara av det jag drömmer om. En dag, kanske inte i morgon, men sakta men säkert, ska det jag drömmer om bli verklighet; Att älska mig själv för vem jag är, att våga utvecklas uppåt och ta tag i de kreativa idéer jag bär på och att mentalt leva nära de människor jag älskar.

Virrvarr

Skriver inte så ofta här numera. Föredrar anteckningsboken. Bläck på riktigt papper, som om orden går att ta på och blir verkliga på ett annat sätt.

Dagarna flyter samman. Skriver för att minnas tiden, för att tiden inte ska få mig att fastna i ett virrvarr av okontrollerbar kaos.

Så många känslor i mig just nu: stressen gör mig handfallen, men det som glöder inom mig stretar emot paniken, får mig att orka vidare; vännerna, lusten i det kreativa och det som jag då och då hoppas är kärlek. Det sista. Kärleken. Jag vet inte längre vad det egentligen är jag är ute efter. När jag får det jag trodde att jag ville ha, vill jag inte längre ha det. Det jag kan få och får känns både fantastiskt och fel på en och samma gång och det jag inte längre kan få, inte på det sättet, vill jag väl egentligen inte ha, trots att jag saknar det.... Virrvarr, som sagt. Vet inte riktigt om eller hur jag ska reda ut det.

Orkar inte skriva mer nu, kanske senare. Den här bloggen känns egentligen rätt meningslös, men jag sparar den av sentimentala anledningar och för min egen skull, för att jag endå har så många minnen lagrade här. Jag får se vad som händer. Hur saker och ting löser sig eller blir mer ihopnystade. Om jag vågar ta reda på vad jag egentligen vill.

Varför kan jag inte skriva om dig?

Dina ord rakt in
och jag önskar att jag kunde beskriva
hur jag känner

Hittar inte orden
din formuleringar säger det
jag inte får ur mig
mina klycheer kan inte fånga det
så som du säger det

Jag är inte är inte är inte
men du betyder fortfarande mer för mig än jag någonsin kan förklara.

Jag har inga fysiska rum din närvaro kan saknas i
men innuti
i det som jag antar är mitt hjärta
växer hålrummet sakta
varje gång
jag tar avsked
går iväg från dig
igen

Diktomani

Skrivna 30/31 December 2009. runt 01:30. Sista texterna 2009.

Så har

sista dagen på året

startat

i en säng med randiga lakan

bredvid den person

som en gång

kunde kallas min

det kan han verkligen inte kallas längre

är inte hans

är min

och det räcker

eftersom jag ändå får sitta här

bredvid

leva mitt liv

hans liv

utan det evighetsförklarade

'vårt'

#

Vässar pennan för att fylla de sista raderna

sidorna i en bok som kanske betyder mycket

eller ingenting alls. Vässar för att orden

ska bli mindre och tydligare

så som språket blir tydligare

när orden är få

och väl utvalda

##

Telefonfyrkanter istället för siffror

är du min musa nu

eller är det hon

ska jag vara min egen

inspirationskälla

tillslut

utan destruktivitet som bas

eller helt enkelt gå

gå utan att veta

hoppas att stupet är längre bort än runt hörnet

###

Varför ger du mig precis det jag vill ha

nu när jag egentligen

inte förtjänar det

eller behöver jag inte längre

förtjäna något

är kvoten fylld

till bristningsgränsen

och när bägaren rinner över

tar allt slut

eller rinner vinet ut i floder

av nya upplopp och

framtidsvandrande mynningar

som pistoler utan skott

min säkrade väst

är redan väl använd