Alvaret

29 december

Jag gör roliga miner på Alvaret.

                                                             Min fina Tomas poserar i det frostiga gräset på Alvaret.

Ölandslycka!

Min tredje dag på Öland nu. Det känns både märkligt och väldigt fint att vara här igen. Så många minnen i landskapet, husen, skolan, till och med ÖB. :) Men det känns ändå bra att vara här igen. Tomas är lika fantastisk som vanligt och vi har haft det väldigt mysigt de här dagarna. Idag ska vi ut och promenera på Alvaret i dimman och frosten. Smyga runt bland enbuskarna och leka. :)

Julslut

Sista juldagen nu egentligen. Ganska skönt. Det har varit en bra jul, en hel del fina och välbehövda julklappar. Den finaste presenten återstår dock. Att träffa min älskade Herr T imorgon och spändera en vecka med honom. Det ska bli väldigt fint och underbart!
Var i Partille på det stora köpcentrat där och letade lite kläder på rean för pengarna jag fick i julklapp. Hittade ett svart brottarlinne och ett par ljusgrå jeans. Tyvärr i st 40... har aldrig behövt löpa så stora byxor. Måste gå långa och många promenader på öland. Får ta med mig joggingbyxorna. Vägde 10 kg mindre än vad jag gör nu vid den här tiden förra året. men jag antar att jag kan gå ned igen. Det har jag ju gjort förrut.
Tror nog att T älskar mig precis som jag är, men det är för min egen skull som jag vill gå ned. Vill inte behöva köpa nya kläder för att alla byxor blivit för små.
Har inte gjort så mkt annat idag. Ätit middag och läst lite. Och så har min lillasyrra plattat mitt håt. Jag ser inte klok ut och tänker absolut inte lägga upp någon bild. Ser ut som en blandning av en tant och en rumpnisse. Som tur är går det bort om jag tvätar håret, så jag kommer vara mitt normala krulliga jag imorgon innan jag åker till Öland.
Ha det så fint alla vackra människor där ute!

Julklänning från prickig katt!

Den här fina klänningen köpte jag på Prickig Katt

http://www.prickigkatt.se/ i lördags. Visst är den söt?

Dagen före

Räknar ned dagarna till dig
dagen då ögonen åter ser på mig
värmer mig enda in

Den här julen blir inte som andra jular
bara dig i mitt huvud
bara dig

Lyssnar på Anna Ternheim och hennes texter säger
det jag tänker:

"Noone I'd rather be with than you
we never say the word, but our eys always do
My head explodes and my mind's a mess
and I'm dying to move like young boys do

Noone I'd rather be with than you
Away with the bothers, the saddest of news
Sober or hot, high or down below myself
You know the days when nothing flows

You see me
like noone
saw me before
this part terrifies me so...

Noone makes me free like you make me
I speak my mind, Im honest and cruel
I lay out my cards
Im a joke
Im a fool
But the beast in me
sleeps oh so peacefully
oh so peacefully...

You see me
Like noone
saw me before

Fluffhår!

Insåg inte själv hur mycket mitt hår hade växt förrän min familj sade det när de mötte mig på flygplatsen. Så jag var tvungen att ta några nya kort på mig sjlv och lägga upp här. kanske är det dags att raka huvudet igen? :)

Julen 2007: Julen 2008:

Har visserligen klippt håret endel emellan också, men det har endå växt ganska så snabbt.

I kväll ska vi ha kalas för min minsta syster som fyllde 16 år i tisdags. God mat och tårta är ju aldrig fel. :) Annars har det varit en lugn dag, har inte gjort mycket, men antar att man behöver ta det lugnt ibland.

Puss på er!

Hemma!

Så skönt att vara hemma igen! Men det känns fortfarande ovant att skriva med åäö, använder fel tangenter hela tiden. :)
Om nio dagar får jag träffa min vackraste T igen också. Saknar honom så troligt mycket och det ska bli hemkst fint att se honom igen.
Idag ska jag och syrran antagligen åka in till julmrknaden på Liseberg. men det spöregnar ute, så jag får se hur vi gör, kanske ar det battre att åka in en annan dag.
Drack julmust och åt riktiga svenska pepparkakor igår kväll, mums! Nu ska jag gå och provsmaka mammas mandelpepparkakor.

Imorgon!

Vaskan ar nastan fardigpackad nu. Vantar bara pa att de sista nytvattade kladerna ska torka. Far nog stuva om julklpapparna lite ocksa, sa att det inte vager for mycket. Kanske ta en eller tva i handbagaget. Det ar sa valdigt skont att jag antligen ska aka hem. Ska sova lange imorgon och sedan ta bussen till Tottenham Hale och sedan taget till Stansted. Ska unna mig att aka taget istallet for bussen, vilket tar nastan 40 min kortare tid.

Det gick ganska bra pa jobbet idag. Fick en julklapp av mina chefer ocksa. En flaska champange och ett julkort. :) Det blir mycket champange pa nyarsafton for mig och Tomas nu. Har slatt in flaskan i bubbelplats och sedan stoppat i den i kartongen jag fick den i igen, sa den ska nog klara sig. har lagt den mellan kladerna. Man far ju inte ha den mangden vatska i handbagaget tyvarr.

Jag ska passa pa att traffa Rebecca ocksa nar jag ar pa Oland, hon bor ju i trakterna, minns inte vart nu, men hon skrev pa facebook att hon garna ville ses. Och det ska bli sa fint att traffa Jonas och Anna och sara och alla andra fina manniskor igen. Fra se vilka jag hinner traffa, men ska forsoka hinna traffa sa manga som mojligt.

Imorgon kommer jag hem Sverige!

Idiotchef

En av mina chefer, vi kan kalla henne E, ar fanig. En kille, minns inte ens hans namn, som gar pa min skola, rakade ga forbi nar jag jobbade idag och stnnade for att prata en stund nar han kande igen mig.
Sa fort han hade gatt, fragade E om han var en av dem som tavlade om att ta min pojkvans plats. Ville skrika hogt " INGEN KAN TA T's PLATS DIN JAVLA IDIOT". Men jag log bara och sa att jag knappt kande manniskan och att jag inte planerade att byta ut T. E tycker namligen att det ar idiotiskt att T inte vill folja med mig till London.
Mannsikor ar sadana idioter ibland. Visst, det ar jobbigt med avstand ibland, ganska ofta, men ingenting kan fa mig att vilja ha nagon annan an min vackra Tomas. Om 13 dagar ar jag i hans famn igen. Langtar snart ihjal mig.

Svensk radio och julkalender

Lange leve SR och SVTs hemsidor! Hurra! Har sett alla avsnitten av julkalendern de senaste dagarna, ett valdigt bra tutt-tema avsnitt av Kobra och sitter just nu och lyssnar pa P3 Pop. Det ar sa skont att se och lyssna pa porgram som ar bekanta. Trodde inte att jag skulle sakna sa triviala saker, men det gor jag.
Mar mycket battre nu. Hade ingen feber natten till idag och har varit helt feberfri hela dagen. Var i camden och letade julklappar idag och hittade till mor och far i alla fall. Hade redan kopt julklappar till Tomas, Ida och Sara, men hoppades hitta nagra fler till dem.. men det var svart. Men nu har alla atminstonde en julklapp fran London. Resten ska jag kopa i Goteborg.
Inte manga dagar kvar nu och det kommer ga snabbt. Imorgon ar jag i skolan hela dagen och sond-tisdag jobbar jag. far forsoka tvatta pa sondag eller mandag kvall och packa pa tisdag efter jobbet. Bara fyra dagar kvar. wiieeh! Det kanns overkligt men underbart!

Oj. Imorgon ar det den 13:e December. Lucia. Tankte inte pa det forran nu.

Feber

Tredje dagen med feber, men det borjar kannas lite battre nu. Det hade dock varit skont om jag hade kunnat stanna hemma fran jobbet igar, men eftersom mina chefer var borta och jag ar den enda som har nyckeln till butiken forrutom dem, sa var jag tvungen att jobba enda. Skulle fatt ga hem efter halva dagen, men de fastnade i en bilko och kom inte hem forran vid halv fem och da var det enda bara lite mer an en timme kvar att jobba.
Har kopt panodil+coffein tabletter, och det haller ned febern ganska bra. Maste verkligen aka till skolan idag hur jag an mar. Missade lektionerna i mandags pga febern och vill inte missa fler nu nar det ar sista veckan. Igar skulle jag egentligen ha gatt pa en klassjulmiddag ute pa en indisk restaurang, men jag var tvungen att stalla in. Tragigt, men det var nog tur, eftersom jag fros och svettades om vartannat hela kvallen och natten.
Hade egentligen tankt aka till IKEA idag och kopa julmust, men det far nog bli pa fredag istallet. Eller ocksa vantar jag till nasta vecka nar jag aker hem. da kan jag dricka sa mycket julmust jag vill. har haft lite julstammning i alla fall. Familjen skickade adventsfika pa posten; glogg, lussekatt och hembakade pepparkakor. valdigt gott, och har fortfarande glogg kvar. :)
Ska mest sitta inne och titta pa film idag, och kanske ga till biblioteket snabbt om jag orkar, det ligger ju alldeles nara. Host host. Hopas att ni mar battre an jag darhemma. :)

Sista veckan

Nu ar det bara en vecka kvar i skolan. Regieleverna hade sina examensforestallningar igar, och pjasen som jag ar med i var en av dem som visades. Det gick ganska bra, men ar valdigt trott idag. Vi hade tekniskt genrep fran morgonen till 00:45 pa torsdagen och sedan hade i forestallningar hela dagen igar, och lektioner idag. man blir ganska trott av att slapa rekvisita och kulisser upp och ned for trapporna...
Nasta vecka kommer vi ha "examensprov" i de olika amnena pa lektionstid. Det ar mest att man far uppgifter och visar vad man lart sig under terminen och redan far man skriftliga omdomen av lararna i respektive amne. Lite laskigt, men spannande ocksa. Ska ova in min dikt till Rostlektionen ordentligt och min mimovning till acting assesments lektionen. Dessutom maste jag valja vilken sang jag ksa valja att visa.. vet inte riktigt vilken jag ska valja .... hmm. Far fundera pa det under dagen nar jag jobbar imorgon.
Ska jobba sond-tisdag och jag kommer vara sjukt trott pa onsdag sedan vill jag lova. Vi ska ut och ata pa en indisk curryrestaurang med klassen pa tisdag kvall, vilket jag hoppas blir kul.
Kan inte fatta att jag snart ar hemma igen. Pa onsdag ar det en vecka kvar. Snart ses vi igen! Wieee!

Saknar svenska juldofter

1:a advent i London.

Det heter tydligen advent har ocksa, men det kanns inte som att det ar det. Inga adventsljusstakar i fonstren, ingen gloggdoft, ingen julmust, inga pepparkakor... Pepparkakor gar sakert att fa tag pa, fast jag tvivlar pa att dom smakar som dom ska. Och glogg eller julmust far jag vanta pa tills jag aker hem, om jag inte tar och forsoker gora egen glogg.

Det ar regnigt skitvader idag ocksa. Sitter ihopkurad i en fotolj och lyssnar pa Cat Power istallet for att vara ute och promenera. Kanner verkligen inte for att ga ut nar det ar sa har. Vill bara sitta vid datorn eller dricka varmt te och lasa helgbilagan av Jennys Irish Times.

God natt

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Kan inte sova trots att jag ar trott, behover nagot att sysselsatta mig med. Jobbar inte imorgon i alla fall. En av mina chefer ringde i forrgar och sa att jag inte behovde jobba den har sondagen. har fortfarande mandagar och tisdagar fast, men sondagarna kommer variera fran och med nu tydligen. Kanske borde leta efter ett annat jobb...

Raknar dagarna tills jag ar hemma i Sverige igen. Idag ar det tva veckor och tre dagar kvar. Forhoppningsvis kommer tiden att ga snabbat. Om jag koncentrerar mig pa skolan och repetitionerna infor julshowen sa gar nog tiden snabbare.

Hoppas att vadret blir lite battre imorgon. Det vore sa fint att aka till Hampstead Heath igen, men det ar inte roligt att gora det om det regnar. Sist jag var dar var det sa vackert med alla hostfargade trad. nu har nog de flesta loven fallit, men det kan nog vara vackert enda.

Borjar bli trott pa riktigt nu, kanske borde ga och lagga mig. Godnatt alla fina manniksor dar hemma. Jag saknar er!

Närhetens fullständighet

Uppvaknandets skeende
hon undrar när det skedde
när medvetenheten vaknade
när han sakert visste
att det var henne han ville ha

Så ofta de sade det till varandra
att de aldrig skulle komma så nära
och sedan då det uppenbara skeddev
ar handlingen oundviklig

Ingenting kunde vara vackert
utan närhetens fullständighet

Antligen med i en pjas.

Var med i min forsta pjas i skolan igar. Det var bara en liten kortpjas, mer en scen. En av regieleverna, Robin, behovde skadespelare till en regiovning. Det var bara tre skadespelare som hade talroller, jag och flera andra var statister, men det var kul enda.

Pjasen utspelade sig i 1940-talets New York efter kriget, i en flashig restaurang pa Manhattan. Jag spelade en 22 arig "Golddigger" som gick ut med rika man for att fa det jag sjalv inte hade rad med. Kvallen som scenen utspelade sig under, var jag ute med en Maffia boss. :) hade en fin 40-tals klanning pa mig och lyckades fixa haret i en ganska just frisyr. Sag inte riktigt ut som pa bilden, men nastan. :)

Det gick riktigt bra faktikst, och bade Robin och skadespelarna fick bra kritik.


Det ar annu en ganska seg morgon. vaknade 10:30, at frukost och har mest suttit vid datorn sedan dess. men ska ga ut snart, ta en lang promenad, och ova in en text jag ska kunna till min voice lektion i morgon. Ska gora allt jag kan for att mota bort min hemlangtan.

vokabulär

Hon lyssnar pa White Rabbit och kanner hur hennes vokabular sviker. Spraket, varken det egna eller det som hon borde tala: engelskan, vill lyda henne. Trottheten overvinner henne, drar henne nedat. Detta trots att hon sovit 10 timmar och knappt lyckats gora nagot pa hela dagen. Paniken stiger innom henne nar hon ser hur himmlen brojat andra farg och hon inser att hon inte gjort nagot alls. Visserligen har hon lektioner pa kvallen, men det ar inte nog for henne.
Hon vet att hon borde lara sig att gora ingenting, lara sig att slappna av. Hon onskar att hon kunde ge riktiga svar pa de omgivande manniksornas fragor, inte bara mummlande fraser. Och ju mer hon tanker pa det, desta varre kanns det.
Redan flera timmar innan hon ska laga middag borjar hon tanka pa vad hon ska ata, som om maten nu ar det enda viktiga. Hon borde inte ata alls. I alla fall inte det kakpaket som hon annau en gang lyckats fa i sig.
Problemet ar att sa lange hon gor nagonting sa mar hon i alla fall battre. Men hon kommer aldrig pa nagot att gora forran det ar forsent. Hon vet att det ar fanigt att skriva om sig sjalv i tredje perosn, men det kanns atminstonde lite som att hon skriver nagot vettigt, nagot pahittat da hon andrar formen.

Snalla. Lat det bli december snart.

Fruktkött

------------------------------------------------------------------------------------------

Vi ater fruktkottet fran varandras kroppar. Lime, apelsin, citron: citruskottets syrliga verklighet langs vara lappar.
Efterat ar du tyst. Vagar inte mota min blick. Du tar pa dig kladerna snabbt men nar du reser dig upp for att ga vagar du se pa mig och sager: ”jag angrar ingenting.”
Nagra dagar senare ar du naken brevid mig igen, inte lika osaker den har gangen. Njutnadslysten, sokandes, omfamnar du dina begar. Dina hander ar lena och starka, dina fingrar kansligt utsnidade. Jag ater dig med en aldrig sinande hunger, glommer trottheten for allt du ger mig under dessa korta stunder av atra.
Utanfor vara fonster blir natten langsamt gryning, manniskorna lamnar sina rum, vandrar ut i dagen. Nar jag gar till min lektion den dagen kanns luften hog och klar. Sinnesintrycken tycks intensivare, fargerna skarpare an de nagonsin varit forut.

***

Senare, manader efter, hittar du mig pa badrumsgolvet. Insidan av mitt lar ar klibbigt av blod; jag haller fortfarande i rakhyveln. Du grater inte, tar den bara ifran mig, lyfter upp mig fran golvet och bar in mig till sangen. Du maste ha plastrat om mig, for nar jag vaknar tacker flera stora plaster mina sar och du ligger utmattad vid min sida, fortfarande i djup somn.
Jag skams. Minns den urdruckna flaskan kvallen inan, men ingenting annat. Jag forsoker minnas vad som hande och varfor, men timmarna innan jag somnade tycks utraderade ur mitt minne.
Nar jag klatt pa mig och tyst tar mina saker och lamnar rummet, vaknar du, satter dig upp i sangen och ser pa mig. Du sager ingenting, ser bara pa mig. Jag viskar forlat, och springer hela vagen hem, hoppas att ingen annan i korridoren ser mig.

***

Senare pa eftermiddagen mots vi hemma hos J. Du ar tystare an vanligt, franvarande, svarar inte nar jag pratar med dig. Tillslut berattar du vad som hande, om mitt raseri, om rakhyveln, om hur jag gang pa gang skrek hur mycket jag alskade dig.
Jag forsoker forsta allvaret i mina handlingar, forsoker be om forlatelse. Du vill inte lyssna, gar ivag till J och vander mig ryggen.
Sa minns jag din far. Hur du akt in med honom till akuten gang pa gang efter saker han gjort da han druckit for mycket. Jag ar som din pappa. Nar du berattde for mig om hur illa han behandlat dig, blev jag blivit arg, lovade att skydda dig fran allt ont. Nu skadar jag dig pa samma satt som han.
Tillslut pratar vi. Jag berattar om mina tankar, om hur daligt jag mar over det som hant, och han forlater mig. Han forlater mig trots att jag inte fortjanar det, och vi haller om varandra, jag grater.






II

Jenny Wilson sjunger Let my shoes lead me forward. Mina nya kangor gor blodiga skavsar pa halarna. Pa vaderna dar kangskaften slutar, syns roda cirklar langs huden efter hart lader som karvat in sitt bomarke. Jag vagrar ta av dem.
Asfalten ar kantad av sondertrasade soppasar, skrapet valler ut likt inalvor och jag snubblar over en tva liters colaflaska. De har inte pant pa lasken har. Man slanger skrapet pa gatan. Atervinningsstationerna sammlar ihop plast, papper och metall i en och samma container. Kanske inbillar det sig att allt i grunden ar atomer.
Man diskuterar fattigdom pa radion och jag tanker pa vad du fragade mig, om det ar battre i Sverige. Jag minns inte om jag hade nagot tydligt svar. Vad ar egentligen bra, vad ar daligt. Men jag antar att manga saker ar battre dar och att jag nu har lamnat det och kommit hit.
Kvar i Sverige ar du. Jag kan se dig i nyduschat har, i din rodrandiga skjorta med benen i kors pa sangen i ditt rum i kallaren. Jag ar radd for att aka hem over julen, radd for veckan vi ska ha tillsammans. Hur ska jag nagonsin kunna slappa taget?
Snabbkaffet ar starkt, nastan som espresso, sa som jag vill ha det. Jag hinner aldirg dricka upp en hel kopp innan det kallnar. Glommer av att jag gjort annu en kopp, eller distraherar mig utan att marka att tiden gar. Forst efter flera timmar vid datorn marker jag att mina skinkor har somnat.
Uatnfor mitt fonster pagar standigt en fotbollsmatch. Jag marker aldrig nar en macth slutar och en annan borjar. Forst nar det blir tyst marker jag en forandring och inser att de slackt ljuset pa fotbollsplanen.
Pa youtube finns alla latar jag nastan glomt att jag alskar. Jag lyssnar pa dem om och om igen for att inte glomma och for att det inte ska bli obehagligt tyst. Heltackningsmattorna suger at sig ljuden och enda ar det standigt roster utanfor, sirener, tag, bilar. Men det ar inte ljud som ger sallskap. Bara utanfor brus.

Promenad

Dagen ar langsam. Laser, dricker kaffe.

Gick en promenad, tva varv i parken ovanfor omradet dar jag bor. Ekarnas kronor stracker sig gula och skirmrande mot den sprackliga hosthimmlen. Luften ar hog och klar och jag njot av att kunna stracka pa benen utan att skynda undan regnet.

Ar ledig hela dagen utan nagra sarskilda planer, vet inte riktigt vad jag ska gora. Sover alltid lite for lnage nar jag ar ledig. Vaknar och somnar om flera ganger, innan barnens skrik fran skolgarden utanfor mitt fonster blir lite for patagliga och jag tvingar mig upp fran sangen.

Kanske gar jag en till promenad senare. Behover motion och sa lange det ar hyfsat fint vader och ljust ute ar det skont att promenera. Kanske blir det en fin dag trots att jag inte vet alls vad jag ska gora med den.

Lugn och ordning

Imorgon ska jag antligen skaffa mitt bankonto. Alla som nagon gang forsokt gora detta i England vet antagligen hur krangligt det ar. men nu har jag alla papper jag behover. Det ska verkligen bli skont att fa det fixat, sa att jag far in min lon pa kontot.

Imorgon far jag dessutom sova ut for forsta gangen pa en och en halv vecka. Jobbade 6 av sju dagar forra veckan och ar vadligt trott nu. Men det ar bra att jag har ett jobb, sa jag ska inte klaga.

Om lite mer an en manad aker jag till Sverige. det ska bli sa fint att komma hem igen, aven om det bara ar for lite mer an tva veckor. Tror att den har julen kommer bli den basta pa valdigt lange och jag ser fram emot att fa fira en lugn och mysig nyar med T pa Oland. Har festat sa mycket pa manga andra nyarsaftnar och jag har verkligen inget emot att bara fa vara ensam med honom. saknar honom nagot oerhort fortfarande. Vilket val iofs ar bra, men det ar jobbigt.

Har egentligen inte sa mycket att beratta. Vill forsoka blogga ofta, men aven om jag bor i London sa ar det ju vardag har med och dagarna liknar varandra, avne om det naturligtvis hander mycket roliga saker ocksa.

Stories, I'm telling stories

Han sitter pa bänken , iakttar omgivningen, ständigt i rorelse. Alltid pa väg i nagon riktning, han sjalv stillasittande, fastnaglad vid den obekvama metallen.
Boken han forsoker lasa distraherar honom bara nagra minuter i taget, han ar allt for upptagen med att undra om nagon annan befinner sig i samma situation som han sjalv. Ar det nagon annan som flyr vad de borde for att gora ingenting? Nagon annan som spatserar runt planlost utan mal har pa stationen?
Den valvda glasformation som hojer sig over stationen visar en gra himmel, regn som ihardigt trummar mot dess ovandel. Hogtalarna meddelar forseningar pa franska.
Han har whiskey i en appeljuiceflaska, och dricker ur den da och da, tycker om hur det branner av vatskan nar den rinner ned mot magsacken. Det far honom att kanna sig trygg.
Det gar ett tag till Paris om en timme. han skulle kunna ta det, han har pengar pa kontot och vill verkligen lamna den har staden. Han star inte ut langre. Fast han antar att alla europeiska stader i grunden ar sig lika. For mycket manniksor pa for liten yta. Buller. Vulgaritet.
Flaskan ar tom. Han staller den bredvid sig pa bänken, reser sig upp. Blir en del av folkmassan. Foljer efter den, utan att veta vart.

Trötthet

Kopierade mig ett ö. Behövde det eftersom ordet i rubriken ovan verkligen stammer. Och jag ska jobba tre dagar till + ga i skolan i morgon kvall och pa torsdag och hela lördagen... Pa onsdag kommer jag att vara synnerligen död. Tur att mitt snusknark antagligen , om jag har tur, anlander pa tordag, eller senast pa fredag. Behover nicotinkickar om jag ska halla mig vid liv.

Rekommenderar Jeanette Wintersons hemsida www.jeanettewinterson.com Det finns uttdrag ur de flesta av hennes böcker dar, krönikor, artiklar och fakta om henne. Hon rakar ju vara en av mina favoritförfattare. Dessutom har hon en butik, nagon form av delikatessbutik, i östra london, i brick lane omradet. Hon bor ovanpa den ibland. Vill ska dit och raka stöta ihop med henne. Vet inte om jag skulle vaga saga nagonting till henne, men jag skulle i alla fall försöka tala om för henne hur mycket jag beundrar henne och hur mycket jag tycker om hennes böcker.

Imorgon ar USAs presidentval avgjort. Hoppas att Obama vinner. Det behovs förandring.

Sammet

Laser "Tipping the velvet" av Sarah Waters, funderar pa att ga ivag och kopa glass, bara stanna inne under ett tacke, lasa, dromma, rakna ned timmarna. Inget promenadvader alls och kroppen kanns trott.

Det var dock valdigt kul i skolan igar. Vi hade var forsta stagefighting lektion, och larde oss sla realistiska punchar utan att skada varandra och de forsta stegen i faktning, med varjor och allt! En garde! Dessutom hade vi en riktig teaterlektion, iatsllet for alla teaterteori som vi gatt igenom de senaste veckorna. Det kan nog bli riktigt bra nu tror jag. och tiden kommer att ga sa mycket snabbare nar jag bade har roligt och mycket att gora.

Imorgon kommer nog mitt brev fran T. Ska skynda mig hem fran jobbet. Har inga lektioner i morgon kvall eftersom det ar half-term, vilket ar ganska skont eftersom jag trots allt ska jobab fem dagar i rad nasta vecka.

Det ar tur att Youtube finns. Lyssnar pa Morrissey nu, saknar att ha vettig musik nara. Mina horlurar till min mp3 ar borta och har inte sa mycket musik pa den enda... Sa det ar tur att jag kan spela musik pa Jennys dator ibland.

om 1 manad och 16 dagar aker jag hem. Om 1 manad och 25 dagar, far jag se dig igen.

Sa att du kanner igen mig

Jag vantar pa att posten ska komma och hoppas att den har med sig ditt brev. Har varit nere vid brevladan tva ganger redan: Den ar tom. Tanker att brevbararen inte har hunnit komma an. Snus och karleksbrev. Ute blaser det upp och molnen morknar.

Den dar gangen da vi trodde att vi for alltid skulle forlora varandra, da motsattningarna var allt for starka och de som sa att vi skulle misslyckas fick ratt. Da sa jag att jag alltid skulle behalla mitt huvud rakat, att jag skulle se ut sa som jag gjort da jag fortfarande kunde vara i din famn, sa att du skulle kanna igen mig om vi nagon gang traffades igen.

Jag behovde inte fortsatta raka mitt huvud, vi fick ha kvar varandra enda. Men jag undrar om du skulle kanna igen mig nu, haret som symbol for den personliga forandringen. Kanske borde jag raka av det igen, se mitt ansikte arligt i spegeln. Bli ett jag igen.

I natt dromde jag att det var 1:a maj, jag var ute pa gatorna i Goteborg, eller kanske var det stockholm. Jag hade glomt av vilken dag det var och forvanades av folkmassorna.

Kl ett ska jag ga ned till brevladan igen. Sedan far jag val acceptera att ditt brev inte kom idag, om ladan fortfarande star tom.

Camden days

Den dar skylten gar jag under varje gang jag gar till jobbet.


Jag undrar om Morrissey nagon gang brukade vandra runt bland markandsstanden i Camden lock market... Fast jag ar i och forsej inte ens saker pa hur lange marknaden har funnits. Men jag kan se honom vandra langs kanalen med en cigarett i mungipan, eller sittandes pa broracket med en ol.



Det gar ganska bra pa jobbet nu faktikst. De senaste dagarna har jag lyckats salja ganska mycket,natt upp till det mal som forvantas av mig och lyckats halla humoret uppe nastan hela tiden ( mojligtvis undantaget de forsta timmarna i sondags nar jag var nagot bakfull).

Idag foljde jag med Mark och Emma hem till deras lagenhet i Camden efter jobbet. Jag ska passa deras katt Coco nar de ar i Italien nasta vecka. Coco ar hemkst fin: kelig, vild och tillgiven. Det ska bli fint att passa en katt igen och dessutom far jag ju betalt.



Tanker bestalla min decemberflygbiljett hem ganska snart, nasta vecka kanske. Forsoker att inte rakna dagarna for mycket, vill fylla dem med saker att gora och tanka pa handelser i nuet som gor mig glad istallet for att langta sonder mig.



Det ar fint att halla kontakt med vannerna via mail och gastboksinlagg i alla fall. Skriver ganska ofta och far en hel del svar. Kanns tryggt att atminstonde veta lite om vad som hander kring dem jag bryr mig sa mycket om.




Morrissey

Come back to Camden





There is something I wanted to tell you, It's so funny you'll kill yourself

laughing

But then I, I look around, And I remember that I am alone, Alone. For evermoR



The tile yard all along the railings, Up a discoloured dark brown staircase

Here you'll find, despair and I, Calling to you with what's left of my

heart, Myheart, For evermore



Drinking tea with the taste of the Thames, Sullenly on a chair on the pavement

Here you'll find, my thoughts and I, And here is the very last plea from my

heart

My heart. For evermore, Where taxi drivers never stop talking

Under slate grey Victorian sky, Here you will find, despair and I

And here I am every last inch of me is yours, Yours, For evermore



Your leg came to rest against mine, Then you lounged with knees up and apart

And me and my heart, we knew, We just knew, For evermore

Where taxi drivers never stop talking, Under slate grey Victorian sky

Here you'll find, my heart and I, And still we say come back, Come back to

Camden

And I'll be good, I'll be good, I'll be good, I'll be good

Stilla morgon

Det ar val egentligen inte morgon langre. Snarare nastan mitt pa dagen. Men jag sov till 10 idag, vaknade, somnade om.

Sitter med min andra kopp kaffe och lyssnar pa en Agatha Christy foljetong pa radion, BBC 1. Forsoker komma pa nagot att gora med min dag, ar ledig utan nagra egentliga planer. Tvattmaskinen surrar i bakgrunden och jag borde damsuga... Solen skiner genom en tunn hinna av gravita moln, fonstrens smust och fingeravtryck avtecknas tydligt.

Jag har tagit tillbaka mitt Facebookkonto igen... Tanke inte gora det, men det ar sa manga av mina foredetta klasskamrater och andra fina manniskor fran goteborg som har sidor dar, och jag vill halla kontakten med folk aven om jag inte ar dar.

Promenera, baka, skriva... Det skulle jag kunan gora. Det var sa lange sedan jag skrev nagonting, nagit langt och sammanhangande. Sa lange sedan jag skrev pa riktigt. Kanske ska jag agna dagen at det. At skrivandet.

Nya Pjux!

Wiiie! Idag har jag kopt nya Dr Martens kangor. Klassiska svarta. letade efter ett par 20 hals i lack, likadana som jag hade nar jag var 13, men bestamde mig for en nagot bekvamare variant. Nu galler det bara att ga in dem, de ar vadligt stela nu. Det ar mkt billigare att kopa kangor har an i Sverige. £ 65, drygt 780 spann gav jag for dem, och mina forra kangor had ejag i fem ar.

Vandrade runt i camden idag, skont att gora det utan att vara pavag till jobbet for en gangs skull. Var inne i en seconhand affar, Rokit, pa Camden highstreet och hittade en lila stickad troja och en fin randig halsduk. Det borjar bli lite kallt har.

Ska strax dra mig nedat bussstationen och aka till skolan. Hoppas att jag kommer ihag nagot av koreografin vi gor pa jazzdanslektionen.. hmm

Efter skymmningstimmen

Annu en dag har passerat. Vaderna varker efter att ha statt upp storre delen av dagen. Det gick enda helt okej pa jobbet idag, aven om jag naturligtvis borde ha varit annu mer social. Jag vet inte riktigt vad det ar med mig. Standigt trottheten som hanger over mig.

Snart ska jag ringa T, saga godnatt, krypa ned mellan lakanen.

Pa onsdag har jag bestamt mig for att ga pa F. Bacon ustallningen pa Tate gallery. Jobbar inte da och har inga lektioner heller, sa ska passa pa att ga och se den, han ar en ganska intressant konstnar. Dessutom har jag en fribiljett jag kan anvanda. Gratis ar som bekant godast.

Det ar helt tyst i lagenheten. Fotbollsplanen som jag ser fran fonstret i vardagsrummet, ar slackt och tom. Antligen. Det kanns som att det standigt pagar traningar och matcher dar, oavsettt dag eller hur sent det ar. Planen ar liten och ligger markligt placerad pa en gard mellan husen, sa ljudet studsar mellan vaggarna och hojer ljudets volym.

Ska stanga av datorn nu, vila benen och huvudet. Dromma vackert.

Textmassiv

Och jag vill se alla filmer vi sett tillsammans, uppleva varje minne, varje minut igen. jag vet inte om jag orkar bara det har, det ar for mycket, de tkommer over mig. Mitt fokus glider standigt undan fran nuet, vandrar bakat, onskar att tiden kunde stannat dar, for alltid. Vill inte behova relatera till varken nutid eller framtid. Vet inte langre vad jag vagar, vad jag vill, vad jag maste gora. Jag vill se Garden state igen, med huvudet vilandes i ditt kna. Jag vill dricka vin i din pappas hus framfor eldstaden, jag vill alska med dig. Jag vill se dig i ogonen och tala om hur mycket jag alskar dig, jag vill halla om dig och somna i dina armar. Jag vill inte sitta har och kanna att varje text jag skriver handlar pm langtan och saknad.

Saknader och iakttagelser

Saknaden kommer i kaskader, plotsligt. Jag vill packa mina vaskor, sprinag hela vagen till Stansted och bara flyga tillbaka till Sverige igen. Tillbaka till T.

Den kanslan atervander sa fort nagonting kanns jobbigt. Nar skolan inte uppfyller mina forvantningar, nar det inte funkar pa jobbet, nar jag kanner mig ful, dum, konstig och ensam.

Hosten har kommit hit pa riktigt nu. I sondags var det nastan sommarvarme, men loven har andrat farg och borjat tacka trottoarerna, gommer undan skrap och sliten asfalt. Tidigt pa morgonen ar det dimma och mammorna foljer sina skoluniformskladda barn till bussen eller till den primaryschool som ligger mitt emot huset dar lagenheten jag bor i ligger. Barnen ser sa uppkladda ut, men beter sig enda som barn gor. Springer ivag, skriker, skrattar.

Det ar tur att jag bor med en sa bra manniska som Jenny enda. Jag har haft tur. Hon ar latt att prata med och har hela tiden forsokt hjalpa mig med de praktiska problem som dykt upp. Kanner mig trygg har.

I morgon har jag sovmorgon for forsta gangen pa fyra dagar, skont! Ska sova tills jag ar utsovd och vaknar av mig sjalv. Innan skolan borjar pa kvallen ska jag forsoka baka brod och ta en lang promenad...

Cold

\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\

Jag ar fruktansvart forkyld. Nastan rinner och ar tat, halsen kanns tjock och obehaglig. Langtar efter T, ringer och grater i telefonluren, talar om att jag langtar, att jag langtar och vill aka hem. Jag vill inte aka hem egentligen. Vad har jag att aka hem till? T, min familj, mina vanner. Men jag vill klara av det har, vill bli van med London, vill hitta min plats i tillvaron har, kanna mig hemma med skolan och jobbet.

Pa mindre an fyra veckor har jag trots allt lyckats ordna en hel del saker. Jag har hittat ett rum att bo i som ar bra och jag jobbar, bara tre dagar i veckan visserligen, for Berty&Gerty, en vintage affar som bade har en butik och ett markandsstand vid Camden lock market. www.bertyandgerty.com
Jobbet ar oftast roligt, men jag blir latt gsnka nervos nar nagon av cheferna, Emma och Mark, som ager butiken ar i narheten. Blir pa nagor satt mindre social och uttatriktad an vad jag ar i vanliga fall, bara for att de forvantar sig att jag ska vara pushig och ta kontakt med kunderna hela tiden och nastan anfalla folk for att salja sa mycket som mojligt. Antar att jag kommer att hitta en bra strategi sa smaningom.

Mitt storsta problem, forrutom den hemlangtan som attackerar mig med jamna mellanrum, ar det helvetes bankontot som jag inte har lyckats skaffa. Har forsokt pa alla mojliga satt, men det ar verkligen svart. Och utan konto, ingen lon...

Jag har varit helt slut i huvudet och kroppen hela dagen. Bara gatt ut till biblioteket for att hyra tva filmer. Kanske borde jag lagga mig tidigt idag, sa att jag orkar ga upp i morgon over huvud taget. Tyvarr ar det flera fysiskt kravande lektioner imorgon, yoga och akrobatik bla, och jag tror inte att jag fixar att vara med pa det. Hoppas att jag inte far skit for at jag kommer utan att delta...

Jag ska forsoka skriva mer regelbundet har, men om jag ska vara arlig sa hander det inte sa jattemycket spannande. Skolan, jobbet... det ar inte mycket mer. Och jag tanker fortfarande mycket pa Oland.

Cykeldagar

Jag ska cykla i London for forsta gangen idag. Lana Jennys hoj och kanna friheten blasa i haret. Gardagen var fort inte sarkillt bra alls. Saknaden blir alltid starkare nar jag pratat med T i telefon och tararna ville inte sluta komma. Dagen forsatte med annu ett misslyckat forsok att oppna ett bankonto, det har landet alskar att krangla till det.
Cirkuslektionen i skolan var i alla fall rolig. Vi cyklade enhjuling och det gick forvanansvart bra, lyckades ta mig flera meter frammat enbart med lite stod fran en klasskompis.
Solen varmer utanfor, det ar verkligen cykelvader och jag borde inte alls sitta inne. Det ar manga timmar kvar an tills jag ska ivag pa lektionen och jag tror att jag ska unna mig en bekymmerfri dag utan bankkontoforsok och vilsekommanden. bara cykla och se vart jag kommer.
Jag maste borja ata battre. Enda sedan jag kom hit har mitt samatande blivit hemkst ohalsosamt. Kan inte skylla pa hur stort utbudet av kaokor chips ar har, maste ha storre sjalvdiciplin. Ska inhandla massor av frukt och lagga i cykelkorgen pa vagen hem.

ps. T jag onskar att jag fick cykla med dig. ds.

Det nya livet

London. Tva veckor har jag varit har nu. Tva veckor med manga omstallningar. jag har tankat skriva tidigare, men forst nu har jag fatt ro att gora det.
Sedan en vecka tillbaka bor jag med Jenny, en valdigt trevlig Irlandsk kvinna i 30-ars aldern, i norra london, mitt emot Tottenhams hemmaarena Hart lane stadium. har ett valdigt litet men enda hemtrevligt rum och inte allt for langt till skolan.
Skolan borjade i mandags. Det kandes lite konstigt forts, inte alls jag som jag forvantat mig. Lokalerna som de nyligen bytt till ar inte riktigt fardiga, och aven om dans och teatersalarna ar fina sa ar det lite markligt att bli stord av byggarbetarnas oljud mitt under lektionerna. Forhoppningsvis ar de klara snart.
Den teorestiska undervisningen i Science of Acting ar ganska strikt, men de allra flesta lararna har mycket humor och verkar verkligen passionerade angande vad de lar ut. Det gar ganska bra med engelskan, men ibland, nar jag ar trott, fumlar jag med orden.
Jag saknar T oerhort mycket, men vi pratar varje dag i telefon. Har turen att bo med ett telefonabonnemang som tillater gratis samtal innom europa. God bless Jenny, eller nagot. Ibland ar det oerhort jobbigt att vara sa langt fran honom, men jag forsoker att inte deppa ihop for mycket pa grund av det.
Skriver mer en annan dag, ska inte traka ut er ev lasare med praktiska detaljer. Imorgon ska jag sova lange, forsta sovmorgonen pa flera dagar.

Ensam till London

Jag kommer att åka ensam till London. T vill inte längre. Vill vara med mig, men inte dit, inte nu. Egentligen anade jag det länge, men gömde mig bakom det jag ännu inte visste för att slippa ta besluten.
Nu är första terminsavgiften till teaterskolan betald, första hostelveckan bokad och flygbiljetten beställt. Nu finns ingen återvändo. Staden väntar på mig. Lördag 13 september åker jag.
Först ska jag åka tillbaka till Kalmar, till Öland; till T. Tillbringa nu på torsdag till söndag med honon, vill inte säga "en sista gång", det får inte vara så och skulle det vara så vll jag inte tänka på det. Kanske kan han komma efter senare, eller hälsa på i alla fall.
Obehaget finns kvar i maggropen, försöker ägna mig åt optimism, något jag inte har en särskilt naturlig fallenhet för. Försöker fylla dagarna med just nu, försöker le när jag ser mig i spegeln.
Jag tänker, det ordnar sig Johanna, det ordnar sig, men när jag blundar sväljer staden mig, den famnar mig, sänker mig, om vartannat, vaknar utan att ha sovit särskilt mycket och befinner mig i halvsovande vakentillstånd.
Är rädd för allt T får mig att känna, men längtar och vill och tror att det är bra att vi ses innan jag åker. Min mor pratar hela tiden om "Du kan ju komma tillbaka", som om hon förväntar sig katastrofen, och jag förstår henne. Men jag har klarat svåra saker. Och T tror på mig. A och J tror på mig. Jag tror på mig, ibland, åtminstone ibland. Och L's röst ringer i huvudet då och då "Men du borde väl hålla på med teater, fortsätta stå på scen?." Som en sorts bekräftelse på att jag kanske, trots allt, tagit ett bra beslut.

Natt

***

Försöker långsamt skriva igen. Orden hittar inte riktigt sin plats, men när jag skrev det här i går natt så kom det faktikst ett flöde av ord för första gången på länge.

Om nätterna, de nätterna då det känns som att det alltid kommer att vara natt, då är jag lycklig. Frizonens stunder där det som i längden blir en plågsam påminnelse, för stunden känns vackert; en bok, anteckningsblocket, pennan. De enkla medel som under dagsljus ser futtiga ut, ger näring då allt annat är tyst och får vara tyst.
Tystnad om dagen skrämmer mig. Den känns onaturlig, min existens oberättigad. Kanske är jag en nattfjäril, vars rätt jag kryper fram först efter skymningen?
Min dygnsrytm är åter inställt på trött dag och vaken natt. Det är så skiftande. Det har funnits dygn av vakna nätter, vakna dagar, frivilliga sådana formade av levande nutid och glädje.
Det har funnits nätter med vakenhet som skrämt, då sömnen ses som räddaren men vägrar infinna sig och de nätter då jag helst förblivit vaken, bara för att kunna se på dig, följa din kropps nyanser, men somnat tidigare än du, min vilja förlorad i trötthet.
Den här natten är rofylld på något sätt. Ännu grubblar jag inte över morgondagar och framtid. Denna stund innan sömnen omfamnar mig, ska förbli fri från grubbel. Jag ska ligga på rygg, bara se hur skuggorna fladdrar, lyssna till mina egna hjärtslag och vara nöjd med det.

Pärlplatta

Pärlplattekonsten ska bli min nya uttrycksform. Min snart 16-åriga lillasyster pärlar supermariosvamp-halsband för fullt och jag gjorde min första pärlberlock idag. Någon sorts lilasvartvit abstrakt stjärna. Om det blir riktigt illa kommer det att sluta med att det är det jag ägnar mina närmsta veckor åt.

Önskar att livet var lite mer som en pärlplatta. Att man tydligt kunde foga samman alla olika delar av det man upplevt och uträttat, se att det faktikst är mycket som är bra och att det till sist bildar ett vackert mönster trots att det finns hål här och där... Jag är dålig på att se helheter. Hakar upp mig på obetydliga detaljer.

Någon dag, förhoppningsvis snart, ser jag nog min helhet. En helhet som innefattar levande drömmar, inte bara dem som går förlorade.

Långsamheten

Tiden går långsamt här. Flyter lik seg gröt. Jag försöker att anpassa mig till det, försöker att trivas med att göra mycket lite. Jag går upp, äter frukost, läser, läser, läser, går ut med hunden, ordnar mina saker lite ( alla böcker, kläder osv som jag inte kan få med till London ska stuvas in på ett mycket litet utrymme vid källaren i mina föräldrars radhus).

Just nu sitter jag på MySpace, lyssnar på Pj Harveys senaste album "White Calk". De låtar jag hört hittills är mjuka, svävande men en då tydliga i sin framtoning. Hon sjunger med ljus röst till moll acord. Om man jämför med hennes förra skiva Uh Uh Her, är den hät mycket lugnare och mer lågmäld. Jag tycker om att hon gör så, att hon hoppar fram och tillbaka i vilken framtoning hon väljer när hon gör musiken. Hennes skivor är aldrig tråkiga, och jag tror att White Calk precis som Uh uh Her, är en skiva som kommer växa ju mer man lyssnar på den. Särskilt Grow grow grow är underbart vacker... den svävar och böljar fram och skapar en mystisk stämning.

Jag får väl ägna dagarna här åt att lyssna på en massa skivor som jag inte hört på länge, gå igenom min fars Lp-samling.

Det viktigaste är att jag inte låter långsamheten kväva mig.

Flyttfågel

Är flyttfågel nu. Imorgon packas banankartonger, resväskor, diverse kassar och andra provisoriska förvaringsmöjligheter i mina föräldrars bil. Jag ska bo där några veckor nu, i Lerum, tillbaka till startpunkten. Vet inte riktigt hur det känns ännu, men jag tror att det kommer att fungera, det är ju trots allt bara temporärt.

Det var sista dagen på jobbet igår. Jag överlevde, jag klarade av att jobba en hel sommar. Vet inte om jag borde vara stolt över en så simpel sak som att klara av att arbeta, men jag tror att jag är det en då.

Om en timme ska jag och fröken S fika på Café Marmelad i majorna. Jag har inte varit där sedan jag flyttade till Öland, så det ska bli fint. Det känns bra också att få hänga lite med fröken S, vet inte hur mycket jag hinner träffa henne när jag bor i Lerum och sedan bär det ju av...

Oron har nästan släppt och ersatts med ett nästan ansvarslöst "det ordnar sig". jag är verkligen inte säker på att saker och ting kommer att ordna sig, men jag har inte ork nog att slösa energi på oro. Det betyder dock inte att jag är helt fri och harmonisk... nej nej, när skulle det kunna inträffa. (ironisk harkling).

Om någon där ute vet något om rum/delar i lägenheter för två personer i London, hör gärna av er. Alla förslag är välkomna. Vi vill flytta in i mitten av september.
If anyone out there know anything about a room thats available in London, for a nice couple from sweden, both very creative and friendly, please let me know. We need somewere to live from September, as my school start 22th September.

Så. Uppdateringarna av mina synnerligen intressanta vardag lär fortsätta.

So long

I väntan på symbios

Jag åkte ned till stadens centrum idag med ambitionen att sätta mig ned, på ett café eller på biblioteket för att skriva. Det är inte bra att planera att man ska skriva utan att ens ha en aning om vad det är man tänker skriva om. Eller, det kan vara bra att bara sitta och skissa, samla tankarna, hitta tillbaka till någon sorts rytm. Jag vet bara inte om det funkar för mig, just nu.
Jag sitter på stadsbiblioteket just nu, när dessa ord framställs. Tog ännu en "nu ska jag skriva och dricka en kopp starkt kaffe och samla mod-fika" utan vidare resultat. Några ihopplockade meningar om omgivningen kring mig där jag satt. Iakttagelser. Ständigt iakttagelser, visserligen bra och användbart, men om jag hade velat beskriva verkligheten ekat så som den är, så hade jag valt att bli journalist eller kanske ägnat mig åt socialantropologin på allvar.
Min dröm om berättandet, om skrivandet handlar om en kombination av det som upplevts och det påhittade, den magiska kombinationen av realism och den poetiska bearbetningars fantasifullhet.
Kanske tänker jag för mycket. det är något som jag ofta får höra, och som jag innerst inne vet är sant. Men det är svårt att bara göra, bara skriva utan att fastna i ordlöshet eller alldeles för sträng självkritik.
Nu är åtminstone ännu ett blogginlägg skrivet. Publicerar min skrivkramp istället för berättelser, i väntan på att lusten och orden ska förenas i symbios igen.

Off

Min ON-knapp tycks sluta fungera. Det händer oftare och oftare att jag går runt likt en zombie, stirrar, undrar vad jag egentligen gör, eller vart jag ska. Jag är vid medvetande, klarar jobbet, äter, sover. Men dagarna är fulla av luckor, svävande ingenting-stunder då jag mest känner mig avslagen, avstängd, förbrukad.

Kanske är det överansträngning -trötthet-längtan-förvirring-oro-arbetsutmattningssymptom

Eller så är jag vakuum

vakuumsårskorpa

pilla av

pilla av

nu

Vill vara ON.

Ändrad uppfattning

Det är märkligt hur fort man vänjer sig vid saker och ändrar uppfattning. Mitt sommarjobb på ett äldreboende i Göteborgs kommun har pågått i ungefär en månad, och nu känns det faktiskt rätt så bra att åka till jobbet. De första veckorna var det en helt annan sak. Inte för att jobbet i sig är särskilt tråkigt eller svårare än jag klarar av, det är de sociala kring arbetet som tar tid att komma in i, eller snarare; lära sig.

Som en del av er kanske har märkt är jag en kanska lättsårad och ibland överdrivet känslostyrd person. Jag har svårt för det här med struktur, regler och rutiner, vilket råkar vara några av grunderna i hur man ofta arbetar inom vården för att saker och ting ska fungera. Jag förstår ju naturligtvis att man måste göra vissa saker på ett särskilt sätt, men när rutiner och strukturering går före empati, då blir jag ofta rent ut sagt förbannat ( även om jag naturligtvis försöker att inte visa det på jobbet. Jag gillar inte konflikter.)
Nu menar jag inte att dem jag arbetar med är dåliga på sitt jobb eller att de är hemska människor, så gott som allihopa är trevliga, roliga och bra på sitt arbete. De är väl bara det att jag har ett lite annat synsätt. OCH mer erarenhet.

Ju mer jag jobbar, destå bättre blir jag dock på att tyda signaler, veta vad jag kan säga utan att det blir pinsamt och hur jag ska hantera min egen prestationsångest och min klump i magen som ofta kommer eftersom jag är så lättpåverkad av andra människors sinnesstämning
Det känns det faktiskt riktigt bra nu. Jag lär mig saker som känns viktiga och relevanta, saker som jag antagligen även kommer att ha användning för när jag sysslar med teater eller vid andra tillfällen då optimism, tålamod och förmågan att sätta sig in i andra människors situationer är viktig.

Att vet vem man egentligen är

Ibland önskar jag att vi föddes med en sorts färdigskriven instruktionsbok över vilka vi är och hur vi ska leva våra liv. Det vore naturligtvis väldigt tråkigt, men vi skulle åtminstone veta vilka vi är, varför vi befinner oss här och vad vi ska sträva efter. Hur vet vi, i dagens morderna och valfria samhälle, vilka vi egentligen är?

Jag har problem med att befinna mig i nuet, så länge inte nuet ger mig någonting. Just nu känns mitt liv som en väntesal, som ett vakuum som jag bara vill ska ta slut. Det är inte det att jag inte har någonting att vara lycklig över; jag är tillsammans med någon som jag faktiskt älskar och har det fint tillsammans med, jag har ett sommarjobb, jag har vänner.. blablabblabla, ja ni fattar.

Det är bara det att det inte känns som att jag lever på riktigt om jag inte gör något som jag verkligen vill och har valt själv. Visst, ingen har tvingat mig att jobba där jag jobbar, men ska jag vara riktigt ärlig så tog jag bara jobbet för att jag var rädd att stå utan och inte ville bo hos mina föräldrar.

För att återvända till det ämne jag startade det här inlägget med: Är vi vad vi gör, eller kan vi hitta oss själva och vara lyckliga utan att för tillfället syssla ( dvs jobba) med det vi egentligen vill? Vårt jag, den person vi skapar genom hur vi är, vad vi tycker, tänker osv, borde väl vara densamma oavsett vilken situation i livet som vi befinner oss i?

Jag vill verkligen tro det. Bara för att jag för några månader gör något som jag verkligen inte vill göra resten av livet, så betyder det ju inte att jag har blivit en annan person, eller att jag har glömt bort mina drömmar.

Ostadig

Jag tror att jag hatar att blogga.

Eller också avskyr jag bara tanken på allt jag vill säga men aldrig lyckas skriva ned.

Jag blir upprörd över minsta sak alldeles för ofta, en känsla av maktlöshet förföljer mig och jag driver mig själv in i en spiral av nervsammanbrott genom att hela tiden trycka ned mig själv när jag gör fel. Jag kan inte fortsätta såhär.

Vill bara dunka någonting hårt, helst mitt huvud mot golvet, få allt obehag att försvinna, få all överkänslighet att sluta existera. Jag är så trött på känslan av att jag borde vara så lycklig, så nöjd så tacksam, när det enda jag känner är tomhet, skuld och längtan bortåt. Bortåt.

Jag längtar ständigt efter något som jag inte ens kan definiera.

Samlad styrka!

Vad ska vi göra?

STOPPA LAGEN!

När? - NU!

När? - NU

När, när, när? - NU, NU, NU!

Demon i Göteborg avgick från Gustav Adolfs torg, istället för Kungsportsplatsen, vilket jag egentligen antagit att den skulle göra, redan från början, men det var en del förvirring angående plats, i de olika nätforum som tog upp demon.  

   Kanske beror det på att det i denna fråga varit människor från så många olika partier och organisationer som varit med och samarbetat kring frågan. 

   FRA-lagen har väckt ett starkt engagemang även hos människor som normalt kanske inte ens bryr sig om att rösta, säger Fabian Norlin på expressen.se, som hoppade av moderaterna i protest mot FRA-lagen. 

   Demonstrationen i Göteborg idag arrangerades av Liberala ungdomsförbundet, Piratpartiets ungdomsförbund och Ung Vänster. Ett så överskridande samarbete är annars ovanligt. 

   Det var fint att se LUF:are, vänsterpartister, miljöpartister och diverse andra ungdomspartier och organisationer från vilt skilda politiska inriktningar, gå sida vid sida för att tillsammans höja sina röster mot det löjligt odemokratiska lagförslag som för 10 dagar sedan röstades igenom. Samarbete är alltid av godo, och ju fler vi är som säger ett tydligt NEJ till FRA-lagen, desto större chans är det nog att politikerna i regeringen och riksdagen tänker om gällande lagen när den tas upp i riksdagen igen i höst. 

   Jag vill åtminstone tro att de kommer att lyssna. Den här gången är det trots allt inte "bara" folk i allmänhet som är negativa.

   Säpo, rikspolisstyrelsen, advokatsamfundet och många andra är mycket missnöjda och har gett skarp kritik till FRA-lagen i sina uttalanden.

   FRA-lagen kan inte, får inte och ska inte finnas kvar!

Demonstrera mot FRA-lagen, Stöd ett fortsatt demokratiskt Sverige!

FRA-lagen är en kränkning mot yttrandefrihet och integritet, mot ett samhälle som låter alla tycka och tänka vad de vill. Helt enkelt en lag som verkligen inte värnar om något som Sverige annars brukar hylla och vara stolta över: DEMOKRATIN

Var med och protestera och agera mot beslutet! 

Lördag 28 juni kl 12:00 kommer demonstrationer att anordnas på följande platser:

GÖTEBORG: Kungsportsplatsen

STOCKHOLM: Sergelstorg

MALMÖ: Gustav Adolfs torg

Jag kommer att vara i Göteborg, om du bor i närheten av någon av de ovanstående städerna, kom dit, ju fler vi är, ju starkare blir den röst som visare att FRA-lagen inte är någonting som vi tänker ställa upp på!

Sex and The City- En kärleksförklaring

Under många år, från min extrempunkperiod under högstadiet, genom indiepopperioden och mitt vänsterpolitiska uppvaknande i flatgemenskapens göteborg, har jag alltid försökt motarbeta de ideal som samhället, sätter upp för hur kvinnor och män ska vara. Kanske för att jag aldrig har tyckt mig passa in i den klassiska klychan om den "riktiga kvinnan".

Jag har inte alla de egenskaper som jag inbillar mig att man än idag anser att en skl "riktig kvinna" ska ha. dvs: Långt hår, ett utpräglat intresse för shopping och givetvis alltid en handväska som matchhar outfitten och de behov man har för stunden.

Trots att jag både stil och utseendemässigt på många sätt är raka motsatsen till de superfeminima chicka kvinnorna, så älskar jag Sex and the City, en serie som ju helt kretsar kring typiskt kvinnliga kläder, prylar, relationer konsumtion i mängder.

Jag var och såg Sex and the City filmen igår, eftersom jag har följt serien länge och verkligen älskat den och dess karaktärer från första stund.

Frågan jag ställer mig är hur jag egentligen kan tycka så mycket om ett program som i så hög grad kretsar kring, "kvinnliga kvinnor", mode, ytliga ha-begär och relationstjafs när jag egentligen lever ett helt motsatt liv själv.

Jag tror att svaret är att det verkligen går att känna igen sig i Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte, oavsett vem man är som person. Kön, läggning, klass eller livsval hos en själv behöver inte vara det minsta lika karaktärerna i seriens, det går ändå att identifiera sig med dem. Det tycker jag är seriens och nu även filmens styrka.

Som skrivande, drömmande, lätt neurotisk, ibland perfektionistisk och synnerligen sexuellt frisinnat människa, kan jag lätt hitta personlighetsdrag i mig själv som överensstämmer med personlighetsdrag hos både de kvinnliga huvudpersonerna och deras män i serien.

Jag måste dock erkänna att jag inte är helt fri från ytlighet eller ha-begär. Om någon gav mig några av de kläder som bärs av skådespelarna i filmen skulle jag definitivt inte tacka nej... Även om jag fortfarande bestämt anser att mode inte är en "tjejgrej". Min egen kära Mr Big har antagligen mycket mer gemensamt med Sex and The City kvinnornas klädfanatism än vad jag någonsin kommer att ha.

Spärr

Spärrad i huvudet

blockerad

att skriva om den dag som varit

när det i huvudet var viktigare

än det som hände i den så kallade

verkligheten

den som alltid omger mig

men inte det där

inne

min verklighet

den riktig

den här inne

den enda jag egentligen kan lita på

och ändå den mest förvirrade

skiftande

växlande

utan logik

bortsvamlar tankebanor

utan målinriktning

vill hända något

vill vara en som händer

vill vara händelsernas

centralgestalt

handfasta handslag

ge mig

upptäcksresan

med lyckliga slut

längs dikesrenen

Skjortdagarna - jag tar mig i kragen nu

Marilyn ser mig. Urklipp fastsatt i mitt fönster. 

Fotograf: Johanna Ljunggren, 18/6

Gårdagens inlägg dementeras härmed. Nej förresten. Det får stå kvar. Det får stå för vad jag kände då och fortfarande trodde att jag hade bestämt mig för att känna idag. 

Jag tänker åka till London. Jag ska åka till London. Och framför allt: jag kommer svika mig själv om jag inte ger fan i alla förvridna och av rädsla styrda tankar inom mig. Att börja på ASAD är någonting jag verkligen vill. Jag brinner för teater och det här är en m

öjlighet, visserligen en stor och en aning läskig förändring, men framför all

t en möjlighet. 

Jag har läst många olika åsikter på diverse forum om teaterutbildningen på ASAD, både positiva och negativa. Jag har kommit fram till att de positiva åsikte

r från dem som faktiskt gått där och upplevt skolan, väger tyngre för mig än de åsikter som enbart pratar negativt kring formella ting som status och  om"hur fiiin" skolan är. 

Det viktigaste måste väl en då vara att utbildningen är bred och professionell, att lärarna kan undervisa och motivera och att man som elev får det stöd man behöv

er för att kunna utveckla sig så mycket som möjligt. Det intryck jag perso

nligen fått från skolan hitills har varit väldigt bra. Trevliga och snabba svar över mailen, ett vänligt och professionellt bemötande över telefon och ett väldig

t bra helhetsintryck av lärarna från skolan under den audition för skolan som jag var på i Stockholm i maj.

Jag ska sluta vara så förbenat ambivalent. NU: jag gör det. Jag bestämmer mig. Jag gör det. Jag tänker inte låta människor ( dvs föräldrar) styra över vad jag ska göra med mitt liv. Att stå på scen är något som jag älskar, det är teater jag brinner för. 

Det kommer att bli tufft, antagligen kommer jag att möta många motgån

gar. Men jag vill tro och tror att jag kan klara av både utbildningen och den hårda arbetsmarknaden för skådespelare efteråt. JAG ska klara det! 

Och. Ni andra som drömmer om att göra något och får chansen, gör det! Prova i alla fall. Jag tror att den klassiska klyschan "man ångrar det man inte gjort mer än det man faktiskt gjort", stämmer i allra högsta grad. 

Avslutar det här inlägget med lite bilder från de senaste dagarna. Skjortbilder. :)

Ta hand om er!

Jag äter kakor på Kungshöjds 

utkiksplats, 

Göteborg  17/6.                                                                                         Jag och Lilla My i lägenheten, 

                                    Göteborg, 18/6

Fotograf: Mr T :)

London är långt borta nu

London är långt borta nu

var nyss runt hörnet

nafsade mig under kragen

slet i mitt hår

fick andetagen att tätna

tjocknade sedan av slutgiltigheten

beslutet

Jag ska inte åka.

Pengarna

osäkerheten

skolans otydliga intryck eller uppvaknandet

efter jubelsången

ambivalensen

Framtidsmolnets ständigt oväderslika

formationer

Jag ska inte åka

T's ord

om att "allting ordnar sig"

ilska först över banaliteten naiviteten dumdristigheten

över orden, meningen

Sedan

andetagen som tätnar

gråtattacker

förtvivlad desperation

Londonärlångtborta

Men

Timmarna på gatorna

i min stad

inte London

men Göteborg

inte West End

Men Linnégatan

inte Big Ben

men Domkyrkan

inte "the lovley brittish accent"

men en väns ord

en älskares famn

en plats där igenkänning ger trygghet

utan att vara

förutsägbar

London är långt borta nu

men kanske finns andra platser

det finns andra platser

runt andra hörn

mina hörn

vill

och

vill

och

ska tro

att livet fortfarande

vill och kommer

få andetagen att tätna i

rätt riktning

slå hjärtat i en exalterat

kärleksfylld "jag klarar det" takt

Rastlöshetens apatiska ansikte

Jag vet inte om jag är gjord för att leva såhär. Jobba mellan 6:45 och 15:45, komma hem, vara lycklig en timme och sedan bara vara fylld av en rastlöshet och trötthet. Ett tillstånd som gör att jag trots tristessen i att göra ingenting, just inte orkar göra något annat än att ligga ned i sängen, höra på musik och stirra upp i taket.

Kanske vänjer jag mig, intalar jag mig själv, du klarade ju det förra året, inbillar jag mig själv. men längst in, bakom vuxenskalet och ordentlighetsmasken, vilar "Jagtänkerfangöraprecissomjagvillochbaradetjagharlustmed-djuret". Djuret som bär den där rösten med sig som hela tiden vrålar SKAPA! SKRIV! GÖR NÅGONTING KREATIVT! TA VARA PÅ DITT LIV INNAN DET ÄR ÖVER! DU FÅR BARA EN CHANS! och så vidare i alla evighet.

Dessa överväldigande krav innifrån gör det naturligtvis inte enklare att slappna av eller hitta på någonting roligt att göra, eftersom allt jag gör måste fylla ett syfte eller ha någon sorts "mening".

Är det någon som känner igen sig? Är det någon annan som jobbar i vården för att få ihop till brödfödan men som egentligen helst av allt bara vill ligga i sängen hela dagarna och förkovra sig i den senaste litteraturen, göra stora collage eller fortsätta skriva på något av alla Dikter, noveller, romaner, som aldrig tycks bli klara?

Jag antar att jag inte är ensam med frustrationen; att jag inte är ensam med att känna att viljan att prestera kräver kreativiteten då prestationen inte har något tydligt mål eftersom det man gör varje dag är att jobbajobbajobba med någonting man egentligen inte har särkilt stor lust till.

Kreativitet måste ju få finnas helt spontant och livsgivande och vackert, kanske kombinerat med ett mål, men det borde ju finnas något sätt att låsa upp blockeringarna och bara skapa för sin egen skull... Annat än på den här bloggen.

För just nu är det bara här jag lyckas skriva någonting, bara för skrivandes skull och inte för att ständigt prestera något unikt och fantastiskt...

De oändliga växlingarnas skepnader

Det långa inlägget som titeln ovan syftar till, raderades.
Som vanligt klantar jag mig, men just idag, just idag, gör det faktiskt ingenting. Andra, mycket jobbigare problem har nyss ordnat sig och världen känns gsnka så vacker igen.

Texten jag skrev finns visserligen inte mer, men jag skrev den, fick den ur mig och ser plötligt lite klarare. Problem kan lösas, världen går inte under, åtminstonde inte idag och jag har bestämt mig för att jag visst förtjänar att bara slappa ett tag. Johanna- The super owl, ska sluta ge upp och bryta ihop.

Istället ska hon lägga sig i en park, läsa och äta en isglass.

So long!

Café Barracuda. En grym Antologi!

Min numera fd klass, skrivarskolan, på Ölands fhsk 07/08, gav denna vår ut en antologi vid namn Café Barracuda.

Nu finns den på Pdf! Ett eminent tillfälle att läsa intressant och nyskriven litteratur, även för dig som inte har tillgång till ett av de tryckta exemplaren. :)

www.olandsfolkhogskola.se/ofhs/Skrivarskolan/Antologin%202008.pdf

Familjeismen

Det är ju det här med

familjen

att plötsligt

utan föraning

bli personlighetsförändrad

varken man vill eller inte



Sättas på plats

men inte där man vill sitta



-Johanna, lugna dig lite nu, va?

-Johanna , sänk rösten

-Johanna! (suck)



Att plötsligt bli personligen

utraderad

kamouflerad

till ett tonårsbarn

fastän åldern är

dubbla tvåor.



Karin B

Hade du likadana

triviala

Familjeistiska

problem?

Angående de som stirrar på tåg

Jag hittade den här krönikan, skriven i oktober, bland mina texter. Jag antar att den på många sätt fortfarande är aktuell, om inte, så är den ganska rolig. :)

____________________________________________________________________

Det är intressant att se hur lång väg vi människor ännu har att gå när det gäller jämställdhet. Nu talar jag inte enbart om den rådande situationen mellan de som skall kallas män och de som skall vara kvinnor utan även den mellan klasser, olika former av gränsöverskridare och nu även tågresenärer.

Just nu, den 10 mars 2008, vid skrivandet av denna text, befinner jag mig i en vagn ganska långt fram i ett av SJ: s tåg mot Alvesta från Göteborg. Ju längre fram man kommer i ett sådant här tåg, har jag vid det här laget lärt mig, desto ”finare” folk uppenbarar sig.

Jag reser med en biljett utan bestämd plats och borde väl således hålla mig till platserna närmast toaletten längre bak i tåget, eftersom dessa platser, kanske pga. sitt läge inte är bokningsbara.

Då jag hade behov av att skriva och lyssna på lite musik i min hörlurar, bestämde jag mig dock för att dumpa mina väskor i ett av de för detta ändamål avsedda förvaringsskåpen och ta min dator och mina värdesaker med mig för att leta upp en plats med eluttag eftersom denna lyxiga facilitet inte tycktes finnas tillgänglig i de obokningsbara utrymmena.

Sagt och gjort. Jag tog min trenchcoat armen och började med mina båda axelremsväskor leta mig fram till en lämplig skrivplats. Jag hittade en ledig plats i 1: a klass, närmast fönstret i ett annars tomt tresäte och slog mig ned.

Här sitter jag nu. Allt känns fantastisk och jag är redo att flytta på mig, artigt och belevat om det skulle vara så att någon händelsevis har bokat platsen.

Detta tycks dock inte affärsmannen i tvåsätet bredvid mitt, på andra sidan gången, bry om. Han glor länge på mig med elak min för att få mig att flytta på mig. Hahaha. Det tänker jag INTE göra. Inte förrän jag är klar med den här texten. Vilket jag är NU: väl framme i Borås lämnar er Dandy Dyke sin plats åt den mer värdefulla delen av mänskligheten: Överklassen och 1:a klass åkarna.


PS.

Nu, några minuter senare än i föregående stycke, sitter jag i 2:a klassen igen. Jag hittade ett tomt tvåsäte med kontakt (!) Och känner mig så mycket tryggare här. Trängre?
Mer folk? Bullrigt? Visst.

Men så hemskt mycket trevligare eftersom ingen stirrar.

DS.

The Moldy Peaches

Jag älskar den här låten. Texten är så fantastisk; kärleksfull, humoristisk, galen och sysslar med ett totalt opretentiöst användande av ord och känslor.
Om du inte har hört den än, få tag i den på något sätt, den kommer att förgylla din dag, oavsett hur grå den just nu känns.


Anyone Else (but you)

You're a part time lover and a full time friend
The monkey on your back is the latest trend
I don't see what anyone can see in anyone else but you
I'll kiss you on the brain in the shadow of the train
I'll kiss you all starry eyed my body swingin from side to side
I don't see what anyone can see in anyone else but you
Here is the church and here is the steeple
We sure are cute for two ugly people
I don't see what anyone can see in anyone else but you
The pebbles forgive me the trees forgive me
So why can't you forgive me
I don't see what anyone can see in anyone else but you
I will find my niche in your car With my mp3, dvd, rumble pack guitar
I don't see what anyone can see in anyone else but you
Up, up, down, down, left, right, left, right, B, A, start
Just because we use cheats doesn't mean we're not smart
I don't see what anyone can see in anyone else but you
You are always tryin to keep it real
I'm in love with how you feel
I don't see what anyone can see in anyone else but you