Jackson, Johnny Cash and June Carter
We got married in a fever, hotter than a pepper sprout,
We've been talkin' 'bout Jackson, ever since the fire went out.
I'm goin' to Jackson, I'm gonna mess around,
Yeah, I'm goin' to Jackson,
Look out Jackson town.Well, go on down to Jackson; go ahead and wreck your health.
Go play your hand you big-talkin' man, make a big fool of yourself,
You're goin' to Jackson; go comb your hair!
Honey, I'm gonna snowball Jackson.
See if I care.
When I breeze into that city, people gonna stoop and bow. (Hah!)
All them women gonna make me, teach 'em what they don't know how,
I'm goin' to Jackson, you turn-a loose-a my coat.
'Cos I'm goin' to Jackson.
"Goodbye," that's all she wrote.
But they'll laugh at you in Jackson, and I'll be dancin' on a Pony Keg.
They'll lead you 'round town like a scalded hound,
With your tail tucked between your legs,
You're goin' to Jackson, you big-talkin' man.
And I'll be waitin' in Jackson, behind my Jaypan Fan,
Well now, we got married in a fever, hotter than a pepper Sprout,
We've been talkin' 'bout Jackson, ever since the fire went out.
I'm goin' to Jackson, and that's a fact.
Yeah, we're goin' to Jackson, ain't never comin' back.
Well, we got married in a fever, hotter than a pepper sprout'
And we've been talkin' 'bout Jackson, ever since the fire went...
fredag 28 december 2007
onsdag 26 december 2007
Boktips: Paul Auster "Den röda anteckningsboken."
Paul Auster (f 1947. Bosatt i Brooklyn, New York) är en författare som nått stora framgångar med bla New York trilogin och "Illusionernas bok". Han har en förmåga att blanda verklighet med fiktion till en sammansmältande och mycket läsvärd dynamik och använder ofta ett sorts alterego som huvudpersoner i sina romaner, dock utan att vara privat.
"Den röda anteckningsboken", är indelad i fyra olika avsnitt och beskriver "Sanna berättelser", i den mån nu någon historia kan vara sann och objektiv.
Texterna, allt från en och en halv till sju-åtta sida långa, berättar anekdoter; slumpartade, ofta närmast otroliga, om saker som Paul själv, nära vänner eller bekanta upplevt, från 30 talet fram till vår tid.
Det är faktiskt en ren njutning att läsa de historier som fyller den endast 110 sidor tunna boken. Texterna har ett brett spann av både igenkänningsfaktor filosofiska frågeställningar och humor. Slumpens fantastiska förmåga att skapa till synes omöjliga händelseförlopp, skildras med en varm ton och det är roligt att läsa hur Paul Auster själv ifrågasätter och försöker finna logiska förklaringar, men i slutändan erkänner att slumpens vägar är förståeliga
Svaret på den frågan går naturligtvis inte att helt och fullt besvara, men att Paul Auster har en förmåga att i detalj granska världen med dess människor och göra de små tingen lika spännande som de sora, är nog en viktig anledning till hans många slumpartade och underbara upplevelser.
Johanna Ljunggren, 28 dec 2007.
"Den röda anteckningsboken", är indelad i fyra olika avsnitt och beskriver "Sanna berättelser", i den mån nu någon historia kan vara sann och objektiv.
Texterna, allt från en och en halv till sju-åtta sida långa, berättar anekdoter; slumpartade, ofta närmast otroliga, om saker som Paul själv, nära vänner eller bekanta upplevt, från 30 talet fram till vår tid.
Det är faktiskt en ren njutning att läsa de historier som fyller den endast 110 sidor tunna boken. Texterna har ett brett spann av både igenkänningsfaktor filosofiska frågeställningar och humor. Slumpens fantastiska förmåga att skapa till synes omöjliga händelseförlopp, skildras med en varm ton och det är roligt att läsa hur Paul Auster själv ifrågasätter och försöker finna logiska förklaringar, men i slutändan erkänner att slumpens vägar är förståeliga
"Mitt liv har varit fyllt av den sortens märkliga händelser, och hur jag än
anstränger mig kan jag inte skaka av mig dem. Vad är det med den här världen som gör att jag ideligen dras in i de här tramsigheterna?"
Svaret på den frågan går naturligtvis inte att helt och fullt besvara, men att Paul Auster har en förmåga att i detalj granska världen med dess människor och göra de små tingen lika spännande som de sora, är nog en viktig anledning till hans många slumpartade och underbara upplevelser.
Johanna Ljunggren, 28 dec 2007.
måndag 24 december 2007
My black and white Christmas
Lite redigerade julaftonsbilder på mig. Min posermin. :) Var inte varken sur eller arg egentligen.
En riktigt gooood Jul till eder alla...
" ...det här utspelade sig på den tiden då idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur"
Karl-Bertil Johnsson är det bästa på hela julafton. He's my only man.
fredag 14 december 2007
Red dress
Fotograf: Monica Roxman
Monica fotade mig 12/12 i hennes studio/rum på skolan. Posade i min marilyntwiggyklänning.
torsdag 6 december 2007
Yohanna goes Carrie Bradshaw I
26 dec 2007. Måndag. Göteborg.
Sittandes i novembersolen på en av de utplacerade träbryggor som står alldeles utanför first Hotel på centralstationen. Sitter här och tänker att jag borde försöka att avstå från tänkandet ett tag. Det är antagligen mitt största problem; att jag aldrig kan koppla bort allt som mal inuti mig. Dessutom blåser det snålkallt.
Jag skulle naturligtvis kunna sitta inomhus, i värmen på stationen. Istället sitter jag här i blåsten och den obetydligt värmande vintersolen och äter sushi. Hatt, rock, bärbar dator, kappsäck och sushi. Snacka om att spela affärskvinna. Så satans typiskt mig att gå in i ännu en roll. Så typiskt mig att frivilligt frysa fingrarna av mig. Får värma dem på hårddisken.
Igår skrev jag en novell till analysuppgiften om mig själv och mitt förhållande eller ickieförhållande till Britney Spears. Undra just vad Brittan skulle säga om jag skickade min hyllningsnovell översatt till henne… Hon kanske skulle våga gå stolt med rakat huvud och le likt Skunk Anasi, istället för att bära plastig peruk.
Fuck vad det är kallt. Går nog in ändå.
Gahhh. Jag är alldeles för snäll. Gav femtio spänn till en romsk kille som bytte rosor mot pengar för att ”rädda sin trafikskadade bror”. Jag hoppas verkligen att han inte ljög, men jag är tyvärr inte ett dugg säker. Jag får skylla min naivitet på min klosterlängtan.
Skönt att komma in ett tag i alla fall. Mitt tåg går först om två och en halv timme och det vet i fan hur länge batteriet håller. Knappast mer än 20 minuter till. Ska byta skiva nu. Från Hole till Britney.
Börjar bli riktigt duktig på att äta sushi nu också. Haha. Jag känner mig som värsta pimpen när jag sitter här med rock och hatt och Britneyskiva. Två killar i min ålder glor på mig, det kan dom gärna göra. Moahahaha. Borde sätta på ”Gimme More” bara för att retas.
Jag har låst in min ryggsäck och kassarna med böcker, skivor och kläder jag ska ha med till skolan. Släpar bara runt kappsäcken och datorn nu.
Gårkvällen var ganska hemsk. Ringde A innan jag skulle försöka somna. Hon mår fortfarande väldigt dåligt och det känns som att det nästan börjar bli sämre igen. Hon har dåligt samvete över att hon önskar att vi kunde vara ihop igen, över att hon får mig att må dåligt och över att hon känner sig hel krossad av hela situationen. Aldrig trodde jag att mina handlingar eller min person kunde få så förödande konsekvenser för en annan människas liv. Dessutom en människa som jag älskar så fruktansvärt mycket.
Usch. Borde inte lyssna på ”Angel” med Morrissey. Måste byta, vill inte att ångestklumpen ska växa ännu större och ta över hela min lungkapacitet.
Jag blir verkligen bara värre och värre. Sitter just nu på café Ritazza med ett glas vitt vin, tre italienska mandelbiscottis och ett glas vatten. Känner mig synnerligen världsvan. Borde ringa Tomas och berätta om mina eskapader. Eller inte. Alkoholism är ingen att skryta om.
Känner mig som en blandning av Samantha, Carrie och Miranda i ”Sex and the city”; halvgalen och sensuell, kvasiintellektuell och cynisk. Fast Carrie röker. Jag föredrar i allra högsta grad snus, eller möjligen vaniljcigariller.
Jag tycker om det här caféet. Stationen ger stället en internationell atmosfär. Just nu sitter det ett gäng herrar lite högre upp som tycks samtala högt och livligt på italienska. Gubben som talar högst har hes Marlon Brando röst och låter som värsta mafioson. Dessutom sitter här några män från vad jag antar är ett östafrikanskt land, ett amerikanskt par och flera grånande pensionärer, affärsmän och yngre tjejer.
Jag ska försöka dricka långsamt. Varannan klunk vatten blandat med biscotti. Det är ju en fördel om jag klarar av att bära alla mina väskor och påsar till tåget
Sittandes i novembersolen på en av de utplacerade träbryggor som står alldeles utanför first Hotel på centralstationen. Sitter här och tänker att jag borde försöka att avstå från tänkandet ett tag. Det är antagligen mitt största problem; att jag aldrig kan koppla bort allt som mal inuti mig. Dessutom blåser det snålkallt.
Jag skulle naturligtvis kunna sitta inomhus, i värmen på stationen. Istället sitter jag här i blåsten och den obetydligt värmande vintersolen och äter sushi. Hatt, rock, bärbar dator, kappsäck och sushi. Snacka om att spela affärskvinna. Så satans typiskt mig att gå in i ännu en roll. Så typiskt mig att frivilligt frysa fingrarna av mig. Får värma dem på hårddisken.
Igår skrev jag en novell till analysuppgiften om mig själv och mitt förhållande eller ickieförhållande till Britney Spears. Undra just vad Brittan skulle säga om jag skickade min hyllningsnovell översatt till henne… Hon kanske skulle våga gå stolt med rakat huvud och le likt Skunk Anasi, istället för att bära plastig peruk.
Fuck vad det är kallt. Går nog in ändå.
Gahhh. Jag är alldeles för snäll. Gav femtio spänn till en romsk kille som bytte rosor mot pengar för att ”rädda sin trafikskadade bror”. Jag hoppas verkligen att han inte ljög, men jag är tyvärr inte ett dugg säker. Jag får skylla min naivitet på min klosterlängtan.
Skönt att komma in ett tag i alla fall. Mitt tåg går först om två och en halv timme och det vet i fan hur länge batteriet håller. Knappast mer än 20 minuter till. Ska byta skiva nu. Från Hole till Britney.
Börjar bli riktigt duktig på att äta sushi nu också. Haha. Jag känner mig som värsta pimpen när jag sitter här med rock och hatt och Britneyskiva. Två killar i min ålder glor på mig, det kan dom gärna göra. Moahahaha. Borde sätta på ”Gimme More” bara för att retas.
Jag har låst in min ryggsäck och kassarna med böcker, skivor och kläder jag ska ha med till skolan. Släpar bara runt kappsäcken och datorn nu.
Gårkvällen var ganska hemsk. Ringde A innan jag skulle försöka somna. Hon mår fortfarande väldigt dåligt och det känns som att det nästan börjar bli sämre igen. Hon har dåligt samvete över att hon önskar att vi kunde vara ihop igen, över att hon får mig att må dåligt och över att hon känner sig hel krossad av hela situationen. Aldrig trodde jag att mina handlingar eller min person kunde få så förödande konsekvenser för en annan människas liv. Dessutom en människa som jag älskar så fruktansvärt mycket.
Usch. Borde inte lyssna på ”Angel” med Morrissey. Måste byta, vill inte att ångestklumpen ska växa ännu större och ta över hela min lungkapacitet.
Jag blir verkligen bara värre och värre. Sitter just nu på café Ritazza med ett glas vitt vin, tre italienska mandelbiscottis och ett glas vatten. Känner mig synnerligen världsvan. Borde ringa Tomas och berätta om mina eskapader. Eller inte. Alkoholism är ingen att skryta om.
Känner mig som en blandning av Samantha, Carrie och Miranda i ”Sex and the city”; halvgalen och sensuell, kvasiintellektuell och cynisk. Fast Carrie röker. Jag föredrar i allra högsta grad snus, eller möjligen vaniljcigariller.
Jag tycker om det här caféet. Stationen ger stället en internationell atmosfär. Just nu sitter det ett gäng herrar lite högre upp som tycks samtala högt och livligt på italienska. Gubben som talar högst har hes Marlon Brando röst och låter som värsta mafioson. Dessutom sitter här några män från vad jag antar är ett östafrikanskt land, ett amerikanskt par och flera grånande pensionärer, affärsmän och yngre tjejer.
Jag ska försöka dricka långsamt. Varannan klunk vatten blandat med biscotti. Det är ju en fördel om jag klarar av att bära alla mina väskor och påsar till tåget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)