Natt

***

Försöker långsamt skriva igen. Orden hittar inte riktigt sin plats, men när jag skrev det här i går natt så kom det faktikst ett flöde av ord för första gången på länge.

Om nätterna, de nätterna då det känns som att det alltid kommer att vara natt, då är jag lycklig. Frizonens stunder där det som i längden blir en plågsam påminnelse, för stunden känns vackert; en bok, anteckningsblocket, pennan. De enkla medel som under dagsljus ser futtiga ut, ger näring då allt annat är tyst och får vara tyst.
Tystnad om dagen skrämmer mig. Den känns onaturlig, min existens oberättigad. Kanske är jag en nattfjäril, vars rätt jag kryper fram först efter skymningen?
Min dygnsrytm är åter inställt på trött dag och vaken natt. Det är så skiftande. Det har funnits dygn av vakna nätter, vakna dagar, frivilliga sådana formade av levande nutid och glädje.
Det har funnits nätter med vakenhet som skrämt, då sömnen ses som räddaren men vägrar infinna sig och de nätter då jag helst förblivit vaken, bara för att kunna se på dig, följa din kropps nyanser, men somnat tidigare än du, min vilja förlorad i trötthet.
Den här natten är rofylld på något sätt. Ännu grubblar jag inte över morgondagar och framtid. Denna stund innan sömnen omfamnar mig, ska förbli fri från grubbel. Jag ska ligga på rygg, bara se hur skuggorna fladdrar, lyssna till mina egna hjärtslag och vara nöjd med det.

Pärlplatta

Pärlplattekonsten ska bli min nya uttrycksform. Min snart 16-åriga lillasyster pärlar supermariosvamp-halsband för fullt och jag gjorde min första pärlberlock idag. Någon sorts lilasvartvit abstrakt stjärna. Om det blir riktigt illa kommer det att sluta med att det är det jag ägnar mina närmsta veckor åt.

Önskar att livet var lite mer som en pärlplatta. Att man tydligt kunde foga samman alla olika delar av det man upplevt och uträttat, se att det faktikst är mycket som är bra och att det till sist bildar ett vackert mönster trots att det finns hål här och där... Jag är dålig på att se helheter. Hakar upp mig på obetydliga detaljer.

Någon dag, förhoppningsvis snart, ser jag nog min helhet. En helhet som innefattar levande drömmar, inte bara dem som går förlorade.

Långsamheten

Tiden går långsamt här. Flyter lik seg gröt. Jag försöker att anpassa mig till det, försöker att trivas med att göra mycket lite. Jag går upp, äter frukost, läser, läser, läser, går ut med hunden, ordnar mina saker lite ( alla böcker, kläder osv som jag inte kan få med till London ska stuvas in på ett mycket litet utrymme vid källaren i mina föräldrars radhus).

Just nu sitter jag på MySpace, lyssnar på Pj Harveys senaste album "White Calk". De låtar jag hört hittills är mjuka, svävande men en då tydliga i sin framtoning. Hon sjunger med ljus röst till moll acord. Om man jämför med hennes förra skiva Uh Uh Her, är den hät mycket lugnare och mer lågmäld. Jag tycker om att hon gör så, att hon hoppar fram och tillbaka i vilken framtoning hon väljer när hon gör musiken. Hennes skivor är aldrig tråkiga, och jag tror att White Calk precis som Uh uh Her, är en skiva som kommer växa ju mer man lyssnar på den. Särskilt Grow grow grow är underbart vacker... den svävar och böljar fram och skapar en mystisk stämning.

Jag får väl ägna dagarna här åt att lyssna på en massa skivor som jag inte hört på länge, gå igenom min fars Lp-samling.

Det viktigaste är att jag inte låter långsamheten kväva mig.

Flyttfågel

Är flyttfågel nu. Imorgon packas banankartonger, resväskor, diverse kassar och andra provisoriska förvaringsmöjligheter i mina föräldrars bil. Jag ska bo där några veckor nu, i Lerum, tillbaka till startpunkten. Vet inte riktigt hur det känns ännu, men jag tror att det kommer att fungera, det är ju trots allt bara temporärt.

Det var sista dagen på jobbet igår. Jag överlevde, jag klarade av att jobba en hel sommar. Vet inte om jag borde vara stolt över en så simpel sak som att klara av att arbeta, men jag tror att jag är det en då.

Om en timme ska jag och fröken S fika på Café Marmelad i majorna. Jag har inte varit där sedan jag flyttade till Öland, så det ska bli fint. Det känns bra också att få hänga lite med fröken S, vet inte hur mycket jag hinner träffa henne när jag bor i Lerum och sedan bär det ju av...

Oron har nästan släppt och ersatts med ett nästan ansvarslöst "det ordnar sig". jag är verkligen inte säker på att saker och ting kommer att ordna sig, men jag har inte ork nog att slösa energi på oro. Det betyder dock inte att jag är helt fri och harmonisk... nej nej, när skulle det kunna inträffa. (ironisk harkling).

Om någon där ute vet något om rum/delar i lägenheter för två personer i London, hör gärna av er. Alla förslag är välkomna. Vi vill flytta in i mitten av september.
If anyone out there know anything about a room thats available in London, for a nice couple from sweden, both very creative and friendly, please let me know. We need somewere to live from September, as my school start 22th September.

Så. Uppdateringarna av mina synnerligen intressanta vardag lär fortsätta.

So long

I väntan på symbios

Jag åkte ned till stadens centrum idag med ambitionen att sätta mig ned, på ett café eller på biblioteket för att skriva. Det är inte bra att planera att man ska skriva utan att ens ha en aning om vad det är man tänker skriva om. Eller, det kan vara bra att bara sitta och skissa, samla tankarna, hitta tillbaka till någon sorts rytm. Jag vet bara inte om det funkar för mig, just nu.
Jag sitter på stadsbiblioteket just nu, när dessa ord framställs. Tog ännu en "nu ska jag skriva och dricka en kopp starkt kaffe och samla mod-fika" utan vidare resultat. Några ihopplockade meningar om omgivningen kring mig där jag satt. Iakttagelser. Ständigt iakttagelser, visserligen bra och användbart, men om jag hade velat beskriva verkligheten ekat så som den är, så hade jag valt att bli journalist eller kanske ägnat mig åt socialantropologin på allvar.
Min dröm om berättandet, om skrivandet handlar om en kombination av det som upplevts och det påhittade, den magiska kombinationen av realism och den poetiska bearbetningars fantasifullhet.
Kanske tänker jag för mycket. det är något som jag ofta får höra, och som jag innerst inne vet är sant. Men det är svårt att bara göra, bara skriva utan att fastna i ordlöshet eller alldeles för sträng självkritik.
Nu är åtminstone ännu ett blogginlägg skrivet. Publicerar min skrivkramp istället för berättelser, i väntan på att lusten och orden ska förenas i symbios igen.

Off

Min ON-knapp tycks sluta fungera. Det händer oftare och oftare att jag går runt likt en zombie, stirrar, undrar vad jag egentligen gör, eller vart jag ska. Jag är vid medvetande, klarar jobbet, äter, sover. Men dagarna är fulla av luckor, svävande ingenting-stunder då jag mest känner mig avslagen, avstängd, förbrukad.

Kanske är det överansträngning -trötthet-längtan-förvirring-oro-arbetsutmattningssymptom

Eller så är jag vakuum

vakuumsårskorpa

pilla av

pilla av

nu

Vill vara ON.