novell/roman skiss. Första sidan.
Fötterna började kännas allt kallare där hon satt på trappan vid fontänens fot. Skymningen doldes av de senaste skyskraporna i glas och grått, måsarna skränade någonstans där bakom.
Anja försökte kura ihop sig, dog jackan tätare kring den magra kroppen, men dragkedjan var sönder och den tunna vindjackan värmde inte mycket i oktoberblåsten. Det började mörkna. De människor som rörde sig på gatorna dagtid var på väg hem. De som inte hade något hem, och de var många, börjar leta efter något som tillfälligt kan likna det. Natthärbärgen existerade knappast längre, för trots idoga försök från kyrkor och organisationer, fanns få om än några lokaler att tillgå.
Ibland lyckades Anja sova hemma hos någon kompis, men hon kände allt färre som hade ett hem, och som var villiga att släppa in henne. Oftast sov hon i något soprum, eller cykelskjul som någon glömt låsa. Ibland gömde hon sig i ett trapphus, inlindad i filtar.
Av och till i snart fem år hade hon varit utan fast bostad. Senast hon bodde någonstans var när hon var 25 år, för tre år sedan, då hon bodde med en dåvarande pojkvän. Men som så många andra gånger, eskalerade relationen i bråk och bittra känslor, och det slutade med att han slängde ut henne, utan något annat än en plastpåse med de få tillhörigheter hon lyckats hafsa ihop.
Hon var inte ensam om att ha det så här. När årets siffror, för år 2042, redovisades, var 25 % av befolkningen under 30 år hemlösa. Och det fortsatte att öka för varje dag. Billiga hyresrätter hade börjat byggas om till företagslokaler, spa center och lyxiga bostadsrätter. Den borgerliga regeringen hade suttit vid makten i snart 20 år och även om det talades om valfusk, så sopades det under mattan, eftersom ingen ville kännas vid det. Dessutom behövdes det en fast adress för att kunna gå och rösta. De nya reglerna hade funnits i drygt 10 år eftersom ”vi inte kan gå och dela ut valsedlar i soprum”, som en av partiledarna uttryckte saken.
En annan kvinna kom ned för trappan och satte sig några meter bort. Hennes hår var slitet och såg smutsigt ut, och hade satts upp i en tofs med ett gummiband. Hon hade ett smalt, tärt ansikte, säckiga jeans och en stickad, maläten kofta. Hon vände sig på Anja, hostade och frågade: ”Har du möjligtvis en cigg jag skulle kunna få?” ”Visst.” Anja fumlade med cigarettpaketet, händerna var stelfrusna. Hon tände en cigg, tände en annan med sin egen och räckte över den till kvinnan. ”Vad heter du?” ”Sofia. Du då?” ”Anja.”
Det blev tyst igen. De båda kvinnorna stirrade rakt ut i luften igen. Inte för att det fanns något särskilt att fästa blicken vid. Inte ens om man hade en förkärlek för löjligt smaklös arkitektur. Solen hade nästan helt gått ned och de elektriska ljusen sken kalla och neonaktiga över deras bleka pannor.
Kvinnan som hette Sofia började tala igen. Hon vände sig inte till någon, åtminstone inte till Anja, utan talade bara rakt ut, som om det inte spelade någon roll vem som lyssnade. ” Jag har en vän som har hittat någonstans att bo. Eller det var några som tog henne dit. Hon försökte hänga sig i ett träd i en upplyst park, men lyckades inte. Istället blev hon inlagd på psyket. Nu får hon tre mål mat om dagen, och en varm säng. Det sägs att de har dunkuddar.”
När hon hade sagt det, reste hon sig upp, som om hon plötsligt kom på att hon hade någonstans att ta vägen. Innan hon försvann in i mörkret, vände hon sig o och sa:
” Det kanske är något att tänka på. Om du inte orkar mer. Det värsta som kan hända är ju att du lyckas.”
Innan Anja han svara var hon borta. Anja kröp ihop igen. Tände ännu en cigarett, låtsades att cigarettglöden värmde henne. Det fanns sanning i det som Sofia hade sagt. Antalet platser på mentalsjukhusen, hade ökat med flera hundra per år. Behandlingarna blev inte bättre, men sjukhusens korridorer och lysrörsförsedda rum blev en förvaringsplats. Patienterna var allt från vanliga psykiskt sjuka människor, till hemlösa, arbetslösa, panka, utbrända och ensamma.
Trots att hon kände till det, hade hon aldrig tänkt tanken förut; att försöka ta sitt liv för att få tak över huvudet.
