Bokväggar och Ljuspunkter

Böckerna bygger en vägg av trygghet runt henne. Ord mot ord, tystnad mot tystnad.

I berättelserna världar som kan förstås i eget tempo; vända blad, bestämma när pärmarna skall slås igen, händelseförloppen som för en stund stannar upp och när som helst kan återupptas.

Läser för att förstå. Läser för att glömma. Läser för att det fortfarande allt för ofta känns som att det är lättare, bekvämare, säkrare, att umgås med skrivna karaktärer istället för verklighetens komplicerade människosläkte.

Men då och då händer det. Verkligheten blir en ljus punkt av liv. Händelser vävs samman, intryck och upplevelser skapar mening och allt detta vi inte kan förstå, tycks förunderligt vackert:

Att på riktigt prata med människor som lyssnar. Att dansa och skratta och trängas och glömma det som annars tynger. Att sitta i köket omgiven av människor att älska och bli älskad av.

Att göra det som betyder allt, trots att utgången är osäker.

Snö!

Har varit ute i snön och lekt som ett barn två dagar i rad nu. Vuxna människor borde leka mer! Blev helt varm, rusig och glad i hela kroppen efter att jag och H var ute och promenerade och kastade oss i snön igår eftermiddag. :)

Vi gick ned till affären först (snusinköp) och sedan gick vi en 'genväg' in på baksidan av vår trädgård. Snön gick över knäna och det var underbart att kunna pulsa runt och sen bara lägga sig i den mjuka snön. Som att bli omsluten av trygghet, trots kylan. Blev helt lugn där jag jag låg nedsjunken i drivorna under kastanjeträdet, tittade upp på grenarna, blundade och tänkte för första gången på länge, på absolut ingenting.

Sen hade vi lite fest härhemma i går också. Dansade bort de dumma tankarna med finhet och blev hög på musik och värme från mina vackra kollektivvänner. Så skönt att kunna ha roligt även om man är pank och alkohollös.

Idag följde jag med K ut i snön och det blev en hel del pulsande och skrattande och springande den här gången också. Som om vi båda var barn igen, utan bekymmer och utan alla problem som hopar sig när man måste vara ansvarfull och medveten.... Solen har lyst större delen av dagen också, vilket gjorde allt det vita ännu vackrare och ljusare. Ska verkligen försöka bejaka det jag har mer. Inte hela tiden haka upp mig på det som jag saknar eller tror mig längta efter.

Morning blues och Marguerite Duras

Vaknade i morse med en känsla av hopplöshet. Tårar som inte ville sluta, öppen kanal utan synbar anledning. Det känns dock bättre nu. Ve inte vad jag skulle gjort om jag inte bott här. Är så väldigt glad och tacksam över alla underbara personer i det här huset, hur människor bryr sig och stöttar genom att finnas, säger att de finns här.

Det snöa igen. Små flingor som singlar över trädgården utanför köksfönstret. Det är tyst i mitt huvud. Som om ett dämpat snöfall lagt sig även där. Bakom min ögon står en familj efter en begravning. Den sortens tystnad är det. Den sortens känsla. Sorg. Utan gripbar, eller berättigad anledning.

Får inte, ska inte, vill inte säga så. Vill inte slå på mig själv genom att säga att det jag känner inte har något värde, då jag inte vet varför känslorna uppkommer. Ska försöka att bara se, bara se känslorna för vad dom är; känslor, och inte överdriva eller undervärdera betydelsen.

Kanske vore det bättre om jag skrev ned saker som dessa i min dagbok, på papper, i skymundan, istället för en blogg, öppen för alla att beskåda. Oftast känns det dock som att det jag vill säga fastnar i pennan och inte kommer ut. Så mycket lättare att distansera sig från 'jag kan inte' retoriken i huvudet, när tangenterna får styra. Ingen behöver ju läsa det här. Och om du läser det här och om den som just nu är du, känner igen sig, har det här inlägget en då fyllt en funktion.

Allt behöver ju trots allt en då inte fylla en funktion. Har börjat puzzla av den anledningen. För att lära mig att alt jag gör inte behöver vara så väldigt viktigt och livsavgörande. Behöver lära mig att se glädjen i det som jag egentligen ofta uppfattar som trivialt. Den här bloggen är ofta en del av det också; att våga skriva utan egentligt mål, annat än att det känns bra, just i det ögonblick jag skriver. Kanske skriver jag också av samma anledning som Marguerite Duras:

"Det enda skälet till att jag skriver ned minnena är min instinkt att gräva. Det är mycket enkelt. Om jag inte skriver ned dem kommer jag undan för undan att glömma dem.

Tanken skrämmer mig. Om jag inte är trogen mot mig själv, mot vem kommer jag i så fall att vara det?"

- Marguerite Duras, c:a 1943

Den rosamarmorerade anteckningsboken ( Ur 'Anteckningar från kriget')

Textmassiv #2

Jag vet vad jag vill skriva. Vad jag vill berätta. För dig.

*

*

Det enda som hindrar mig är orden. Orden som inte vill ställa sig i rätt ordning. Det jag vill tala om, försvinner i samma stund som orden formas på pappret. Det här inlägget kommer inte att vara särskillt konsekvent, men livet är inte det. Livet är en ologisk röra.

*

*

En gång till har det förändrats. Det som jag felaktigt tog för något annat, eftersom det på så många sätt liknade det vi hade. Nutiden i annan form. Dåtiden i ett förvanskat, förstorat vakuum. Det som var spelar ingen roll för nuet, säger du. Jag vet att du har rätt, men något inom mig vägrar släppa taget. Jag borde ha lämnat allt det här bakom mig för länge sedan.

*

*

Ur min synvinkel blir allt dramatiserat: händelseförlopp utifrån min dramaturgi och jag är medveten om det. Kanske har jag allt för länge inbillat mig att du ska komma tillbaka. Att det som egentligen inte på något sätt var perfekt då, skulle kunna bli det nu, i en annan form.

*

*

En gång till har du lämnat mig. Jag vet att du kommer tycka att jag är överdramatisk, sentimentalt besatt, när jag skriver det här. Förbannar hur jag känner och just därför försvinner det inte. Känner vanmakt när mina känslor är för många och för starka.

*

*

Dem jag pratar med om det här, säger att känslan är mänsklig. I sådana fall önskar jag att jag var något annat än mänsklig. Önskar att kärlek följde en uträkningsbar logik. Att det endast var möjligt att känna starkt för någon som också kände starkt tillbaka. Gång på gång känns det om om jag dömmer mig själv till olycklighet.

*

*

Jag har egentligen gått vidare. Hittat nya människor att bli kär i; nya människor att spendera mitt liv med; mina tankar på. En del av mig håller dock fortfarande tag i den kärlek jag kände för dig. Den kärlek som fortfarande finns kvar, men som nu måste byta form, eller raderas ut helt, om jag ska orka fortsätta ha kontakt med dig.

*

*

Men jag vill ha dig i mitt liv. Jag vill det, men inte om jag fortsätter känna eller bete mig på det här sättet. Inte om jag gör det bara för att få din bekräftelse. För jag vet att ingenting någonsin kan bli så som jag drömde om att det skulle bli. Jag förnekade länge att jag ville ha dig tillbaka. Kanske kan jag nu, när jag erkänt för mig själv att det var så, släppa dig och gå vidare.

*

*

(Men jag önskar att du vill finns i mitt liv. Att du ska finnas kvar. Att jag ska klara av att se dig på ett nytt sätt. radera ut, eller i alla fall inte alltid tänka på, det som var).

let the poetry talk

#1

Det som existerar:

du sa jag finns här

finns här nu

går inte

och jag tänker

exakt samma tanke

och vi stannar

stannar kvar alldeles nära

låter varandra vara

precis som vi är

just precis nu

(Idgiealitysreality)

#2

krokusarna,

- vi var ute och frös

i en vante kom jag hem till kvinnorna, de hade klippt sig i håret

det luktade ärtsoppa över trappen

(Jopé1000!)

January photographs

Me, with a little help from Iren and Phototshop... Today, 6th February.

I must admit though, that the last pic, is what I look like for real, its the least retuched one. :)Iren is wonderfull, I'm so glad I have her. She's one of those persons that always makes me laugh, no matter how close I am to fall apart or start crying.

xx

Idgie

Textmassiv #1

Att skriva utan punkt låta allt flöda fritt så som det egentligen ska göra går det egentligen att skriva ett helt bloginlägg utan att andas jag vet inte lika lite som jag vet om jag vågar publicera något som jag inte ens läst igenom kontrollbehoven är närvarande som alltid med är alltid mindre närvarande när jag är med vackra fröken I.

Läste ändå igenom det som skrevs, som om livet alltid måste stanna upp med ett , en . Grammatiken i vägen, alla regler som hindrar livet,texten, att fortgå, alla textmassiv som rinner genom tankarna, de som aldrig skrivs ned då papper och pennor är frånvarande, alla melodier som flödar men aldrig får sin rätta form.

Plötsligt är känslan av lugn närvarande, om nu det fridfulla är något som kan anlända hastigt. Nu, just nu, vill jag vara, bara vara, precis där jag är.

Osammanhängande text men orkar inte strukturera längre, jag har strukturerat, analyserat, varit frustrerad sedan jag lärde mig vad människor egentligen kan vara, hur världen beter sig, hur vi tillåter oss att behandla varandra. Vill vandra bortom cynismen nu, hitta den balans som gör att livet fortsätter att vara vackert.