trötthet och kamp

Här befunnit mig i en bubbla sedan valnatten. Allt hopp, all kraft som fanns där, pös ut. Att Sd fick 13 % av rösterna gör mig illamående. Det troliga regeringsskiftet ser ut att kunna bli en sorglig mittensörja istället för en hoppingivande röd-grön-rosa triptyk. Sitter utanför datasalen där nästa lektion ska vara och försöker vakna upp. Kroppen och hjärnan känns förlamad. Samtidigt f!:s ord i mina öron: vår kamp har fått betydelse och vi fortsätter kämpa. Kampen slutar inte här!

bibliotekets modesty blaise

I framtiden kommer jag att smyga som en katt längs hyllorna på ett landsortsbibliotek nära dig.

Jag ska placera ut den queera och omstörtande litteraturen där du minst anar det. Likt en Modesty Blaise i rosa superhjälte mantel ska jag möblera om den bibliografiska uppdelningen tills labyrintiska gångar av intellektuella fasor stänger in de deckarläsande patrasket bland Virginia Wolf, Roberto Bolaño, Angela Carter,  Jeanette Winterson, Leif Holmstrand och Janet Frame. 

Jag kommer smyga upp bakom dig där du sitter och gottar dig i ännu en deckare där mordtextens kött skyddar dig från verkligheten. Utan att du märkt något sitter du med SCUM-manifestet i handen. När du lämnar biblioteket kan ingenting någonsin bli sig likt igen.

Beware, Beware, I'm going to be a librarian.

Barnskrik och skrivkramp

Undra om det är ett dåligt tecken när ens poetiska försök börjar rimma omedvetet. 

Det kan vara för att ljudet av barnskrik skär hål på koncentrationsbubblan hela tiden. Det är fruktansvärt enerverade när C skriker efter mig fastän M är där och fastän hen antagligen skulle skrika lika mycket efter M om det var jag som satt där vid sängen.

Hur sjutton fick Silvia Plath någonsin någonting skrivet? Hon satt ju i en minimal lägenhet, ENSAM, med två ungar, och skrev en då vacker, mytisk och svulstigt dimmig poesi.

Och Moa Martinsson lyckades skriva om nätterna när de där fem, sex, sju ungarna hade fått sin gröt och somnat nedknödda i kökssoffan.

Det måste vara den moderna tidens bortskämdhet. Vetskapen om att jag kunde ha valt något annat, men valde detta. Varken Plath eller Martinsson hade väl så mycket val. Om de ville skriva var de tvungna att hitta kryphål i tiden mellan blöjbyten och disk.

Till skillnad från många kreativa kvinnor i historien har jag en partner som stöttar mig och tar hand om vår unge lika mycket som jag. Likväl är det svårt att stänga ute till synes förtvivlad gråt. Nu låter jag kanske kall, men ett barn ska inte kräva två föräldrars omsorg vid läggning, hur gärna det lilla knyttet än vill det. respektive förälder behöver i alla fall en stunds ensamtid per dag för att orka vara människa. 

Jag skulle  kunna gå iväg en stund om dagen och sätta mig och skriva på ett café, nu när vi är lediga både M och jag. De är så svårt att få ändan ur och göra det bara. Sen behöver jag ett projekt, något att skriva för. Jag älskar att skriva bara för skrivandes skull, men ofta blir det så mycket bättre om en tänker att det ska bli till något eller för någon. Give me a deadline please. 

Kanske är den en bra idé med de där novelltävlingarna som Mikaela pratade om... måste kolla upp. 

Nu tystnade skriket och M sjunger vaggvisa. Bäst att sluta skriva innan pretationsångesten vaknar av den ovanligt stillsamma tytnaden.

Aldrig nöjd.

Sista 27:årings dagen

I morgon fyller jag 28 år. Två år kvar till 30. Vet inte riktigt vad jag känner inför det egentligen. När jag var liten trodde jag nog att jag skulle ha fast lägenhet och jobba med något jag drömt om vid det här laget. På ett sätt gör jag många saker som jag vill; är aktiv i RFSU, träffar mina vänner ofta, läser, försöker skriva. Men det är jobbigt att fortfarande behöva ta brödfödejobb för att de där drömjobben fortfarande är utom räckhåll. Visserligen har jag haft tur med mina vikarat, men de ger endå ingen trygghet i längden, varken ekonomiskt eller att få utvecklas inom ett arbete jag verkligen vill stanna på.

Det som skaver mest är dock bristen på fast bostad. Vi kan visserligen bo kvar här ett tag till, men det är bara en studentlägenhet och inget riktigt förstahands kontrakt. Jag antar att det löser sig på ett eller annat sätt, men det ligger som ett moln över allt, att inte vet när eller vart en måste flytta.

Palmen och Jossan var på besök igår. Det var väldigt fint att hänga med dem båda samtidigt, nästan som att vara tillbaka i Tårtan. M var ute med en kompis och C somnade relativt snabbt, så vi kunde dricka vin, prata och spela quizspel ifred. Dessutom gjorde Jossan om tavlan i köket.:)

Barnkalasservetter är användbara i rätt händer. :)

Sommarlov

Almedalen och norrländska städer är vad som hunnits med hittills under mitt sommarlov. Det låter bättre att säga sommarlov än semester. Kanske för att jag ännu inte vet exakt vad jag ska göra till hösten. Är 4:e reserv till masterprogrammet i biblioteksvetenskap, så det är en viss chans att jag börjar plugga. Har även hittat ett intressant jobb på RFSU Ungdom som jag ska söka. Får jag det jobbet skjuter jag upp pluggandet, för det verkar vara precis ett sådant jobb jag vill ha...

Orkar inte lägga upp massvis av bilder från mina sverigeresor, några från Almedalen har ni nog redan sett på Facebook. Men postar några favoriter här. 

Almedalen-Sundsvall-Stöde-Örnsköldsvik-Alnön-Uppsala-Göteborg-Malmö-Uppsala. 

Så ser reseplanen ut för sommaren. Hälften avklarad. Ser fram emot att åka ned till Göteborg på tisdag och träffa min familj 1,5 dag och sedan åka ned till MALMÖ! Längtar svinmycket dit. Egen semester med Bara Martin och vänner i tre dagar. C ska vara hos sin mormor och morfar. 

Hoppas att ni har en fin sommar ni också. Nu kvalitetsfika: Bullar och kaffe medans ungen sover. 

Saffranspannkaka i Visby

 Botaniska trädgården i Visby

 Spöklikt hus i skymningen. På väg hem efter utekväll i Visby.

Farfar och C har skitkul!

och orden ska få dig att förstå

Skrivandet har alltid varit ett sätt att försöka förstå mig själv. Även om texten handlat om något långt ifrån min egen vardag, blir varje ord en spegelbild av det som rör sig inuti då texten skrivs. Ibland när mina meningar blir torrt faktabaserade har de egentligen dolt ett skrikande sinne som enbart använder strukturen för att åtminstone ha den att hålla tag i. Ibland har kaos i vardagen skapat fantastiska texter, orden blev ett sätt att långsamt ta sig ur skiten, ett rep att greppa, skriva sig upp genom vattenytan.

Det jobbigaste tillståndet för mig är egentligen inte ren desperation, utan tomhet. Tomhet som ibland beror på trötthet men som lätt förväxlas med någon sorts apati. Istället för att sova förbannar jag inspirationslösheten och försöker värka fram kreativa tankar. Det brukar sällan gå vägen. 

I kväll skrev jag den här texten istället. Nu ska ska jag sova. Snart. Om en stund.

Hybris eller hur jag uppviglar skrytets positiva potential

Orden.

Alltid orden och hur de inte infinner sig

eller hur de infinner sig men hur tiden slukar möjligheterna att skriva ned dem.

Läser en intervju med Kristina Lugn och kommer på mig själv med att älska henne för att hon är elak. Visserligen behövs det stora mått av godhet och medkänsla i den här världen men ofta är det precis lika skönt med ärlig och elak uppriktighet. Att inte orka spela de roller om någon placerat en i. Att bara säga precis det som dyker upp, utan att hämta andan tre gånger innan.

Självgod hummar jag med, nickar när Lugn talar om personer som jag känner till, men som journalisten inte verkar veta vilka de är. Förvandlas till en besserwisser som bittert pekar åt sin egen intelligent och stora intellektuella kapacitet. Det fulaste en kan göra. Upphöja sig själv över andra. 

Ofta blir jag trött på att vi inte tillåts säga hur bra vi själva är. Endast med käck entreprenörsanda är det okej att hylla den egna förmågan. Visst tillåts en nörda loss i intellektuella kretsar men där, liksom i alla andra sammanhang, finns det alltid någon kunskap som anses ful, som inte passar att skryta med. Och förresten är det själva skrytet som anses fult, kunskapen skall lindas in och smygas fram. En tjuv om natten som lirkar upp låset med finslipade analytiska slutsatser.

Jag är stolt över min allmänbildning. Jag är bra på att komma ihåg detaljer och särskilt skarp på att minnas namn, platser och kulturella sammanhang. STOPP. Redan här tar det emot att skriva dessa meningar. Redan efter två meningars sanningsenligt erkännande av kunskap startar processen i min hjärna som ifrågasätter om jag egentligen kan det här överhuvudtaget. 

Kunskap är viktigt och än viktigare är det att dela den kunskap en har med andra för att fler ska få möjlighet att lära sig. Ibland vill jag dock bara få möjlighet att högt säga att jag kan och förstår och vet alla det där sakerna och bli beundrad för det. Jag vill skamlöst och upprörande nog bli hyllad och eftertraktad och slutligen geniförklarad. 

(Som Kristina Lugn)

Det kanske är ett bekräftelsebehov. Må så vara.

Jag har funderat ut svaren så länge nu. Vad jag skulle säga om DN intervjuade mig. Jag har övat så länge att min första roman antagligen aldrig kommer att bli färdigställd eftersom jag pratat så mycket om den i mina fantasifoster till intervjuer att det redan känns som att hela världen borde känna till den och att den därför borde existera i en sorts tankevärld utan att ens behöva skrivas. 

Ja, jag har hybris. 

Det här är en text. Orden har blivit nedskrivna. Det är alltid något.

Sexualpolitisk aktivism och frökenvardag

Tiden har gått så fort. Det har hänt så mycket den senaste månaden att den känts som flera. Jag blev invald i RFSU Uppsalas styrelse i februari och sedan dess har jag hunnit med två styrelsemöten, ett möte med den sexualpolitiska aktivistgruppen och en hel del planerande och skrivande. Jag är den som är kommunikationsansvarig i styrelsen så jag försöker se till att aktuella händelser postas i sociala medier och ska fixa med medlemsutskicken och sådant. Det är väldigt kul, men mycket att lära sig nu i början. Trodde aldrig jag skulle erkänna det, men det är ytterst praktiskt att ha en smartphone, i alla fall nu när jag har mycket webbansvar och mejlkonversationer att sköta. 

De senaste två veckorna har jag arbetat som förskolelärare på en liten skola i Funbo strax utanför Uppsala. Det var skönt att börja där efter det senaste superstressiga vikariatet och jag trivs väldigt bra där. Spenderar hälften av min arbetstid utomhus, får pyssla och leka mycket med barnen och har flera trevliga kollegor att prata med. Jag ska vara där nästa vecka också, fram till torsdag då jag åker till Göteborg. Sen vet jag inte hur det blir, det beror på om den jag arbetar för blir sjukskriven eller ej. 

Ibland tänker jag att kanske borde ha blivit förskolelärare. Det är omväxlande och hyfsat kreativt, även om det också kan vara stressigt. Det beror ju helt på miljön, barngruppen och organisationen. Tror dock att jag skulle sakna någon form av akademisk stimulans om jag arbetade heltid i flera år i en förskoleklass. Men det är verkligen ett viktigt jobb. Grunden som förskolebarnen får tar de med sig upp i de vanliga skolklasserna och det handlar ju om mer än bokstäver. Värderingar, konflikthantering, att inkludera och att respektera sina klasskompisar oavsett olikheter. 

Det luktar rädsla, SR!

Hur fan kan en hindra ALLA som arbetar på Sveriges Radio från att ägna sig åt politisk aktivitet på sin fritid? Jag kan förstå poängen i att en nyhetsuppläsare inte ska ta ställning, men ingen har att göra med vad du gör på fritiden. Är SR rädda för att de av misstag har anställt någon sverigedemokrat som kommer vråla högerextremistiska budskap i radio, eller är de rädda för att att motsatsen ska ske? Att någon som äntligen tar debatten på ett sansat och intelligent sätt ska få nå ut? (läs Soran Ismail)

Låt människor engagera sig, debattera och samtala kring politik i SR, SVT och andra kanaler. Så länge det som sägs inte är hotfullt eller personligt kränkande borde alla åsikter kunna tas upp om det förs en vettig debatt kring dem. Tyvärr är ju SVT präglat av pajkastning och stor rädsla angående djupare analyser och låter hellre partiledarna gå i terapi än på allvar låta dem berätta om sin politik.

Låt Soran Ismail bjuda in några av de Sverigedemokrater som han brukar samtala med. Låt svenska folket höra hur de debatterar och lita på att människor är tillräckligt intelligenta för att lyssna och skapa sin egen bild.

Jag är emot SD's politik och tänkte förut att det bästa vore om de fick så lite plats i media som möjligt. Nu har jag tänkt om. Det bästa vi kan göra inför valet är att låta kompetenta och skarpa debattörer möta SD och visa hur dåligt underbyggda deras främlingsfientliga argument är.

Kampen fortsätter! Yttrandefrihet, feminism, antirasism och konstruktiv systemkritik!

Tack Soran för att du fortsätter kämpa och för att du vägrar ge efter i en tid då ideologisk övertygelse tycks ha lämnat de flesta av de stora partierna. Det enda sättet vi kan få en förändring på är genom att våga kritisera både oss själva och andra, aldrig sluta prata om de frågor som berör oss och att först och främst tänka på att det är verkliga människor som finns bakom statistiken.

Att  någon väljer att rösta på ett missnöjesparti som SD har antagligen många olika orsaker. Ironiskt nog finns där säkert ett utanförskap som spökar, samma typ av utanförskap som drabbar många nyinflyttade svenskar. Sd:s politiker har säkert mer gemensamt med dem de motarbetar än vad de egentligen tror.

Blue(s) is the coldest colour, go get them darling!

Lägenheten är tom och kall.

Det är alla hjärtans dag och de två personer jag älskar mest har precis gått iväg till jobbet och förskolan. Jag sitter i soffan och försöker säga "du ska nog se att det går över".

För att orka måste en samla kraft och det är precis det jag gör just nu. Igår fixade jag en massa småsaker som jag skulle ha tagit tag i men inte hunnit. Idag ska jag mest försöka vila, ordna upp lite här hemma och läsa igenom scenskoleproven.

Första gången jag sökte scenskolan 2005 kom jag vidare till andra delprovet och kunde inte fatta att det var sant. Min första monolog var minutiöst förberedd men då jag inte räknat med att fixa det hade jag inte övat in den andra lika mycket. Jag hade haft en väldigt tuff vår och hade med nöd och näppe klarat mig igenom bluesen. Trots det, eller kanske på grund av det, kunde jag visa vad jag går för och att jag faktiskt hör hemma på scenen.

I år tänker jag försöka igen. Jag kanske inte har de bästa förutsättningarna, men jag vill verkligen det här. Det är nästan sju år sedan jag sökte sist (mitt andra försök var inte lika lyckat som det första) och den här gången övar jag alla tre texterna lika mycket.

Om jag ska kunna gå vidare måste jag verkligen övertyga mig själv om att jag kan det här, att jag vill och framförallt att jag är värd att göra mitt allra bästa och sedan vara stolt över mig själv, oavsett hur det går.

Har aldrig sökt i Stockholm innan och vet att konkurrensen är hårdare här, men det känns nästan bara mer sporrande.

Torsdag den 20 mars smäller det. Håll tummarna för mig. Det kan jag behöva.

Bryta ned och bygga upp

Jag har varit i en bubbla den senaste veckan. Lagt den sista energi jag kunnat avvara på jobbet och sedan brutit ihop i princip varannan kväll när jag äntligen kunnat slappna av igen. Det har varit så länge för mig. Jag går in i något till 100% och sedan orkar jag ingenting efteråt. Ibland har jag lyckats hitta balansen, men lika ofta har jag fallit dit igen; velat för mycket och sedan klandrat mig själv för allt jag inte klarar av.

Det får räcka nu. 

Det har tagit lång tid för mig själv att inse hur mycket jag skuldbelägger mig själv. Hur lätt jag har för att bara se misstagen istället för att fokusera på de saker jag faktiskt klarar av och genomför på ett bra sätt. Anledningen till att jag beter mig som jag gör mot mig själv har nog flera olika orsaker. 

En av dessa är mobbing. Något som under hela min grundskoletid skapade en känsla av utanförskap och utsatthet vilket lett både till självhat och en vilja att ständigt vara lite bättre, att "visa dom". Den revanschlusta jag fått har gjort att jag vågat pröva nya saker men det har också gjort att jag väldigt sällan är nöjd. Det finns alltid något jag kunde ha gjort bättre. Bekräftelsespöket hugger mig i ryggen. 

I fredags var jag hos en psykiater på akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag har fått en remiss för utredning av ev Biopolär sjukdom, typ 2. Det känns både skönt och skitjobbigt. Jag vet inte hur det kommer gå än, men vårdprocessen är i rullning nu i alla fall.

Vill skriva det här för att mota bort skammen gällande psykisk sjukdom. Om någon får exempelvis cancer är alla där och stöttar. Ingen hyschar och ingen ifrågasätter. Så borde vi kunna reagera när någon får besked om en ev kronisk psykisk åkomma också. Det som sker i våra hjärtan och huvuden går att ta hand om och det går att bli bättre. Men då måste vi få en chans att läka.

musikalisk pedagogik

Jag har haft fullt upp senaste veckan. Om dagarna har jag arbetat som vikarierande musiklärare på nya stordammen skolan och på kvällarna har jag försökt vila ut och samtidigt hinna öva inför scenskoleprovet. Dessutom kandiderar jag till RFSU:s styrelse i Uppsala! Årsmötet är på söndag och det känns både roligt och nervöst.

En lär sig otroligt mycket av att vara lärarvikarie. Att ha musik med barn och unga från årskurs 3-9 är både det roligaste och svåraste vikariat jag haft hittills. Det finns ett stort intresse för musik bland eleverna och jag hoppas verkligen att de hittar en fast musiklärare där snart för det skulle betyda mycket.

Jag har lyckats ganska bra än så länge och hoppas att låtarna jag valt ut till kommande veckan ska kännas peppande. 

vara någon annan eller låta någon annan vara jag

så ofta jag försökt vara någon annan

känt mig lycklig på riktigt

bakom manusets trygga fraseringar

(o)medvetet lagt in de delar av mig själv

som fyllde en funktion

När känslan var färdigspelad

utraderades minnet

först senare tillbaka

med full kraft

utan hämningar

allt för överdriven

verkligheten passar sig inte på scenen

*

Drar långsamt upp ridån igen
ser ut över inbillade folkhav
bländande ljusteknik

hur min kropp hör hemma här
med allt vad den innehåller

vara någon annan eller låta någon annan vara jag

se hur alla delar smälter ihop
blir verklighetsbaserad 
scennärvaro

 

 Tillägnad alla er som inte tror att ni är något. Håll käften. Ni är MER än något.

Administration av förbestämda ordklasser

Att administrera informationen
noggrant katalogisera
varje papper på rätt plats

ord på hyllor
där de ska vara
enligt vad som är bestämt

den perversa njutningen i att följa regler
bryta dem
skapa egna system

du bestämmer inte över mitt alfabet

z x d f s a q w e r c v g t y h b n j u m k o l i p å ö ä

förtryck(ta)
(ord)klasser

Dollhouse

Bilden togs med min mobilkamera då jag gick förbi ett källarfönster. Ett ansikte iakttog mig och i gatlyktans sken blev intrycket väldigt spöklikt.

Det är vi aktivister som förändrar- inte Sveriges television

Jag orkar inte skriva någon analys kring programmet "Fittstim - min kamp". Har diskuterat i flera dagar och är helt tom och urlakad av all ilska. En sak är dock säker: Belinda Olsson och svt verkar inte ha någon som helst koll på vilken feministisk kamp som förts, säg, de senaste tio åren.

Hon och svt verkar inte vara medvetna om alla viktiga frågor som tagits upp, alla fantastiska människor som kämpar i feministiska rättighetsfrågor och arbetar dag och natt för att förändra till det bättre. Istället för att älta ett oerhört ytligt program utan minsta ansats till verklig analys, tänker jag hylla alla fantastiska aktivister som kämpar för feminism och queerfrågor 

Tack för att ni uppmärksammat och bidragit till att tvångssteriliseringen av transpersoner har förbjudits. 

Tack för att ni agerar mot REVA och hjälper utsatta asylsökande i sin kamp för trygghet och frihet. 

Tack för att ni uppmärksammar felaktigt friande domar i våldtäktsfall och påpekar hur viktigt det är att arbeta för en samtyckes lag och att arbeta förebyggande mot sexuellt våld.

Tack alla kulturarbetare som fortsatt skriva om feminism trots hot och våld. 

Tack alla underbara aktivister som arbetar intersektionellt och har en förståelse för att alla rättighetsfrågor hör ihop: antirasism, feminism, queeraktivism, asylrätt och funkisfrågor.

DET ÄR VI aktivister som förändrar och förbättrar. Inte Sveriges television. 

Det enda goda som programmet fört med sig är att vi nu engagerar oss ännu mer för att alla ska förstå hur viktiga dessa frågor är.

Absurdismer

Hej jag har en finne stor som en tickande bomb strax ovanför den plats där ett adamsäpple borde varit placerat om min manlighet haft en biologisk början.  Jag har högar med tvätt som vill bli hopvikt, en soffa full av nyckelpigor, hästar, kaniner och fundersamma björnar.

Jag dricker iskallt kaffe från morgonens begynnelse och ägnar mig åt snusabstinens och känslan av långkalsonger mot lårhuden.  Snart snart ska jag läsa igenom mina scenskoletexter, baka ett bröd, klia mig i naveln och kyssa min älskade. Ordningen är obestämd men förhoppningsvis inträffar de flesta av dessa ting under kvällen.

Min hjärna är grötig och avkyld och full av 16 förskolebarns uttröttande energisubstans. Jag vill åka pulka 110 m/h och känna hur det är att slicka på en istapp. Eller så vill jag bara ha ett kontor och en tweedkostym och makt nog att förändra patriarkatets våldsamt föraktfulla syn på människors rätt över sina kroppar.

Hoppla hoppla. jag undrar vad Kristina Lugn gör nu.

Helgens storartade boktips: Nattorienterarna

För er som vill läsa något absurt och välskrivet med mycket svarthumor kan jag starkt rekommendera att ni läser pjäsen Nattorienterarna i helgen. Den är skriven av Kristina Lugn och hade premiär på Teater brunnsgatan 4 i Stockholm 1998.

Jag vet inte hur många av er som regelbundet läser dramatik, men låt er inte skrämmas av genren som sådan. Att läsa ett manus är ungefär som att se på film, men mycket bättre eftersom det är du själv som får regissera.

Precis som med många av Kristina Lugns texter kretsar handlingen kring vardagens absurditet och replikskiftet mellan Bricken och Vera växlar mellan drömsk förvirring och rättfram ironi. De talar lika mycket till sig själva som med varandra och vissa delar av texten får mig att skratta högt.

Lika ofta sätter jag skrattet i halsen. Det är det som är det fantastiska med Kristina Lugn. Hon vågar tala om döden samtidigt som hon dansar träskodans över det nedsmutsade köksgolvet.

"Skulle du inte bli besviken på mig om jag först lovade dig att vara din vän och att du får ringa till mig precis när du vill och komma till mig precis när som helst och prata med mig om precis vad du vill. Och så plötsligt en dag faller jag död ned och svarar inte ens på tilltal och skiter fullständigt i dig. Skulle du inte tycka att jag liksom svek dig då?"

( Sid 14, Nattorienterarna, K Lugn, Bakhåll förlag 1999)

Nu stannar jag här

Eken magasins bloggverksamhet har lagts ned. Lite tråkigt, men kanske lika bra. De bästa inlägg jag skrivit har trots allt publicerats här. Idgieality har blivit ett sorts forum för mig där jag kan uttrycka det som verkligen känns viktigt och endå hålla en hyfsad nivå rent textmässigt.

Ibland går det lång tid mellan inläggen och jag har svårt att hålla mig till ett fåtal specifika ämnen. Men det får vara så. Även fortsättningsvis kommer jag att skriva om det som intresserar mig, det som jag finner viktigt och relevant att berätta om. Oavsett hur spretigt det blir. 

I går var jag på RFSU möte och det kändes väldigt roligt. Äntligen har jag tagit tag i att bli aktiv där och jag hoppas både kunna tillföra mycket och lära mig massor av nya saker. Det är alltid lite läskigt att komma in i ett nytt sammanhang, med människor en aldrig har träffat förut. Gick dit med skräckblandad förtjusning, för även om jag älskar att prata med nya människor är jag också mån om att försöka lyssna mer, att inte prata för mycket utan bli bättre på att välja vad jag säger. 

Det är svårt det där; att vilja ta plats men att inte alltid veta hur mycket plats det är okej att ta i vilket sammanhang. Oftast går det att känna av men i vissa sammanhang blir det fel. I går tror jag dock att det gick bra. Det var trevligt och peppande och fint att träffa andra sexualpolitiskt intresserade aktivister. 

Jag längtar efter solen. Eller snö. Vad som helst som skimrar och glittrar istället för att vara en tung grå massa över alltihopa. Mitt humör sänks så radikalt när det gråmulna tar över. 

Snart, snart ska jag resa mig upp ur soffan och diska. Repetera scenskolemonologer samtidigt som det varma diskvattnet sköljer över fingrarna. Se skönheten i de regnbågsfärgade diskmedelsbubblorna istället för diskbänkens intorkade matrester, brödsmulorna som långsamt tryckts ned i golvet av många par strumpor. 

Kl tre ska jag hämta lilla C från förskolan. Pussas och kramas och kanske måla en stor färgglad teckning när vi kommer hem.