(Världs)frånvänd vilodag och kärleksförklaring

Har inte ens gått utanför dörren idag, bara ut på balkongen ett flertal gånger för att hämta luft och kolla hur salladen växer (den har börjat ta sig!) . Det är trist att inte åka iväg och hitta på saker, men samtidigt känner jag att det verkligen är dags att tagga ned, försöka finna någon sorts lugn. Vill inte att det blir jobbigt på grund av att jag inte kan slappna av. Tänk att något som borde vara så enkelt kan vara så svårt. Särskilt för mig som blir förbannad och upprörd enkelt. På grund av det läste jag bara kulturdelen i morgontidningen idag, tillät mig själv att vara lite världsfrånvänd. Vill dock verkligen jobba på att kanalisera ilskan till bra texter istället för att bara bli arg över saker och sedan inte göra något. Jag ska börja skriva mycket mer igen, som jag gjorde förrut. 

Så fint att M är lite mer ledig nu också, att vi hinner umgås och bara vara med varandra utan att någon av oss har en massa måsten och krav på att skriva klart uppsatser, PM etc. Så skönt att bara kunna spela tv-spel, läsa romaner och prata om musik, framtiden och andra fina saker. Älskar att hen finns där för mig på ett så självklart men ändå inte på ett "ta-förgivet" sätt. Det är få cis-män jag kan tänka mig att dela mitt liv med, men M är verkligen en av dem. Hen är bortom förklaringsmodellerna, helt och hållet fantastisk, med brister och nojor, visst, och just därför ännu mer fantastisk. En riktig människa.

Att vilja mycket men inte riktigt orka

Är ungefär lika trött som jag ser ut. Efter slutseminariet på "Vad är Normalt? Ras, klass och kön i museer och kulturarv" och väl hemma igen, kände jag mig i princip medvetslös. Det är väldigt skönt att min kvällskurs är över och att jag lyckades skriva en slutlig hemtenta som jag är riktigt nöjd med, särskilt att det blev en bra diskussion kring klass när vi pratade om min text under opponeringen. Även om det är skönt att vara lite ledig nu, så kommer jag sakna klassen och föreläsningarna. Det har varit så befriande att få ägna sig åt något intellektuellt och intressant för att jämna ut all fixering och fokusering på kroppen under graviditeten. Visst, folk frågade kring graviditeten där med, men under föreläsningarna var jag främst Johanna, student och antropologiintresserad nörd med debattbegär, vilket varit behövligt.

Jag vill verkligen in på HBTQ-festivalen idag, men vet ännu inte om jag kommer orka. Sov inget vidare i natt och känner hur allt jag gjort de senaste veckorna har hunnit i fatt mig. Behöver att bara få ligga i soffan, kanske gå en kort promenad, läsa Sarah Waters på balkongen. Det är svårt att ta det lugnt och att tillåta sig själv att bara få vara. Men behöver det, annars kommer jag att falla ihop i en liten trött hög.

Pollenmorgon

Ögonen uppsvullna av gräspollen. Har tagit allergitablett men den har inte riktigt verkat än. Borde nog ha sovit längre, min hjärna är något halvvaken, men när M hade gått till jobbet kunde jag inte somna om och gick istället upp och åt frukost och pratade lite med R innan hen åkte iväg till skolan.

Idag måste jag nog tyvärr hålla mig inne, eller i alla fall försöka att ta det så lugnt jag bara kan. Igår, efter att ha gått fram och tillbaka till affären med R, burit upp kassar och jord, samt sedan mött upp M i stan för picknicksmiddag vid näckrosdammen, var jag helst slut och började gråta av trötthet. 

Jag är inte riktigt van vid att inte orka lika mycket som förut, trots att jag rimligtvis borde vara ännu tröttare än vad jag är, eftersom jag trots allt bara har några veckor kvar till förlossningen. Idag ska jag alltså lyssna mer på både kropp och hjärta, ta det lugnt och endast göra mysiga och roliga saker. Och läsa igenom mina kursares hemtentor inför seminariet i morgon. 

Lyssnar på Morgonpasset i P3 och börjar långsamt känna hur dagen vaknar i mig. Bra att börja dagen med att lyssna och skriva, det hjälper till att starta på ett bar sätt. har inte läst tidningen än, bara kollat igenom den. Vill läsa det stora reportaget om Ungern i gårdagens DN världen, men är inte riktigt redo för att ta in den typen av fakta så här tidigt. Är dock väldigt glad att DN tar tag i att ta upp situationen kring extremhögern och förföljelsen av romer i Ungern. Dessutom verkar det vara ett övergripande perspektiv på et bra sätt, återkommer senare när jag läst artikeln. 

Nu ska jag släppa in sommarluften och ignorera pollennivån. 

Rufus, ljudkonst och (för)väntan.

Sitter i det varma vardagsrummet och lyssnar på Rufus Wainwright, Rufus does Judy at Carnegie hall- skivan. Storslaget, bombastiskt, bögigt och otroligt vackert.

En annan fantastisk musikalisk, eller snarare ljudkonstlig, upplevelse, var jag med om i fredags på artisten. Johan Siri Landgren hade en examenshändelse för att markera att tre år på musikhögskolans kompositionsprogram var till enda. Nästan en timme fylld av vibrerande, berörande ljudbilder, röstexperiment, manifest och monolog liknande pauser. Satt som klistrad och var stolt över att få vara där. M och P följde med också och de njöt nog lika mycket som jag. 

På http://johanlandgren.se/går det att lyssna på och läsa kring hens projekt. Rekommenderar verkligen att ni gör det!

I min mage rör det sig snarare om någon sorts dansföreställning än ljudkonst, även om pip helt klart verkar ha ett sinne för rythm där inne. V 37 nu, nästan 38 och förlossningen närmar sig. Det kan vara allt mellan 3 och 5 veckor kvar. Peppar genom att prata med M, läsa profylaxboken utan att döma new age metaforerna allt för hårt och försöker göra andnings och avslappningsövningar. För mig som ofta har tusen saker i huvudet, är det svårt men nödvändigt att lära sig att koppla av och bort bruset. 

Idag ska jag och M åka ut till Lerum och hänga på mina föräldrars baksida i solen. Tänker bara sitta ned, sola, läsa bra böcker och njuta av god mat, behöver verkligen det. M behöver det definitivt. Hen har pluggat som en dåre den senaste tiden. 

Vi hörs snart igen!

Balkongfixning och fynd från tårtans freeshop!

Jag var i mitt älskade före detta kollektiv, tårtan, i går eftermiddag. Tillbringade några fina solindränkta timmar där. Åt god dumpstrad lunch (avokadomackor och nudlar!) och  njöt av att få vara i en lummig trädgård  med många fina människor och bara njuta av försommarkänslan.Är så sjukt glad att jag fortfarande kan komma dit när jag vill och att jag har kvar den fina gemenskapen därifrån.

Idag fixade jag lite med balkongen. virade upp en gammal stor konservburk för saltgurka som jag hittade vid återvinningen ( en sådan där jättelik som brukar finnas  storkök) i ena hörnet och satte paprikaplantor i den. I andra hörnet hängde jag upp en gammal fin kastrull som R hittat och som jag sedan placerade två småkrukor i, där det just nu växer blåklint, Tagetes och två honungsmelonskott. 

Innan jag åkte hem igår han jag rota runt lite i Tårtans freeshop också. Hittade både en väldigt fin senapsbrun klänning och en retrosportryggsäck. Här är klänningen!

Abstrakt virkning!

Har äntligen kommit på my kind of handarbete. Jag gillar att virka och har lyckats knåpa ihop en mobil, bestående av virkade bollar i olika storlekar och färger, till pip. Problemet är att jag är otålig och inte särskilt förtjust i att följa mönster, jag hittar helst på egna, med följden att mössor ofta förvandlas till fingerborgsliknande klumpar.

Nu har jag dock funnit ett sätt att kombinera virkning, konst och improvisation utan mönster! Abstrakt, organisk virkning. Eventuellt en inte så funktionell hantverksform, men likväl vacker. Den här kan användas i håret eller som brosch.

Storm

Det är vårstorm ute och tröttheten hinner i fatt mig. Kunde först inte somna om efter att M gett sig av till jobbet, men tror att jag ska krypa ned under täcket igen nu, sova någon timme till, lyssna på vindbyarnas ljud genom ventilationen.

Idag ska jag diska undan från gårdagens mysiga middag med vännerna, skriva ytterligare en sida eller två på mitt PM och låna Jeanette Wintersons "Lighthousekeeping". Saknar den boken något fruktansvärt. Behöver sitta i köket, se ut över regnpiskade höghus och drömma mig bort till ett fyrtorn i norra skottland. "My mother called me silver...."

Bubblan som kallas skönhetsnorm

Har suttit och sett del 3 av SVT's dokumentär kring skönhetsindustrin i Sverige, "skönhetsbubblan". Precis som så många gånger innan när jag sett på liknande dokumentärer, rör det upp mängder av tankar i huvudet. Å ena sidan blir jag ledsen och förbannad och å andra sidan så försöker jag bringa ordning bland mina åsikter utan att döma dem som gör ingrepp. Det är svårt, väldigt svårt. För någonstans där inne viskar ett intellektuellt, moraliserande djur att: Dom som förändrar sig själva på "onaturlig" väg, är intellektuellt underlägsna, korkade, följer alla samma mall, vågar inte vara sig själva, är lurade, vågar inte se eller granska de normer som vårt samhälle är uppbyggt av.

Den stora frågan är bara, vilka är "vi" som tar oss rätten att döma dem som väljer att göra kosmetiska ingrepp. Om vi vill förändra borde vi som vanligt försöka förändra strukturerna och inte anklaga de tjejer (och alla andra) som vill förändra sina kroppar.

Problemet är bara det att jag kommer ihåg vilka det var som sade kränkande kommentarer till mig förr och jag ser vilka tjejer det är som fortfarande gör det. Vilka det är som kommenterar mina och andras kroppsbehåring, kallar mina armhålor för "äckliga". Jag vågar påstå att de tjejer som kränker är de tjejer som ägnar en stor del av sin tid till att leva upp till de skönhetsideal som är normer och som skapats i den vita västerländska världen. Tjejer som vill ha/har: Långt stylat hår, rakade ben och armhålor, smink (men inte för mycket smink skl naturlig sminkning), ett skl feminint sätt att gå och tala på; korsade ben, korta steg.

Jag vet är det inte är särskilt "systerligt" av mig att bli arg på dessa tjejer. Jag är också medveten om att det finns massor av bokomliggande orsaker till varför vissa människor väljer att trycka ned andra, samt att jag själv också ägnar en hel del tid åt mitt utseende. Och att det naturligtvis egentligen inte går att generalisera på det sätt som jag gör.

Men faktum är: Hur många gånger har du sett ett gäng med queers som öppet häcklar normbrudar för att de rakar armhålorna? Hur ofta ser du motsatsen?  Och då menar jag även inom sociala medier. När queers öppet blir arga på skönhetsnormer och försöker ifrågasätta dem, oftast genom demonstrationer, ses det som oerhört provocerande. Framför allt blir folk provocerade av människor som i vardagen vågar gå mot strömmen rent utseendemässigt, tro inte att vi är förbi det, för det är vi tyvärr inte.

Samtidigt som jag ibland kan bli trött på det androgyna ideal som finns inom queervärlden och gärna försvarar femmetjejer och den självklara rätten att bära smink och raka sig om en nu vill det, så kan jag inte låta bli att undra över en övergripande viktig fråga som fler och fler tycks glömma bort att ställa: VARFÖR? eller helt enkelt VAD TYCKER DU OM....?

Dessa frågor går att applicera på alla typer av ideal, utseendenormer och uttryck. Ibland går Varförfrågan inte alltid att svar på, men om den ställs, har en i alla fall öppnat upp för diskussion.

Exempel:

Varför vill du inte operera brösten?

Varför vill du operera brösten?

Varför har du hår under armarna?

Vad tycker du om att människor har kroppshår?

Varför tycker du så?

Varför sitter du med korsade ben på spårvagnen när du har kjol?

Varför sminkar du dig inte varje dag?

Varför har du kort hår?

varför har du långt hår?

Kort och gott. Det viktiga borde vara varför och vad vi tycker om de anledningar till att vi förhåller oss som vi gör till vårt eget och andras utseende. Om du upptäcker att du tex rakar benen för att alla andra gör det, är det kanske inte en legitim anledning, eller tvärt om: om du väljer att inte raka armhålorna för att du är rädd att dina feministpolare ska kolla snett på dig, då är det inte heller, enligt mig, en legitim anledning.

Sedan är jag medveten om att det inte är så jävla enkelt att stå emot normer och ideal, oavsett vilka vänner du har eller vilken subkultur eller normsamhälle som du befinner dig i. Men jag tycker att ALLA har ett ansvar att ställa frågor till sig själva kring varför vi gör som vi gör. Vi kanske inte alltid vet, men om vi har vågat fråga oss själva, kanske vi också vågar hitta ett svar som inte är så fucking jävla fixerat vid att alla ska vara likadana. 

Regnig biskopsgård och odlingstankar

Fönsterrutorna i sovrummet är täckta av ett mönster med vattendroppar. Det är vackert, känns behövligt med regn. Helt "vita dagar" då himlen bara är en enda massa av vithet och luften står stilla, har jag hemskt svårt för, regndagar är däremot ofta vackra. Dessutom behövs det lite vatten för att sirenen utanför min trappuppgång ska slå ut i juni, längtar efter den doften...

Mina små odlingsprojekt i fönstret i köket växer riktigt bra. Några av paprikaplantorna är nästan 2 dm höga och har redan planterat över de största i egna krukor. Basilikan växer ok och blåklinten+tagetesen har börjat ta sig, även om jag inte riktigt vågar ha dem på balkongen över natten än. Här om dagen sådde jag även honungsmelonkärnor. Får se om det kommer fungera, men tänker ge det ett försök i alla fall.

När Pip är född någon gång i juni kommer jag knappast att ha särskilt mycket tid över första månaderna till att sköta om mina planteringar i vilket fall. Men kan skriva lappar till M och R och flytta över paprikorna till föräldrarnas växthus.

Jag börjar längta efter att Pip ska komma ut nu. Känner mig förberedd och taggad, lite nervös, men mest vill jag bara att själva förlossningen ska gå bra och vara över så att jag och M kan koncentrera oss på Pip utanför magen istället för i. Att lära känna en ny människa och ge den människan massor av kärlek, det är det vi ska göra.

Ska öppna upp fönstret, släppa in lite luft och sedan halvsova en stund till. Sedan ska jag försöka skriva lite på mitt slut PM till "vad är normalt" museion kursen innan jag åker in till stan.

Kram alla fina människor.

Genial stökighet.

Sitter i sängen och lyssnar på Adam Greens "Sailor Shirts". Just den låten är lite som en blandning av westernfilmmusik och något som eventuellt spelades vid franska hovet på 1700-talet. Jag gillat hur Adam Green vågar göra precis det han vill. Samma sak är det med Kimya Dawson.

Hon spelade tidigare tillsammans med honom i the Moldy peaches, men har sedan länge gett ut ett flertal skivor i eget namn, fulla av genialt stökig, gitarrbaserad punk, där hennes uttrycksfullt monotona röst sjunger fantastiska, intelligenta och berörande texter. Det finns sällan nog med adjektiv för att beskriva dear Kimya.

Hennes senaste skiva "Thunder Thighs" från 2011, är en salig blandning av barnsånger, allvarliga berättelser om destruktivitet och kampsång. Om du behöver bli peppad någon morgon då allt känns grått, rekommenderar jag att du sätter på Same shit/complicated från ovan nämnda skiva.