Orden.
Alltid orden och hur de inte infinner sig
eller hur de infinner sig men hur tiden slukar möjligheterna att skriva ned dem.
Läser en intervju med Kristina Lugn och kommer på mig själv med att älska henne för att hon är elak. Visserligen behövs det stora mått av godhet och medkänsla i den här världen men ofta är det precis lika skönt med ärlig och elak uppriktighet. Att inte orka spela de roller om någon placerat en i. Att bara säga precis det som dyker upp, utan att hämta andan tre gånger innan.
Självgod hummar jag med, nickar när Lugn talar om personer som jag känner till, men som journalisten inte verkar veta vilka de är. Förvandlas till en besserwisser som bittert pekar åt sin egen intelligent och stora intellektuella kapacitet. Det fulaste en kan göra. Upphöja sig själv över andra.
Ofta blir jag trött på att vi inte tillåts säga hur bra vi själva är. Endast med käck entreprenörsanda är det okej att hylla den egna förmågan. Visst tillåts en nörda loss i intellektuella kretsar men där, liksom i alla andra sammanhang, finns det alltid någon kunskap som anses ful, som inte passar att skryta med. Och förresten är det själva skrytet som anses fult, kunskapen skall lindas in och smygas fram. En tjuv om natten som lirkar upp låset med finslipade analytiska slutsatser.
Jag är stolt över min allmänbildning. Jag är bra på att komma ihåg detaljer och särskilt skarp på att minnas namn, platser och kulturella sammanhang. STOPP. Redan här tar det emot att skriva dessa meningar. Redan efter två meningars sanningsenligt erkännande av kunskap startar processen i min hjärna som ifrågasätter om jag egentligen kan det här överhuvudtaget.
Kunskap är viktigt och än viktigare är det att dela den kunskap en har med andra för att fler ska få möjlighet att lära sig. Ibland vill jag dock bara få möjlighet att högt säga att jag kan och förstår och vet alla det där sakerna och bli beundrad för det. Jag vill skamlöst och upprörande nog bli hyllad och eftertraktad och slutligen geniförklarad.
(Som Kristina Lugn)
Det kanske är ett bekräftelsebehov. Må så vara.
Jag har funderat ut svaren så länge nu. Vad jag skulle säga om DN intervjuade mig. Jag har övat så länge att min första roman antagligen aldrig kommer att bli färdigställd eftersom jag pratat så mycket om den i mina fantasifoster till intervjuer att det redan känns som att hela världen borde känna till den och att den därför borde existera i en sorts tankevärld utan att ens behöva skrivas.
Ja, jag har hybris.
Det här är en text. Orden har blivit nedskrivna. Det är alltid något.
